Förbud behövs.
SYDSVENSKAN 060214
Inför varje VM eller OS reser sig numera alltid en filosof från stolen och förklarar att idrotten är sjuk (p g a kommersialism), fascistisk (p g a idoldyrkan) eller förtryckande (p g a att dopning förbjuds eller att män och kvinnor inte får tävla mot varandra).
Kutte Jönsson är senast i raden. Han har, förmodligen i någon gammal festskrift men det framgår inte, hittat en konservativ och förljugen "olympisk ideologi" som går ut på att även elitidrott är "lek". Att ideologin har starkt inflytande förutsätter han. Förbudet mot dopning tolkar han som "ett instrument för att paternalistiskt fostra idrottare" enligt förljugna ideal. Den olympiska rörelsen har skapat "repressiva kontroll- och bestraffningssystem i jakten på ´olydiga´ elitidrottare". Dopningsförbudet är särskilt förtryckande mot kvinnor, slår Jönsson fast, oklart varför. I själva verket, hävdar han, är det "inte självklart att dopning utgör ett hot mot idrotten som sådan."
Liknande analyser har vi hört förr från filosofer som Torbjörn Tännsjö och Marcello Tamburrini. Precis som de, gör Jönsson stor poäng av att begreppet "dopning" inte har någon exakt definition och att alla försök att skilja mellan naturliga och artificiella preparat har misslyckats.
Suck!
Att filosofer intresserar sig för den sociala verkligheten är glädjande, men det krävs faktiskt att de studerar den innan de kan bli tagna på allvar. Skulle Jönsson lyssna på mina utläggningar om Hegels världsande eller språkets ontologiska status om han kunde se, direkt, att jag inte förstod filosofins elementa?
Den idrottselit som Jönsson tror att man kan diskutera isolerad vilar i själva verket på - och är för sin sociala status och ekonomiska framgång beroende av - en bred folklig rörelse dominerad av barn och ungdomar.
Släppa dopingen fri? Hur många barn och ungdomar tror Jönsson kommer att vilja - eller tillåtas av sina föräldrar! - satsa på en idrottskarriär som förutsätter en så kraftfull biomedicinsk manipulering att resultatet måste bli något fysiskt groteskt? Redan på 1970-talet förvandlade den östtyska staten, med anabola steroider, sina idrottande kvinnor till något som inte var androgynt utan direkt maskulint. Jag tävlade själv i löpning på den tiden och såg stjärnor som Koch, Auerswald m fl på nära håll. Varje uns av underhudsfett hade bränts bort på konstlad väg. De slog också världsrekord som ingen i dagens kvinnliga elit ens är i närheten av. Vilka monster skulle man inte kunna framställa på 2000-talet, med de möjligheter genteknologin öppnar?
Observera också att elitidrott ställer lika hårda krav på psyket som på fysiken. För att orka träna över ständigt högre smärttrösklar skulle, i en idrottsvärld genomsyrad av dopingpreparat, inte bara smärtstillande medel utan också kraftfullt "uppåt-tjack" vara självklarheter. De anabola steroider som idrottsvärlden med åtminstone viss framgång försöker rensa ut har just den effekten. Med ökade mängder manligt könshormon blir individen mera aggressiv, mera av upphetsad hanne. Vore det bara tillåtet skulle amfetamin snabbt bli ett av de vanligaste idrottsliga hjälpmedlen.
Om Jönsson och hans filosoferande kollegor intresserade sig för den socialpsykologiska och medicinska verkligheten skulle de också inse något fundamentalt om idrottsreglers natur och funktion.
Att skapa Rättvisa i gudomlig eller akademisk-filosofisk mening är det inte tal om. Den avgörande poängen med regler är att fastställa, för alla och i god tid, vad som gäller. Det är en förutsättning, men naturligtvis ingen garanti, för rättvis tävlan. Om gränsen för otillåten dopning dras någonstans mellan albyl och anabola steroider kan det fungera.
Dopningsförbudet är varken mer eller mindre förtryckande än offsideförbudet i fotboll.
Anders R Olsson