(mitt rubrikförslag)
Pastor Green och yttrandefrihetens förfall
(Publicerad? Trodde det - sommaren 2005 - men kan inte hitta den i Sydsvenskans arkiv.)
Rättegångarna mot frikyrkopastor Green är nyttiga därför att de tvingar fram en diskussion om vad yttrandefrihet egentligen innebär. Det är inte en dag för tidigt.
Att läsa förarbetena till 2003 års lagändring om "hets mot folkgrupp" är beklämmande. Både bibeln och koranen rymmer "hets" mot homosexuella i lagens mening. Med grundlagsreformen 2003 inskränktes både yttrande- och religionsfriheten på ett uppenbart sätt, men såväl utredare som regering och riksdag viftade undan frågan med nonsens-argument.
Greens uttalanden om homosexuella är i sanning obehagliga. De kvalificerar sig tveklöst som "hets mot folkgrupp" enligt brottsbalkens definition. Med själva ordvalet ekar pastorn faktiskt inte bara Gamla Testamentet utan också 1900-talets mest brutala politiska rörelser. Med talet om de "sexuellt abnorma" som "en djup cancersvulst på hela samhällskroppen" använder han en rent fascistisk retorik.
Homosexualitet är en "abnormitet" säger han, och "Varken i djur eller växtriket förekommer några abnormiteter". (Trots att det saknar relevans för den rättsliga bedömningen bör påpekas att forskarna har konstaterat homosexuellt beteende hos 450 djurarter. Då har flertalet arter aldrig studerats med sikte på sådan kunskap.)
Greens föreställning om det mänskliga kollektivet som en levande organism - en som kan bli förgiftad eller sjuk - är inte biblisk utan just fascistisk. Likväl borde Green inte, i ett samhälle som menar allvar med yttrandefriheten, behandlas som en brottsling utan som den okunnige stolle han är.
"Hets mot folkgrupp" är ett av våra 18 yttrandefrihetsbrott. Vid tillkomsten 1948 var regeln avsedd för just "hets" i ordets normalspråkliga mening. Andra världskriget var avslutat och lagstiftaren hade antisemiternas brott i färskt minne. Att "hetsa" fram t ex raskravaller skulle vara straffbart.
1970 vidgade riksdagen det straffbara området rejält. Därmed började problemen. Nu förbjöds människor att "uttrycka missaktning" för vissa folkgrupper. Även om "missaktningen" uttrycktes i det mest lågmälda tonläge skulle brott anses begånget. Sedan dess har domstolarna tänjt ut gränsen ytterligare. 1996 dömde Högsta Domstolen en yngling för "hets" enbart därför att han visat sig offentligt med nazistiska symboler på kläderna. Den 1 januari 2003 togs ytterligare ett steg genom att riksdagen lade till "sexuell läggning" som definition på en "folkgrupp" i lagens mening.
Reformen lanserades naturligtvis som skydd för en utsatt minoritetsgrupp, främst homosexuella. Problemet är dock att man sedan länge (i praktiken redan 1970) slutat göra skillnad på känslomässigt skydd och fysiskt. Vi har infört åsiktsbrott. Det strider mot yttrandefrihetens idé.
Om Sverige på 1950-talet hade haft ett åsiktförbud av dagens typ skulle argumentering för att bejaka och leva ut homosexualitet varit brottslig. Då var den allmänna meningen att sådana ord var farliga för de unga och lättledda. Men åsiktsförbud var fel då, och är lika fel idag.
Blir det tydligt när vi tar ett steg bakåt i tiden blir det än tydligare om vi tar steget ut i världen. Var det inte självklart för oss civiliserade européer att försvara Salman Rushdies rätt publicera Satansverserna, trots att vi insåg (när vi fick det förklarat för oss) hur oerhört stötande boken var för muslimer? Hur kan vi kräva av muslimer att de ska tolerera de obehagliga, kränkande och samhällsupplösande orden om vi inte gör det själva?
Avsikten med lagregler om yttrandefrihet är inte att garantera företrädarna för majoritetsuppfattningen ett angenämnt debatt- eller samhällsklimat. Avsikten är, som John Stuart Mill påpekade för 150 år sedan i sin klassiska bok "Om friheten", att varje påstående om verkligheten och varje åsikt ska kunna framföras. Visserligen leder det till att vi ibland konfronteras med det råa och motbjudande, men det behövs för att skapa allmän upplysning och måste därför accepteras. Att undertrycka sanna påståenden är skadligt, men att undertrycka osanna påståenden är på sätt och vis ännu värre eftersom man då går miste om möjligheten att korrigera de felaktiga föreställningar som ständigt är i svang, påpekar Mill. Detsamma gäller åsikter. Bara när de inhumana eller odemokratiska ståndpunkterna får presenteras kan de effektivt kritiseras.
Men hat-brotten då?
Ja, det förekommer att människor misshandlas p g a av etniskt ursprung, sexuell läggning, politisk uppfattning eller t o m som anhängare av fotbollslag. Yttranden som i praktiken utgör uppmaning till sådana brott - i ett sammanhang där det finns risk för att någon lyder uppmaningen - måste säkert förbjudas. Men inte mer. Gränsen kan vara svår att dra i det enskilda fallet, men om principen borde vi kunna enas. Förbudet 1970 mot yttranden vars skadande verkan bara kan påvisas genom spekulationer om samhällsklimatets försämring är farligt. En fri och kunskapshöjande offentlig debatt förutsätter att yttrandefrihetens gräns går mellan ord som söker framkalla brott och ord som bara är stötande.
Yttrandefriheten är mer än bara en rättighet. Den är en av flera grundstenar i en demokratisk konstruktion som bygger på att medborgarna tar ansvar för den offentliga debatten. Råa, okunniga och antidemokratiska yttrandena ska bemötas med förnuftiga, kunniga och demokratiska yttranden, inte med polis och fängelsestraff.
Nu behandlas de obehagliga åsikterna som gift. En del är så farliga att Staten måste låsa in dem. Lagstiftning och rättsprocesser bekräftar att våra politiska ledare, liksom förvånanssvärt många intellektuella, egentligen inte tror på medborgarnas möjlighet att lära och tänka på egen hand. DET är mycket mer oroande än en stollig pingspastor i Borgholm.
Anders R Olsson