En märklig dom om pressfrihet
OBS Kulturkvarten 2005-05-23
Europadomstolen avkunnade för närmare ett år sedan en märklig dom i ett mål som handlade om ....hur Caroline av Monaco hade behandlats av ett antal tyska skvallertidningar. I Sverige har domen uppmärksammats förvånansvärt lite, med tanke på att utslaget är prejudicerande för svenska domstolar. Det bygger på på Europakonventionen om mänskliga rättigheter - som är gällande lag i vårt land och som Sverige, som stat, har åtagit sig att följa. Europadomstolen är högsta uttolkare av konventionen och säger nu att den svenska Tryckfrihetsförordningen innebär att vi har för mycket yttrandefrihet.
Enstaka protester från enstaka publicister och jurister i Sverige har förekommit, inte mer. Inga politiker har reagerat. I landets mest inflytelserika tidning, Dagens Nyheter, har bara en artikel om domen publicerats. Det var Maceij Zaremba, som på kultursidan tyckte att den var bra.
Själva rättsfallet är inte komplicerat. Caroline av Monaco har i decennier förföljts av paparazzis, alltså av den sorts fotografer som försöker få bilder på kända människor...vid tillfällen när de inte vill bli fotograferade. Den sortens bilder på Caroline har också figurerat i skvallertidningar över hela Europa. Hon valde att stämma några tyska tidningar för att ha kränkt hennes privatliv. Målet vandrade genom de tyska rättsinstanserna och hamnade till slut högst upp - i Författningsdomstolen.
Redan där fick Caroline rätt i flera avseenden, men inte i alla. De mest harmlösa bilderna, de som visar Caroline i närmast triviala situationer på offentliga platser - d v s när hon visar sig på gatan, i affären eller på hästryggen - de får publiceras, ansåg Författningsdomstolen.
Men Caroline var inte nöjd utan stämde Tyskland i Europadomstolen, där hon hävdade att de tyska reglerna om skydd för privatlivet inte var tillräckligt långtgående. Och i Europadomstolen fick hon alltså rätt. Det är brottsligt att publicera även de bilder på Caroline som tagits på allmän plats och som inte på något sätt är kränkande för henne är, sa domstolen.
När man med lagstiftning inskränker yttrandefriheten - och det måste man uppenbarligen göra i viss utsträckning för att värna privatlivets helgd - då kan man gå till väga på olika sätt.
Europadomstolen går tillväga så här. För det första gör den bedömningen att Caroline av Monaco inte är en "offentlig person" i den meningen har hon har makt: hon har ingen officiell post eller funktion. Därefter bestämmer den att bilderna på Caroline saknar värde för allmän kunskapsspridning och debatt. I dem finns ingenting som medborgarna behöver veta. Därmed, anser domstolen, blir sådant som yttrandefrihet och pressfrihet av underordnat intresse. Caroline känner obehag av att ständigt bli fotograferad. Därför bör publicering av bilderna kriminaliseras.
Ett annat sätt att resonera - etablerat i bl a Sverige och USA - innebär att det inte är lagstiftarens eller domstolarnas sak att avgöra vad som har värde för medborgarna. Yttrande- och informationsfrihet är ett värde i sig. Först när publicering uppenbarligen skadar eller kränker KAN förbud bli aktuellt. Först då ska man göra avvägningen mellan enskildas rätt till integritetsskydd och allmänhetens behov av kunskap.
Risken med den förstnämnda principen, Europadomstolens, är uppenbar. Man behöver inte ha mycket fantasi för att tänka sig hur en statsledning - särskilt i pressade lägen - kan utnyttja sin rätt att avgöra vad medborgare behöver veta. Det klassiska svenska exemplet är förstås samlingsregeringens försök.... under andra världskriget ....att med domstolarnas hjälp få tyst på anti-nazisterna i vårt land. Det lyckades i ganska stor utsträckning, och det var skälet till att vi efter kriget antog en ny tryckfrihetsförordning, med starkare skydd för yttrandefriheten.
Men det finns också en annan, rent praktisk invändning mot Europadomstolen. Den rättsordning som ligger underförstådd i domen, den kommer omedelbart att kollapsa om den nedsänkes över vårt land.
I mer abstrakta diskussioner om personlig integritet.... återkommer ständigt kravet på att människor ska ha en "rätt till sina uppgifter", inklusive "rätten till sin bild". Den dåvarande västtyska författningsdomstolen hävdade i en dom 1983 att det i landet rådde "informationelles selbstbestimmung", d v s att varje individ i princip hade rätt att bestämma över uppgifter om sig själv. En lagfäst "rätt till sin bild" finns i flera länder, bl a i Norge. Även om Europadomstolen inte använder just den terminologin bär den samma idé.
Det är en vacker tanke. Åtminstone framstår den som vacker tills man försöker formulera rättsreglerna som ska fungera i praktiken. Då inser man vad det egentligen betyder att människan är en social varelse. Hon kan överhuvudtaget bara utvecklas till människa - och leva bland människor - i ett ständigt "informationsutbyte" med andra. Det kan hon aldrig .....i någon rimlig mening kontrollera.
Om jag möter en kändis på gatan - det må vara Caroline av Monaco eller Zlatan Ibrahimovic - kan jag inte undgå att i minnet registrera en massa uppgifter om hur de var klädda, hur de rörde sig, vilket sällskap de hade...o s v. Att skriva en fungerande lag som ger kändisen rätt att "kontrollera" vad jag gör med mina intryck av henne/honom denna dag går naturligtvis inte. Vi kan ha respekt för idén om "kontroll" över egna uppgifter, ungefär som vi kan ha det för bergspredikans idéer, men sådant kan inte omsättas i lag.
Kameror har precis som datorer blivit häpnadsväckande små och billiga. De är dessutom digitala, och kan på någon sekund kopplas upp på Internet. Vi har dessa kameror i fickan eller i mobiltelefonen. Om Caroline av Monaco visar sig på gatan kommer mötande människor ständigt att ta bilder. Efter några knapptryckningar ligger de sedan på webbplatser eller cirkulerar i P2P-nätverk.
Visst kan Sverige i Europadomstolens anda förbjuda den hanteringen med hänvisning till att 99 procent av bilderna inte behövs för demokrati eller allmän upplysning, men av praktiska skäl kan bara en bråkdel av lagbrytarna åtalas. Gör man det frångår man rättsstatens principer om förutsägbarhet och konsekvens i rättstillämpningen.
Det medborgarna KAN göra...och VILL göra....och som INTE SKADAR någon - det ska naturligtvis vara tillåtet. Varje annan lösning innebär att vi drar löje - eller vanära - över rättsväsendet.