Muhammedteckningar och nyhetsfabrikernas absurda världsbild.
OBS Kulturkvarten (i Sveriges Radio) 060210
De viktigaste påpekandena med anledning av Jyllandspostens Muhammed-teckningar gjordes i Sverige så fort saken blev en Nyhet. Sedan dess har många upprepat dem.
För det första att vår grundlagsskyddade yttrandefrihet innebär att staten inte får förbjuda eller på annat sätt ingripa mot en tidning som publicerar sådant. Och för det andra att man som medborgare - om man verkligen bekänner sig till ideal som demokrati och religionsfrihet - måste ta avstånd från en tidning som enbart för att roa sina läsare kränker muslimer.
För dessa ståndpunkter finns uppenbarligen ett brett stöd i Sverige. Enstaka debattörer som hävdar att det är rätt att kränka muslimer eftersom det är juridiskt tillåtet, och att vi borde sluta upp i någon slags dansk kamp mot den muslimska världen, har inte fått något större gehör.
Det verkligt lärorika med hela affären har varken med yttrandefrihet eller religiösa övertygelser att göra, utan med själva nyhetsförmedlandet.
När journalister i den muslimska världen nu rapporterar om västvärldens samhällen på samma sätt som våra journalister i decennier har rapporterat om deras samhällen - då borde även vi upptäcka hur grotesk den världsbild kan bli som nyhetsfabriker producerar.
I decennier har västvärldens rapportering om muslimer handlat, med ytterst få undantag, om deras våldshandlingar. Vad gäller svenska medier är det väl belagt av forskare som Håkan Hvitfelt och Ylva Brune. Muslimer är överhuvudtaget inte värda någon uppmärksamhet om de inte utövar våld, eller, i undantagsfall, är offer för våld.
Våra nyhetsfabriker är inte det minsta intresserade av det typiska i främmande kulturer, eller av att göra det som verkar märkligt för oss begripligt genom att sätta in det i större sammanhang. De rapporterar däremot ivrigt om den sorts absurda detaljer som retar just oss mest. Sådant säljer. Historien om Amina Lawal är ett bra exempel.
Att den majoritet av världens befolkning som lever i fattigdom vanligen också lever under förtryck - framförallt under storgodsägare eller andra lokala auktoriteter - är lätt att ta reda på för den som söker kunskap i ämnet. Detta förtryck kostar dagligen tusentals liv och uppmärksammas nästan enbart av organisationer som Amnesty och av små vänstertidskrifter. I stora nyhetsmedier anses detta förtryck sakna nyhetsvärde, men i undantagen från den regeln finns ett mönster. När en mulla på den nigerianska landsbygden dömer en kvinna att - med mycket ovanlig tillämpning av muslimernas sharia-lagar - stenas till döds, har plötsligt ett förtryck värt uppmärksamhet uppstått.
Historien om den 31-åriga Amina Lawal, som dömdes till lagens strängaste straff för att ha fött ett barn utom äktenskapet, gick genom västvärldens och Sveriges tidningar på sommaren och hösten 2003. Oprah Winfrey och andra kändisar engagerade sig starkt i saken. Det slutade med att Lawals döddstraff upphävdes. Dessa historier om enstaka utslag av muslimskt barbari återkommer närmast regelbundet i svenska nyhetsmedier, som hämtar dem ur den ström av spektakulärt stoff som de västägda nyhetsbyråerna producerar.
I första avsnittet av den hårt uppreklamerade TV-serien "Commander in Chief", som började sändas i svensk TV för någon månad sedan, var just en Amina Lawal-historia central. USA:s nya kvinnliga president förklarade för en ambassadör från ett litet trilskande u-land att hon var beredd att mobilisera hela den amerikanska krigsmakten för att rädda livet på en kvinna i Amina Lawals situation. ….Och de trilskande barbarerna tvingades ge efter.
Den lilla episoden om hur världens mäktigaste person gör en fullständigt absurd maktpolitisk prioritering hade ingen kritisk underton. Den var avsedd att bygga upp den kvinnliga presidentens hjälte-status, och att en sådan dramaturgisk effekt fungerar hos oss beror på att våra nyhetsfabriker har gett oss ett absurt perspektiv på främmande kulturer - och kanske särskilt på den muslimska. Det fungerar därför att det bygger upp vår självkänsla här i västvärlden. Det ligger något djupt tillfredsställande i att få veta hur förfärligt de människor beter sig som inte tänker som vi, som inte är civiliserade.
Och det fungerar alltså på samma sätt när De Andra ser på oss. Med uppståndelsen kring Muhammed-teckningarna kan vi se hur det är att vara - inte mottagare av nyhetsfabrikernas produkter - utan deras råmaterial.
De allra flesta muslimer som har upprörts av teckningarna vet säkert lika lite om danska samhällsförhållanden som den genomsnittlige dansken vet om förhållandena i Syrien eller Indonesien, men dessa muslimer har den korrekta uppgiften att i Danmark publicerades bilder som kränker muslimer. Det var en säljande nyhet där borta - säljande därför att den på ett slående sätt bekräftade muslimers föreställningar om de rika, kristna samhällenas amoraliska och förtryckande natur.
Det hjälpte inte mycket att kunniga och respekterade inhemska ledare och intellektuella släpptes fram av nyhetsredaktionerna i muslimska länder för att kommentera, att dessa förnuftiga personer manade till lugn och förklarade att Jyllandspostens islamfientliga teckningar inte alls var typiska för massmedier i västvärlden.
Det fungerar lika dåligt i Indonesien och Syrien som det gör i Sverige att först slå upp Nyheten om De Andras barbari, och sedan i eftertänksamma kommentarer förklara att "Det är inte så farligt som det verkar…"
Har man väl slagit upp Nyheten med stort N för att väcka uppmärksamhet, då är det den som fastnar.
Vi måste tydligen inrätta oss i en värld dominerad av nyhetsfabriker som kan tjäna pengar på Nyheter, men inte på att göra kulturer begripliga för varandra. De enda som i det långa loppet vinner något är väl flaggtillverkarna, för många brända fanor blir det….
Anders R Olsson