Prinsessan och tryckfriheten
SYDSVENSKAN 060130
Sverige måste nog inskränka tryckfriheten, skrev justitiekansler Göran Lambertz i en debattartikel nyligen. (DN 2005-12-30)
Ja, det är möjligt. Det har länge varit oklart vilken rättslig status den svenska grundlagen har ställd mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Nu har konventionens högsta uttolkare - Europadomstolen i Strasbourg - avkunnat en dom som ur svenskt perspektiv ter sig närmast absurd, och frågan ställs på sin spets. Törs ledande svenska politiker ta strid för vår grundlag och våra föreställningar om yttrande- och informationsfrihet?
Domen som fått Lambertz och en del andra höga jurister att tala om inskränkt tryckfrihet avkunnades 2004 och gällde hur Caroline av Monaco i början av 1990-talet hade behandlats av tyska skvallertidningar.
Målet är inte komplicerat. Caroline har i decennier förföljts av paparazzis, alltså den sorts fotografer som försöker ta bilder på kända människor när de inte vill bli fotograferade. Sådana bilder på Caroline har ständigt publicerats i skvallertidningar över hela Europa. Hon valde att stämma några tyska tidningar för att de med sina bilder kränkt hennes privatliv. Målet vandrade genom de tyska rättsinstanserna och hamnade till slut högst upp, i Författningsdomstolen.
Redan där fick Caroline rätt i flera avseenden. Dock inte i alla. När bilder tagits i situationer där hon uppenbarligen hade sökt dra sig undan offentlighetens ljus var det fråga om kränkningar, ansåg Författningsdomstolen. De mest harmlösa bilderna, de som visade Caroline i triviala situationer på offentliga platser - på gatan, i affären eller på hästryggen - var däremot tillåtna.
Caroline var dock inte nöjd. Hon stämde Tyskland i Europadomstolen, där hon hävdade att de tyska reglerna om skydd för privatlivet inte var tillräckligt långtgående. Där fick hon alltså rätt. Det var brottsligt att publicera även de bilder på Caroline som tagits på allmän plats och som inte på något sätt var kränkande för henne, sa domstolen.
Resonemanget är följande. För det första gör domstolen bedömningen att Caroline av Monaco inte är en "offentlig person". Hon har ingen officiell post eller funktion. Därefter bestämmer den att bilderna på Caroline saknar värde för allmän kunskapsspridning och debatt. I dem finns ingenting som medborgarna behöver veta. Därmed, anser domstolen, blir sådant som yttrandefrihet och pressfrihet av underordnat intresse. Caroline känner obehag av att ständigt bli fotograferad. Publicering av bilderna bör vara kriminaliserat.
Ett annat sätt att resonera - etablerat i bl a Sverige och USA - innebär att det inte är lagstiftarens eller domstolarnas sak att avgöra vad som har värde för medborgarna. Yttrande- och informationsfrihet är ett värde i sig. Först när publicering uppenbarligen skadar eller kränker KAN förbud bli aktuellt. Först då ska man göra avvägningen mellan enskildas rätt till integritetsskydd och allmänhetens behov av kunskap.
Risken med den förstnämnda principen, Europadomstolens, är uppenbar. Man behöver inte ha mycket fantasi för att tänka sig hur en statsledning - särskilt i pressade lägen - kan utnyttja en rätt att avgöra vad medborgare behöver veta. Det klassiska svenska exemplet är förstås samlingsregeringens delvis framgångsrika försök under andra världskriget att med domstolarnas hjälp få tyst på anti-nazister. Det var i ljuset av den erfarenheten som Sverige efter kriget antog en ny tryckfrihetsförordning, med starkare skydd för yttrandefriheten.
Men det finns också ett annat, mer praktiskt skäl att denna gång trotsa Europadomstolen.
I mer abstrakta diskussioner om personlig integritet återkommer ständigt kravet på att människor ska ha en "rätt till sina uppgifter", inklusive "rätten till sin bild". Den dåvarande västtyska författningsdomstolen hävdade i en dom 1983 att det i landet rådde "informationelles selbstbestimmung", d v s att varje individ i princip hade rätt att bestämma vad som får göras med uppgifter om honom/henne. En lagfäst "rätt till sin bild" finns i flera länder, bl a i Norge. Även om Europadomstolen inte använder just de termerna är den på samma spår.
Tanken framstår som sympatisk ända tills man börjar formulera rättsregler som ska fungera i praktiken. Då inser man vad det egentligen betyder att människan är en social varelse. Hon kan överhuvudtaget bara utvecklas till människa - och leva bland människor - i ett ständigt "informationsutbyte" med andra. Det kan hon aldrig i någon rimlig mening kontrollera.
Om jag möter en kändis på gatan - det må vara Caroline av Monaco eller Zlatan Ibrahimovic - kan jag inte undgå att i minnet registrera uppgifter om hur de var klädda, hur de rörde sig, vilket sällskap de hade o s v. Att skriva en fungerande lag som ger kändisen rätt att "kontrollera" vad jag gör med denna kunskap går naturligtvis inte. Vi bör ha respekt för idén om "kontroll" över egna uppgifter, ungefär som vi bör ha det för bergspredikan, men vi kan inte omsätta den i lag.
Idag, till skillnad från det tidiga 90-talet då Caroline-bilderna togs, har var och varannan människa en kamera i fickan eller i mobiltelefonen. Om Caroline eller Zlatan visar sig på gatan kommer mötande människor ständigt att ta bilder. Efter några knapptryckningar ligger de sedan på webbplatser eller cirkulerar i P2P-nätverk.
Man kan alltid diskutera vilken information som "behövs" ur demokratisk eller humanitär synpunkt, men det är inte rätt metod att bestämma yttrandefrihetens gränser. Det medborgarna kan och vill göra, och som inte skadar någon, det ska naturligtvis vara tillåtet. Varje annan lösning innebär att vi drar löje eller vanära över rättsväsendet.
Anders R Olsson