Offentlighetsprincipen hotas
Uppsala Nya Tidning 2005-01-29
Undersökande journalistik är inte vanlig numera, men på UNT bedrivs den tidvis. Istället för att ta emot och bearbeta pressmeddelanden, utredningar och annan tillrättalagd information från omvärlden tänker journalisten då själv: Vad vet vi egentligen om samhällsfenomenet X? Eller problemet Y? Hur kan vi ta fram ny kunskap?
Det var när UNT ville kartlägga de branscher i Uppsala som främst bygger på kontanthantering - t ex taxi-, frisörs- och restaurangbranscherna - som man snavade över något viktigt. Inte över skattefusk och annat mygel som kunde befaras där sedlarna är många och kvittona få, så långt kom aldrig journalisterna, utan över en systematisk nedmontering av den svenska offentlighetsprincipen. De vägrades tillgång till den grundläggande information som behövdes för att genomföra kartläggningen.
UNT begärde, som ett första steg, att från Vägverket få en förteckning över personer som bor i Uppsala och har taxiförarlegitimation.
Visst har myndigheten de uppgifterna i sitt datorsystem. De är helt offentliga, d v s inga sekretessregler hindrar att de lämnas ut. Ändå vägrar Vägverket att ta fram förteckningen. En närläsning av de lagparagrafer som myndigheten åberopar visar att den sannolikt har rätt. (Sista ordet ska sägas i domstol. UNT har överklagat beslutet till Kammarrätten.) Dessa offentliga, för myndigheten lätt tillgängliga uppgifter ska inte lämnas ut. Varför? Har vi inte en offentlighetsprincip?
Det kan snart ifrågasättas. Sedan några år pågår under största möjliga tystnad ett lagstiftande som effektivt blockerar medborgarnas möjligheter att utnyttja myndigheters information. Riksdagen stiftar s k registerlagar, hittills omkring 200 stycken. En sådan lag beskriver, ofta i detalj, vilka uppgifter en viss myndighet får samla in och hur de får användas. All annan användning av uppgifterna förbjuds.
Vägverket åberopade nu "förordningen om vägtrafikregister" där det finns bestämmelser om vilka sökbegrepp myndigheten får använda. UNT:s begäran förutsatte att Vägverket sorterade ut Uppsala-borna i registret, d v s använde adressen som sökbegrepp. Men av förordningen framgår att Vägverket bara får använda ett fåtal begrepp när de söker information i registret, och bland dessa finns inte adress. Alltså får Vägverket självt inte ta fram en lista över taxiförare i Uppsala. I konsekvens därmed får ingen annan se den heller.
Verkar det rimligt?
Låt säga att UNT misstänker att Vägverket behandlar kvinnor sämre än män i något avseende. För att få reda på om det stämmer måste myndigheten ta fram uppgifter ur sitt register sorterade efter kön. Det är p g a "förordningen om vägtrafikregister" också olagligt. Eftersom Vägverket inte behöver sortera sin information efter kön för att sköta sin uppgifter ska det vara förbjudet för alla. Istället för att lagen, som den gjort tidigare, beskriver vad som ska vara hemligt beskriver den vad som är offentligt.
Effekterna för offentlighetsprincipen av denna flod av registerlagar är stora. Grundlagsreglerna om allmänhetens rätt att se myndigheters handlingar har i sina huvuddrag gällt sedan 1809. Inte på närmare 200 år har så mycken information flyttats ut ur den offentliga sfären på så kort tid. Och det har skett utan tillstymmelse till debatt.
Registerlagarna lanseras som "integritetsskydd". Varken myndigheter eller medborgare får leta fram "vad som helst" ur myndighetsregistren, eftersom något hemligt eller kränkande kan trollas fram ur de helt triviala uppgifterna.
Detta är, med förlov sagt, nonsens.
När Vägverket tycker sig behöva nya sök- och sammanställningsmöjligheter så kommer det att fråga regeringen om lov - och få det. Vilken regering förbjuder statliga tjänstemän att ta fram harmlösa uppgifter ur ett datorsystem när det finns goda praktiska eller ekonomiska skäl att göra det?
Ingen. Registerlagarna har sin udd riktad mot offentlighetsidealet, inte mot något annat.
Anders R Olsson