Pressen behöver bättre PR
Journalisten 2005-03-08
Fyra Aftonblads-chefer (Gerdin/Jungkvist/Silow/Melin) varnar för ett "systemskifte" i synen på pressfrihet. Myndigheter och domstolar tar över beslut som ansvariga utgivare borde fatta. Med svagt eller obefintligt lagstöd sekretessbeläggs namn och andra uppgifter om individer för att de inte ska hamna i tidningen. (AB Debatt 050217)
Påståendet underbyggs med en rad exempel. Aftonbladscheferna har uppenbarligen rätt.
Men diskussionen måste drivas ett steg längre. Det finns ett problem bakom problemet. I ett samhälle som vårt kan pressfriheten inskränkas bara med folkligt stöd. Sådant föreligger uppenbarligen nu.
I Journalisten (050222) berättar Mait Edlund, som har anhöriga bland Tsunami-katastrofens offer, om sin förtvivlan över att listorna över saknade inte kunde hemlighållas. UD, polisen och kammarrätten hemligstämplade men regeringsrätten konstaterade att de saknade täckning i sekretesslagen. Listorna blev offentliga.
Edlund tillhörde de "förkrossade" som "för allt i världen" inte vill ha anhörigas namn i tidningen. "För oss anhöriga" skriver Edlund "har inte mediernas hantering av flodvågskatastrofen medfört annat än ett stort lidande." Hanteringen har varit "skoningslös".
Många (inte alla) anhöriga har sagt ungefär detsamma. I dessa medie-fientliga uttalanden har jag hela tiden sökt en förklaring. Att förlora en anhörig är naturligtvis oerhört smärtsamt, men varför innebär det ett stort extra lidande att se namnet i tidningen som ett bland många dödsoffer? Jag kan spontant inte förstå det och jag har ingenstans blivit upplyst.
Sanningen är uppenbarligen att de anhörigas reaktion helt enkelt bottnar i avsky och rädsla för medierna som sådana. En allt större andel av befolkningen betraktar faktiskt den journalistiska verksamheten som cynisk och allmänt hänsynslös. Att överhuvudtaget figurera i nyhetsrapportering utan eget godkännande är att bli "uthängd". Medierna är mäktiga och gör människor illa så fort de tror sig kunna sälja ett extra lösnummer på det.
Hur utbredd denna föreställning är vet vi inte säkert, men när opinionsmätarna ställer sina vaga frågor om "förtroende" får de sällan uppmuntrande svar. "Förtroendet i botten. Förtroendet för dagspressen har inte varit så lågt sedan SOM-mätningarna startade 1986" berättar Pressens Tidning på sin förstasida 040819. (SOM står för samhälle, opinion, medier och mätningarna genomförs med jämna mellanrum vid Göteborgs universitet.)
Att enskilda kan bli hänsynslöst överkörda när drevet går vet vi. Fråga den "35-åring" som först lanserades som Anna Lindhs mördare, eller hans mamma som en tid bokstavligen belägrades av journalister. Fråga Lindhs väninna Eva Franchell, som inte bara förföljdes av journalister utan därtill presenterades, med namn och bild, som huvudvittne till brottet långt innan någon mördare var gripen. Hon blev verkligen ett offer för journalistiken, och eftersom storyn har så stor upprördhets-potential får hon berätta den över en helsida på DN Debatt (050215).
Så illa behandlas människor sällan i nyhetsrapporteringen. I 99 fall av 100 behandlas de hyggligt. Men det är ju det hundrade fallet som är det viktiga, eller hur? Där finns nyheten. Vem bryr sig om de 99 hockeyspelare som inte förgriper sig på fulla tjejer, de 99 kurdiska fäder som inte misshandlar sina döttrar eller de 99 fångar som aldrig kan rymma?
Nu slår denna nyhetsförmedlingens logik tillbaka på nyhetsmakarna själva. Till allmänheten förmedlas intrycket att de värsta fallen är de typiska, att de utgör "toppen av ett isberg" eller att "mörkertalen är stora". Med sådan inramning får varje avslöjande större tyngd.
När myndigheter och domstolar nu sekretessbelägger namn och andra personuppgifter för att de inte ska hamna i tidningen sker det med hänvisning till att offentlighet kan ge "men", d v s någon form av skada, för den enskilde. Varken i sekretesslagens förarbeten eller enligt rättspraxis behöver det utgöra "men" att få sitt namn i tidningen, men om det blir allmänhetens uppfattning lär lagstiftare och domstolar snabbt följa efter. De har inget egenintresse av en vid offentlighet, däremot av att vara populära.
"Ju mer vi exponerar en människa, ju farligare blir hennes liv" skriver Eva Franchell. Det var sant för henne.
Om systemskiftet på pressfrihetens område kan genomföras beror det alltså på att pressen har ett Public Relations-problem. Det kan bara pressen själv göra något åt.
Anders R Olsson