Tryckets olidliga lätthet. Samhällsdebatt i bokform är en utdöende företeelse.
SYDSVENSKAN 060208
Den radikale Uppsala-magistern Petter Forsskål disputerade 1759 med en text om den borgerliga friheten. Filosofiska fakulteten avslog dock, i maj samma år, hans begäran att få trycka den på svenska. (Latin var godkänt.) I november fanns ändå hans pamflett "Tankar om borgerlig frihet" att köpa i tryckt form i Stockholm och Uppsala.
På sex månader hade Forsskål dels fått sin skrift granskad och godkänd av statens censor i Stockholm, dels fått texten satt och tryckt.
Den som 2006 vill publicera en tryckt debattskrift får gå till ett förlag med sitt manus. Även om förlaget vill ge ut boken kommer den i normalfallet inte att ligga på bokhandelsdiskarna förrän tidigast 15-24 månader senare. Sättnings- och tryckningsprocessen är datoriserad och går fenomenalt snabbt. Istället har en absurt stor och trög byråkrati byggts upp kring värdering/bedömning, redigering, marknadsföring och distribution av tryckta böcker. De processerna är nu så utdragna att samhällsdebatt i bokform är en utdöende företeelse.
Själv hade jag ett manus i denna kategori färdigt på hösten 2004. De förlag jag kontaktade svarade att "Utgivningen för 2005 är redan bestämd. 2006 kan vi ge ut den."
Boken kommer nu att publiceras på hösten 2006. Ett inlägg som i sina huvuddrag skrevs 2004 - jag har möjlighet att göra mindre justeringar fram till mars 2006 - hamnar i debatten två år senare. Det är sannerligen frustrerande. Ännu har inget hänt som gör min analys och mitt budskap mindre relevant, men nio månader återstår…
Det är ingen slump att den samhällslitteratur som gör anspråk på att vara kontroversiell eller fördjupande handlar om våldsbrott (lasermannen), politiska "affärer" (Geijer-affären) eller ekonomiska skandaler (IT-bubblan) som inträffade för flera år sedan. Verkligt aktuella böcker kan dagens förlag inte ge ut.
Förklaringarna är egentligen inte särskilt intressanta. Naturligtvis ÄR det möjligt att ge ut böcker snabbare idag än på 1700-talet. Bokbranschen kan bara inte anpassa sig till en ny tid.
För romanförfattare är fördröjningen kanske mindre allvarlig. Sannolikt drabbas inte heller de mest kända samhällsdebattörerna så hårt. Kvalitetsbedömning behövs inte och marknadsföringen går på räls. Om Jan Guillou på hösten säger till sitt förlag att han lämnar manus till årsskiftet och vill ha boken utgiven före midsommar går det säkert bra.
För mer än 90 procent av de debattörer som behöver mer textutrymme än tidningar och tidskrifter kan erbjuda är situationen dock prekär. Man kan ge ut en bok och chansa på att analysen fortfarande framstår som ny och intressant 18 månader senare. Alternativet är att man omedelbart lägger ut texten på Internet och använder all sin fantasi och alla sina kontakter för att nå ut den vägen.
Bokskrivandet som sådant är, för de icke bästsäljande, en ekonomisk uppoffring. Royalty-ersättningen är ett skämt, med tanke på den arbetstid ett bra manus kräver. Att man kvalificerar sig för vissa stipendier kan ha viss betydelse men räddar i sig inte privatekonomin.
Viktigast är de indirekta effekterna, uppmärksamheten som sådan. Det faktum att man kan ett område och har något viktigt att säga öppnar dörrar till offentligheten: till att skriva tidningsartiklar, att hålla föredrag, att knyta kontakter som i sin tur genererar betalda uppdrag. I en tid när alltmer nyhetsförmedling och politisk aktivism flyttar ut på nätet ökar också möjligheterna att få uppmärksamhet för budskap som sprids den vägen. Vi närmar oss en punkt där alltfler författare tjänar, ekonomiskt, på att utan ersättning publicera sina verk på Internet.
Att samhällsdebatten förtvinar i det medium för läsning som lämpar sig bäst för längre texter är djupt olyckligt. Förlagen bär huvudansvaret. Debattboken kan räddas bara om förlagens ägare inser att vi lever på 2000-talet.
Anders R Olsson