Mediekritik på ruta ett
(Publicerad i kortad version i Sydsvenskan 2005-11-07)
Varför fungerar inte nyhets- och samhällsjournalistiken bättre som stöd för demokratin?
Frågan brukar visserligen formuleras olika beroende på om den kommer från politikens vänster, mitten eller höger, men ingenstans är man nöjd med journalistiken. Kritiska uttalanden, artiklar och böcker formligen haglar. Endast ett fåtal av de missnöjda diskuterar dock lösningar och reformer. I en rapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, gör fyra forskare inom journalistik och statsvetenskap ett ovanligt ambitiöst försök att reda ut saken.
Rapportens titel är "Mediernas integritet". Forskarna går igenom regelverk av alla slag som gäller för medier och försöker utröna om de ger journalistik-branschens olika aktörer möjlighet att fungera på bästa sätt. Slutsatsen blir att mycket borde ändras. Såväl grundlagarna som de etiska spelreglerna och svenska Journalistförbundet bör reformeras, för att nämna några av ett stort antal rekommendationer.
Olof Petersson, Monika Djerf-Pierre, Jesper Strömbäck och Lennart Weibull beskriver och analyserar informationssamhället på fyra olika nivåer. Först behandlar de villkoren för själva mediesystemet, d v s våra massmedier som samhällssektor, sedan för medieföretagen, redaktionerna och till sist de enskilda journalisterna. I fokus står alltså de studerade objektens "integritet", ett begrepp som forskarna ger en dubbel innebörd. De intresserar sig både för en integritet inåt som handlar om "att veta sitt mål och kunna handla efter sin övertygelse" och en integritet utåt i betydelsen "att kunna stå emot påtryckningar".
Forskarna har åstadkommit en utmärkt översikt över svenska massmedier och forskningen kring dessa. Rapporten är snarast en kortversion av det standardverk med titeln "massmedier" som Stig Hadenius/Lennart Weibull sammanställer med ojämna mellanrum och som häromåret publicerades i en 8:e upplaga.
Stora kunskaper i medie- och statsvetenskap räcker för att teckna god bild av media-Sverige, men forskarna söker i första hand lösa journalistikens problem med reformer inom de juridiska och pressetiska områdena. Där är deras kompetens mindre imponerande. Åtgärderna som föreslås, och resonemangen som föregår dem, brister i två avseenden. För det första lyckas forskarna inte göra sannolikt att åtgärderna leder till målet, d v s en märkbart bättre journalistik, och för det andra får vissa av dem negativa effekter som författarna inte ser - eller i vart fall inte tar på allvar.
Allt är naturligtvis inte dåligt. När forskarna rekommenderar medieföretag och redaktioner att öppna sig för medborgerlig insyn, och utbildningsinsatser för öka medborgarnas kunskaper om hur nyheter och annan journalistik produceras finns inget att invända. Det är de djärva greppen om regelverken som oroar.
SNS-forskarnas pekar på att det finns aktörer i medievärlden som har frihet utan ansvar, medan andra har ansvar utan frihet. (Journalisten skriver artikeln men den ansvarige utgivaren får ta konsekvenserna.) Vidare beskrivs det som ett stort problem att inte alla yttranden har grundlagens skydd. Tryckfrihetsförordningen, TF, gäller bara för yttranden i tryckta skrifter, medan yttrandefrihetsgrundlagen, YGL, gäller för yttranden i TV, radio och vissa andra tekniskt definierade medier. Yttranden på en teaterscen, i en talarstol eller i e-post har det inte.
Diskussioner om dessa frågor har förts i Sverige i decennier, men de flesta tycks ha gått SNS-gruppen förbi. Den påstår helt frankt att mediernas integritet stärks om alla yttranden får samma skydd oberoende av hur de framförs. Argumenten för och emot den ståndpunkten ska inte återges här, men skälen för att behålla åtminstone TF är mycket starka. Och tanken att en grundlagsreform skulle resultera i bättre journalistik har mig veterligt aldrig tidigare lanserats.
Överhuvudtaget finns i rapporten en övertro på att de formella regelverken bestämmer journalistikens innehåll, trots att själva syftet med reglerna är att säkra friheten för individen att yttra sig som han/hon finner bäst. Forskarna föreslår både att de pressetiska reglerna ska skrivas om s a s från grunden, för att få en starkare ställning, och att en "samlad medienämnd" bör skapas som effektivt kan bevaka att reglerna verkligen följs. (Idag finns ju flera nämnder, bl a Pressens Opinionsnämnd, Journalistförbundets Yrkesetiska nämnd och Granskningsnämnden för Radio och TV. Den sistnämnda är en myndighet.)
De pressetiska regler som idag främst uttrycker vad journalister inte ska göra - inte kränka människor, inte döma misstänkta brottslingar på förhand, inte acceptera pengar eller förmåner från de man bevakar mm - borde enligt forskargruppen istället beskrivas positivt. De skulle formuleras "som en uppsättning grundläggande normer om vad som utgör god och dålig journalistik".
Det är lätt att säga tulipanaros. Om forskarna hade tittat närmare på läroböcker och annan facklitteratur i ämnet journalistik skulle de ha upptäckt att ingen expert någonsin har kunnat beskriva i positiva termer vad som är god journalistik. I något så centralt som nyhetsvärdering (vad är viktigt, vad är oviktigt?) finns överhuvudtaget inga kurser, inget kursmaterial. Journalistik är en form av litteratur. Att journalistiken ska vara sann i mer bokstavlig mening gör i detta sammanhang ingen skillnad. Lika lite som det finns "grundläggande normer" med vars hjälp man kan skriva goda romaner finns det några för den goda journalistiken.
I själva verket fastnar SNS-forskarna, precis som nästan alla andra medie-kritiker i vår tid, redan på ruta ett. Hela analysen vilar på föreställningen att en verkligt fri journalistik levererar/skapar allmän upplysning i samhällsfrågor. Men varken i Sverige eller i de jämförbara länder där regelverken mera påminner om SNS-forskarnas modell blir det särskilt mycket upplysning. Ingenstans levererar journalistiken det som förväntas.
Det är uppenbarligen fel på teorin. Varje journalist med några år i yrket vet att frågan "Vad behöver människor veta för att fungera väl som medborgare?" överhuvudtaget aldrig ställs på redaktionerna. Journalistik är en kommersiell verksamhet. Den går ut på att berätta sanna historier för kunder, d v s sådana som folk vill höra. Föreställningen att journalistiska företag och deras anställda helt oavsiktligt skulle uppnå ett slags utbildningsmål som de inte strävar mot är väldigt optimistisk, för att uttrycka det vänligt.
Med den insikten skulle man åtminstone komma till ruta två. Där möter nya problem.
Anders R Olsson