Otidsenligt regelverk. Vem ska få bestämma över innehållet på svenska webbsidor?
SYDSVENSKAN 060211
Efter kontakter mellan webbhotellet Levonline och Säpo/regeringen beslöt Levonline ta ned hemsidan för Sverigedemokraternas tidning SD-Kuriren. Där hade också publicerats Muhammed-teckningar, vilket rapporterades i en av mellanösterns större TV-kanaler.
Om mellanöstern-experterna hade rätt i att svenskars säkerhet i området därmed var i fara - och ännu finns ingen anledning att betvivla det - var Säpos och regeringens agerande förståeligt.
Moraliskt förståeligt, alltså. Men rättsligt? Är det regeringens sak att bestämma vilket innehåll svenska webbsidor ska få ha? Går god moral och yttrandefrihet inte att förena här?
Inte nödvändigtvis. Yttrandefrihet har ett pris. Vi kunde skriva grundlagsregler som bestämde att regeringen fick censurera yttranden när den ansåg att det gynnade landet eller dess befolkning. Vi vet dock att det inte fungerar. All historisk erfarenhet säger att sådan makt korrumperar och kommer att missbrukas.
Yttrandefrihetens pris ska nu inte överdrivas. Det är inte säkert att regeringen denna gång gjorde något rättsligt förbjudet. I skrivande stund är det fortfarande oklart vad den faktiskt sade till Levonlines ägare. Om budskapet utformades som ren information…
-Vi ställer inga krav, vi vill bara informera om att en hemsida hos er sannolikt utlöser allvarliga kravaller i den muslimska världen och att många svenskars liv nu är i fara.
…då är det inte grundlagsstridigt.
Det knepiga med Internet är att statens möjligheter att påverka innehållet i ett avseende är mindre, men i ett annat större jämfört med vad som gäller för gäller för t ex papperstidningar.
Möjligheten är mindre totalt sett. Stötande eller känsligt innehåll som kommit ut på nätet kan inte raderas överallt. Det finns alltid några aktivister som ser till att materialet "överlever" någonstans, på servrar som nationella ledare eller domstolar inte når. Jyllandspostens Muhammed-teckningar finns nu tillgängliga på otaliga ställen på nätet.
Möjligheterna är större när publicering på en särskild plats är känslig. SD-Kuriren och dess webbplats har grundlagsskydd och i Sverige får man intyg från staten om det. För flertalet utländska betraktare uppfattas den ordningen säkert, om än felaktigt, som att tidningar och webbplatser officiellt godkänns. Följaktligen måste det ha framstått som särskilt viktigt för regeringen att få bort just denna webbplats från nätet.
Hade det varit en papperstidning kunde en oroad regering ha låtit dess ledning förstå vilka problem en publicering skapade, men om ledningen inte ville lyssna vore också regeringens möjligheter att agera inom lagens ramar uttömda.
Med en webbplats finns fler möjligheter. Om inte SD-Kurirens ledning frivilligt ville ta bort materialet - och såvitt bekant försökte regeringen inte ens kontakta SD-folket - kan man vända sig till webbhotellets ägare. Det gick bra denna gång.
Om även webbhotellet hade vägrat censurera kunde regeringen ha vänt sig till Internet-operatören, om det nu var Telia, Tele2 eller någon annan. Frågan om vad SD-Kuriren fick ha på sin hemsida skulle ha avgjorts i diskreta förhandlingar mellan regeringen och ledningen för ett multinationellt storföretag. På tre nivåer finns praktiska möjligheter att ta ned webbsidor, och det räcker för regeringen att övertyga på en nivå.
Oavsett hur man ser på regeringens agerande gentemot SD-Kuriren borde alla kunna enas om att det rättsliga skyddet för yttrandefriheten borde vara genomtänkt och anpassat till vår tid. Så är det inte nu.
Anders R Olsson