Anders R Olsson om MKB och lagarnas kamp
SYDSVENSKAN 2005-0223
Bör journalister skydda en tjuv?
Ja, faktiskt - under vissa omständigheter.
I fallet med MKB:s pinsamma pärmar kan det vara befogat, men bara den som i detalj vet vad pärmarna innehåller kan svara med säkerhet.
Det handlar om meddelarskyddet, som är en viktig demokratisk landvinning. Skyddet ska säkerställa att människor vågar berätta för journalister sådant som de anser bör komma till allmän kännedom - även när de inte vill/kan skylta med eget namn.
Att "kacka i eget bo" är ju sällan populärt hos de andra i boet. En anställd kan vilja protestera mot det arbetsgivaren gör - ett företag, en myndighet eller en ideell organisation - men riskerar då utfrysning, stopp i karriären eller andra repressalier. Att läcka uppgifter till pressen, mot löfte om anonymitet, blir lösningen. Journalisten kan få fängelse i upp till ett år om han/hon röjer sin källa. Skyddet är inskrivet i grundlag, och att systemet kan fungera väl bevisas av den långa rad skandaler som kunnat avslöjats tack vare meddelarskyddet. IB-affären på 70-talet och Bofors-affären på 80-talet är typiska exempel. (Även om meddelarnas identitet småningom röjdes i de fallen, på olika sätt.)
Ett rättsligt skydd för källor är långtifrån självklart. Tyskland lär ha det starkaste skyddet för meddelare, men i de flesta andra västländer är det svagare än det svenska - eller närmast obefintligt. Källorna måste där lita till journalisternas hederskodex snarare än till lagregler, vilket oftast fungerar väl. En journalist som röjer sin källa kan jämföras med en katolsk pröst som röjer vad han hört under bikt. Såväl hedern som en framtid i yrket står på spel.
Meddelare har inte alltid ädla avsikter. Deras läckande till journalister kan bottna i avund eller personlig fiendskap, men har informationen allmänintresse ska den ut ändå. Att direktör X fifflat till sig miljonbelopp eller att politiker Y betalar sina bordellbesök med skattebetalarnas pengar bör medborgarna få veta - oavsett vem källan är och vilka motiv vederbörande har för att läcka.
Men om källan har kommit över de uppgifter som "meddelas" genom att begå brott? Beroende på omständigheterna kan då olika rättsproblem uppstå, men låt oss ta fallet med MKB:s pärmar.
Hans-Gunnar Axberger, juridikprofessor i Stockholm, har naturligtvis formellt rätt när han till Sydsvenskan säger (17/2) att en journalist inte har rätt att behålla stöldgods bara därför att han/hon fått det av en meddelare. Här inser dock alla att MKB:s pärmar bara i formell mening utgör stöldgods. "Stölden" har såvitt bekant aldrig polisanmälts. Den "stulna" informationen har inget kommersiellt värde, d v s MKB:s möjligheter att konkurrera på marknaden påverkas inte av om pärmarna finns på företaget eller inte. De kan heller inte säljas.
Låt säga att Sydsvenskan lämnar tillbaka pärmarna och att man på MKB därmed - t ex med hjälp av personliga anteckningar som någon gjort i papperen - kan identifiera källan. Då skulle tidningen följa en rättsregel (stöldgods ska återlämnas) men bryta mot en annan (meddelarskyddet).
Detta är varken första eller sista gången som paragrafer i lagboken hamnar i konflikt med varandra. Denna gång har dock meddelarens rätt stöd i grundlag, medan MKB:s rätt till pärmarna inte har det. Då tar grundlagen över. Allt under förutsättning att innehållet i pärmarna verkligen röjer (eller kan röja) källan. Just på den punkten tycks Sydsvenskans ansvarige utgivare Peter Melin sväva en aning på målet, och därför kan man som utomstående bara ge honom stöd med viss reservation.
Den läxa som både journalister och meddelare bör lära av MKB-affären är att tänka efter före. Meddelaren kan vilja överlämna något som han/hon har kommit över orättmätigt, låt säga dokument om en företagsstrategi som bygger på juridiskt eller etiskt tvivelaktiga metoder, eller restprodukter från en tillverkningsprocess som tyder på miljöbrott. Även om journalisten finner materialet viktigt som underlag för nyhetsrapportering är det kanske inte en bra lösning att originalhandlingarna eller föremålen fysiskt hamnar på redaktionen.
I värsta fall kan motparten då utnyttja sin äganderätt för att bryta igenom meddelarskyddet. Rättsläget kan trots allt diskuteras. Även om vi är många som i den situationen skulle hävda att meddelarskyddet måste väga tyngre är det inte juridiskt självklart.
Anders R Olsson