Makt korrumperar. I alla tider har statsmakternas tvångsmedel missbrukats.
SYDSVENSKAN 060227
Av alla dåliga politiska debatter är nog de som handlar om "personlig integritet" sämst.
Positivt laddade värdeuttryck - t ex frihet, rättvisa och mänskliga rättigheter - missbrukas naturligtvis ständigt i politisk retorik. Även nazister talar nu om frihet och rättvisa. (Inte för andra, nödvändigtvis, men för dem själva.)
Att vad som helst från katastrofhjälp till överfallskrig kan motiveras med "mänskliga rättigheter" ser vi dagligen i nyhetsrapporteringen.
I den svenska debatt som blossat upp efter regeringens satsning på fler och kraftigare polisiära tvångsmedel blir nu ingenting klarlagt eftersom värdeordet "personlig integritet" är ett typiskt mädchen-für-alles-begrepp. Kritikerna hävdar att DNA-registrerandet, buggandet och e-post-snokandet kränker svenskens personliga integritet. Justitieminister Bodström svarar (Svenska Dagbladet 2006-02-18) att svensken inte ska oroa sig och att reformerna behövs för att värna människors integritet, nämligen brottsoffrens.
Med denna icke-diskussion får Bodström som han vill. Eftersom de flesta människor numera (felaktigt) tror att våldsbrottsligheten har ökat dramatiskt och att risken för terrorattentat är överhängande även i Sverige vill de ha en effektivare polis. Rädda medborgare finner sig i mycket.
På åtminstone tre centrala punkter består oklarheterna trots månader av debatt.
1. Det föreligger överhuvudtaget inga uppgifter om hur effektiva tvångsmedlen är. Att det finns situationer när polisen har glädje av dem är uppenbart, men några belägg för att situationerna är vanliga finns inte. Det mesta som regeringen föreslår har prövats i länder jämförbara med Sverige. Vilka är erfarenheterna?
2. Alternativen diskuteras aldrig. Många kriminalpolitiska åtgärder kan på goda grunder antas minska brottsligheten och/eller öka polisens effektivitet. Olika åtgärder riktar sig mot olika grupper och kostar olika mycket. Varför ingen helhetsbild?
3. Det hymlas konsekvent om riskerna med tuffa tvångsmedel. Att väga fördelarna mot nackdelarna är naturligtvis att jämföra äpplen med päron. Ett okänt antal brott förhindras eller klaras upp, men faran ligger i maktmissbruk. Att värdera det hotet är, för att tala sportradiospråk, en riktigt dålig svenskgren.
Av flera skäl har svenskarna ett hyggligt förtroende för offentlig förvaltning. Dessvärre spiller detta förtroende över också på delar av polisväsendet som inte förtjänar det.
All historisk erfarenhet visar att statsorgan som i namn av "samhällets säkerhet" får eller tar sig stora rättigheter - och som hemligstämplar allting - missbrukas av ledande politiker och höga ämbetsmän. Rättsrötan på 50-talet, IB-affären och Geijer-affären på 70-talet, Ebbe Carlsson-affären på 80-talet och all den olagliga telefonavlyssning och åsiktsregistrering som pågått i decennier och som numera är väl belagd räcker (med råge) som bevis för att Sverige härvidlag inte skiljer sig från andra länder.
Här handlar det överhuvudtaget inte om "personlig integritet". Det handlar om att makt korrumperar.
Och att mer makt korrumperar mer.
Anders R Olsson