Anders R Olsson läser om lingianismen
SYDSVENSKAN 2005-03-04
Bok:
Jan Lindroth: Ling - från storhet till upplösning. (Symposion)
Motion behöver vi alla. Idag finns otaliga "skolor" för nyttiga kroppsövningar - från bollsporter till joggande, styrketräning, gymping, spinning och stavgång. Därtill kommer de sent importerade österländska systemen, t ex Qigong, som ska främja såväl själslig som fysisk hälsa.
För 150 år sedan fanns bara en skola - den lingska gymnastiken. Den var desto starkare.
Pionjären Per Henrik Ling (1776-1839) skapade för 200 år sedan en "kroppskulturell statsreligion". Termen är historieprofessorn Jan Lindroths. Han har skrivit en fascinerande bok om lingianismens storhetstid och den seglivade kamp för sina ideal som anhängarna förde med viss framgång ända till mitten av 1900-talet. Det tog mer än ett halvt sekel för den breda och folkligt förankrade idrotten att definitivt överflygla den lingska rörelsen.
Ling-gymnastikens lockelse kan tyckas svårbegriplig. Hur kunde någon föredra det kommandostyrda "armar-uppåt-sträck och knäna-böj" framför friare, lek- och tävlingsinriktade aktiviteter?
Svaret är förstås att svensken på 1800-talet inte hade något val. Överheten bestämde genom staten att den lutherska läran, Lings gymnastik-system och (mot slutet av seklet) den boströmska filosofin representerade såväl Sanningen som vetenskapens högsta nivå. Ling var modern genom att utveckla ett rationellt system för fysisk fostran baserat på vetenskapliga rön, men han var inte modern i betydelsen demokratisk.
Hans anspråk på att ha skapat den slutliga modellen för hälsosam och harmonisk kraftutveckling var stora och efterföljarnas än större. Lings modell rymde fyra komponenter: allmän fysisk fostran, skolgymnastik, militär och medicinsk gymnastik (d v s sjukgymnastik). Lings lärjungar, med sonen Hjalmar i spetsen, förfinade och dokumenterade systemet och lyckades försvara det mot alla inflytelser från utlandet. När kritik småningom började höras kom den från svenskar.
Lingianernas övertygelse om att systemet var både färdigutvecklat och överlägset alla andra var länge en styrka men blev med tiden allt mer problematisk. Med vetenskapliga rön inom fysiologi och medicin kunde läkare på punkt efter punkt demonstrera brister och felaktigheter i systemet. Lingianerna förmådde inte, inte ens i ljuset av ny kunskap, ompröva eller förnya sin lära. Det som visat sig gälla så många andra -ismer genom historien gällde också lingianismen - ortodoxi leder till förstelning och småningom sammanbrott.
Under 1800-talet kom den uttalade kritiken nästan enbart från medicinskt håll. Läkarkåren utgjorde ett starkt etablissemang och dess anspråk på vetenskaplighet hade starkare grund. En revirstrid uppstod om den medicinska gymnastiken. Skulle sjukgymnastiken fogas till och underordnas den läkarstyrda sjukvården? Lingianerna vägrade bli "medicinaldrängar". Det dröjde till 1930-talet innan läkarkåren definitivt hade vunnit den striden.
Kring sekelskiftet 1900 började även övriga delar av Ling-systemet utmanas. Finländskan Elisabeth Björkstén avlade full examen vid den lingska högborgen GCI (Gymnastiska Centralinstitutet, bildat av P H Ling 1813) men utvecklade sedan en särartsmodell för att tillgodose kvinnors behov av fysisk aktivitet. Hennes kvinnogymnastik med betoning på rytm och grace var en verklig nyhet.
Men det stora hotet mot lingianernas hegemoni kom från tävlingsidrotten. Per-Henrik Ling var inte motståndare till tävlingar så länge de var lekbetonade och inte ledde till överansträngning. Att appelera till allmänheten med cirkus-liknande övningar var dock uteslutet. På 1870-talet, när de första tecknen på en oberoende idrottsrörelse dök upp blev konfrontationen skarp. Idrotten rymde just det som lingianerna avskydde: individualism, prestations- och tävlingshets, ovetenskaplighet, likgiltighet för själsliga aspekter och åtminstone fröet till upplösning av den auktoritära strukturen.
Lingianismen dominerade genom statsmakten - skolorna, militären och det statustyngda GCI. Den framväxande idrottsrörelsen var ideologiskt och organisatoriskt mera splittrad. På basplanet påminde den om folkrörelserna och mobiliserade frivilliga till - förutom tävlandet - både föreningsarbete och byggande av idrottsanläggningar. Dess ledande pionjär och ideolog i Sverige var dock officeren Victor Balck, ursprungligen lingian och väl sedd vid hovet. Gustaf V själv blev under en vistelse i England 1879 entusiastisk tennisspelare och kungahuset fungerade redan från sekelskiftet som officiell beskyddare för både idrottsliga organisationer och större tävlingar. Prins Gustaf Adolf, själv framgångsrik inom fäktning och ridsport, tog på 30-talet initiativ till Riksidrottsförbundet och valdes till dess ordförande.
Det militära etablissemanget var länge splittrat, ideologiskt. Linggymnastiken tilltalade genom sin disciplin och sin fosterländskhet, men idrottens kampmoment framstod samtidigt som lockande. Av betydelse var också att idrottsliga framgångar för Sverige uppenbarligen fungerade enande och stärkte nationalkänslan. Friidrottsgalorna på Stockholms Stadion under andra världskriget, då Gunder Hägg och Arne Andersson slog sina världsrekord, blev en källa till stolthet över svenskheten som knappast kunde överskattas.
Det dröjde alltså till 1950 innan Ling-rörelsen i praktiken upplöstes. En slutpunkt blev den andra s k Lingiaden 1949, en gymnastikfestival i Stockholm med mängder av gruppuppvisningar. (Den första arrangerades 1939.) Evenemanget blev ur gymnastisk och publik synpunkt en framgång, men ekonomiskt en katastrof. Arrangören, Svenska Gymnastik-förbundet, hotades av konkurs. Dess ordförande Agne Holmström fick bära hela skulden för misslyckandet och tog sitt liv genom att hoppa från Katarina-hissen i Stockholm.
När Svenska Gymnastikförbundet, lingianismens sista starka fäste, tvingades ödmjuka sig och be Riksidrottsförbundet om ett stort lån och därefter drastiskt skära ned såväl sin propaganda som sina gymnastiska arrangemang var kampen i praktiken över.
Själv började jag i skolan 1960. Vår fröken, som bara hade ett par år till pensionen, ledde också gymnastiken. Hon kunde inga andra gymnastiska övningar än de lingska armar-uppåt-sträck. Jag förstod aldrig poängen. Man blev inte ens svettig. Att mina kroppsövningar den gången var dödsryckningarna hos en rörelse som en gång var stor, stark och fosterländsk hade jag ingen aning om.
Anders R Olsson