Bloggarna tar över
Dagens Media 2005-06-08
-Det är inte säkert att journalister behövs i framtiden. Själva basen för journalistyrket, kärnan i yrkeskunnandet är uppenbarligen inte det journalisterna har trott. Lyckas de inte utveckla ny kompetens försvinner de som yrkesgrupp.
Det säger Jay Rosen, professor i journalistik vid New York University och en av USA:s mest kända medieforskare.
På 1990-talet blev han känd som den ledande akademiske förespråkaren för Public Journalism, en slags förnyelse av journalistiken som syftade till att ge medborgarna större inflytande över samhällsrapporteringen. Då oroade sig många över publikens snabbt sjunkande tilltro till journalistiken.
-Public Journalism byggde på idén att medborgarna skulle få den kunskap de behövde medan de agerade i politiska och sociala sammanhang, till skillnad från den journalistik som bara öser information över en huvudsakligen passiv publik. Det var en god tanke.
-Misstaget var att lita till en intern reform-rörelse, att tro att problemet kunde lösas av goda krafter inom yrkeskåren. Under 90-talet slog det mig aldrig att människorna från andra sidan av förtroendeklyftan kunde närma sig journalistiken - att medborgarna kunde börja producera sådant som i praktiken var journalistik. Visst tänkte jag mig att de skulle engageras mer i den journalistiska arbetsprocessen - som källor, som kritiker, i rådgivande grupper - men inte som journalister!
-Nu rapporterar de alltmer själva, och det måste journalisterna anpassa sig till. Annars är de snart slut som yrkesmänniskor. Lyssna till vad Rupert Murdoch sade vid den amerikanska redaktörsföreningens årliga kongress i mitten av april. Essensen var denna -Vi har missat tåget! Att alla människor kunde bli publicister trodde vi bara var hype, ännu ett Internet-löfte som aldrig skulle infrias. Vi hade fel!
-Journalistens funktion har alltid varit "det intelligenta filtret", betonar Rosen. Journalistik är att välja ut och välja bort, att redigera material så att något specifikt - helst något viktigt - framträder för mottagaren. Men journalister har uppenbarligen överskattat sin förmåga att göra sådant, och det har de svårt att erkänna nu.
-Mängder av bloggare har visat sig vara intelligentare filter än de etablerade journalisterna. Bloggare som skriver om sitt yrkes- eller specialområde kan det bättre än någon journalist med breda bevakningsområden någonsin kan lära sig. Därför kan han/hon också bättre bedöma sanningshalt och nyhetsvärde och är bättre på att hitta och länka till de viktiga källorna på Nätet. Bloggare kan dessutom skriva just när en publik behöver informationen, de väntar inte som en reporter på att arbetstiden ska börja, att det blir "sändningstid" eller "pressläggning".
-Nu ser vi att journalisters professionalitet, deras unika kompetens, inte har bestått i att fungera som intelligenta filter utan i något mer specifikt - nämligen att samtidigt utgöra filter och vara en väloljad kugge i nyhetsmaskinerierna, hävdar Rosen. Att få en tidnings hela produktionsapparat att spotta fram en ny, snygg och säljbar upplaga varje dag förutsätter att många människor kan samarbeta i en komplicerad process. Detsamma krävs för att en TV-sändning ska flyta perfekt. Här fordras lång träning av många inblandade nyckelpersoner. Men att välja ut intressanta storys är inte särskilt svårt. Låt ett gäng hyggligt intelligenta icke-journalister öva en vecka - sedan är de lika duktiga som etablerade journalister på att bedöma vad som känns angeläget för medborgarna.
-Vad vet vi om hur framtidens intelligenta filter ser ut och fungerar? Rosen ställer själv frågan, och svarar:
-Ingenting! Det intressanta är ju inte tekniska former. Bloggning är den senaste, men nästa år är det något nytt. Avgörande är att de enskilda medborgarna publicerar sig i en interaktiv miljö som befolkas av många.
Vi måste förstå att den traditionella journalistiken i stor utsträckning bytte ägare, och därmed uppdragsgivare, under senare hälften av 1900-talet, betonar Rosen.
-De stora mediekoncernerna i USA, vars kärnverksamhet är underhållning, har köpt upp mängder av företag vars kärnverksamhet varit journalistik. Ett helt nytt tänkande har därför slagit igenom. Det är särskilt tydligt i det underhållningsvänliga TV-mediet och allra tydligast i lokala TV-nyheter. Man har behållit hela ramverket, tempot och formen för nyhetssändningarna där, men har fullständigt tömt dem på journalistik. Istället fyller man dem med verklighetsanknuten underhållning.
-Men det finns inget skäl till att just underhållningsbranschen ska ha ansvar för medborgarnas kunskapsförsörjning i en demokrati, betonar Rosen. Människors sug efter kvalificerad information lär inte försvinna och det måste tillfredsställas på något sätt. Frågan är vem eller vilka som ska göra det.
Journalistik av hög kvalitet kostar pengar, och ska den bedrivas uthålligt inom alla samhällssektorer kostar den stora pengar. Vem ska betala?
-Det är inte självklart att journalistik ska finansieras med reklamintäkter, säger Rosen. Public Service är ett alternativ. Här i USA finansierar alltfler av våra stora stiftelser - som har grundarnas uppdrag att stärka demokratin - alltmer kvalificerad journalistik. Man kan säkert också tänka sig ideella sammanslutningar av medborgare som, om de blir tillräckligt många, kan bära kostnaden.
-I det här skedet borde medborgarna i både USA och Sverige verkligen diskutera sin journalistik. Nu har vi chansen att ompröva från grunden: Vad borde journalistiken egentligen leverera? Hur ska det levereras?
Anders R Olsson