Anders R Olsson om larm i medierna
SYDSVENSKAN 2005-06-01
Justitieminister Bodström kräver att polisen ska få använda buggning. Hemlig avlyssning är ett oundgängligt medel i kampen mot den grova brottsligheten, säger han.
"Varje ny teknologi lanseras med en historia" har den amerikanske forskaren Philip Agre påpekat. Historien handlar alltid om Framsteget eller Det Godas Seger över Ondskan.
Historierna är inte alltid osanna, men i vår tid blir de allt svårare att svälja. Misstron växer. Delvis är det politikernas eget fel, men också mediernas. Där det skulle behövas en sansad debatt om möjligheter och risker med tekniska lösningar på samhällsproblem får vi ett propagandaspel alltmer präglat av ohederlighet.
Turerna kring PKU-registret vid Karolinska sjukhuset i Huddinge är ett bra exempel. Där samlas sedan mitten av 1970-talet blodprover från alla barn födda i Sverige. Motivet för att bygga upp denna väldiga blodbank har varit forskning för att rädda liv. Man behövde lära sig att effektivare diagnosticera vissa sällsynta sjukdomar som krävde att barn behandlades omedelbart efter födseln.
När mina egna barn föddes på 1990-talet frågade jag personalen på förlossningsavdelningen om PKU-registret, och fick bekräftelse: "-Jodå, vi tar blodprover. Det är bara för medicinsk forskning. Inget annat. Bergsäkert!"
Idag är detta bergsäkert fel. Mordet på Anna Lindh ledde snabbt till att den sekretessen knäcktes. När polisen utreder ett tillräckligt allvarligt brott får den nu, med DNA-analys, leta efter gärningsmän i blodbanken. Den lagändring med vilken polisen släpptes in i PKU-registret genomdrevs under verbala bugningar för den personliga integriteten. Däremot undvek man noggrant förtroende-problemet. Vad kostar det att man i 30 år har ljugit föräldrar rätt upp i ansiktet?
Kanske finns det situationer när löftessvek framstår som det minst onda laternativet. Men då ska behovet vara uppenbart, och den demokratiska processen fram till beslut sansad och hederlig. Det blir den inte i ett samhälle där nyhetsförmedlarna är lika upphetsade över det senaste mordet som de är ointresserade av demokratiska processer.
I en alltmer desperat kamp om publikens uppmärksamhet exploaterar journalistiken våld och hot allt hårdare. För att praktiskt taget tvinga folk att läsa/lyssna målar man upp bilden av ett samhälle där otaliga faror hotar och där framförallt mäns brutalitet tilltar. Försöker man i vardagliga samtal upplysa om att mord/dråp inte är vanligare idag än för 30 år sedan (ca 100 fall av dödande våld per år) blir man inte trodd:
-Herregud, det grova våldet ökar ju hela tiden! Kollar du aldrig in nyheterna?
Svenska journalister håller idag god internationell standard i den genre engelsmännen kallar "something-has-to-be-done!-journalism". Med allehanda retoriska grepp, där det vanligaste är känsloladdade skildringar av lidande människor, beskrivs situationen i en viss social miljö eller ett geografiskt område som outhärdlig. Något måste göras! Saddam måste bort! Nazisterna måste tystas! Mördaren måste gripas!
"Något-måste-göras!-journalistiken" levereras alltid med en färdig lösning, annars skulle den bara skapa förtvivlan och stöta bort publiken. Vilka "lösningar" som följer med en journalistik avsedd att skapa rädsla och hämndbegär är lätt att räkna ut: Bomba! Förbjud! Inskränk vår friheter och demokratiska rättigheter så att inte pedofilerna eller nazisterna eller kvinnomisshandlarna kan utnyttja dem!
Regeringen har gång på gång de senaste 20 åren försökt legalisera buggning. Riksdagen har sagt nej. Jag sätter min ordbehandlare på att regeringen lyckas denna gång.
Anders R Olsson