Allt viktigt återstår att diskutera.
SYDSVENSKAN 060322
Laila Freivalds avgång efter de senaste turerna i Muhammed-tecknings-affären har inget med grundlagen att göra. Trots att nyhetsredationer nu påstår - eller försöker ge sken av - att UD har begått grundlagsbrott genom att försöka hindra någon att yttra sig finns inga belägg för det. Med tanke på vad som hittills har sagts om kontakterna mellan webbhotellet Levonline och svenska myndigheter är inga nya avslöjanden att vänta i den delen.
Freivalds åkte dit på att ha lämnat olika versioner om vad som hänt - att i något läge ha ljugit. Det vore för bedrövligt om en affär av stor betydelse för allas vår framtida yttrandefrihet skulle betraktas som avslutad efter detta sjaskiga spel. Allt viktigt återstår att diskutera.
Det gäller bl a den principiella frågan om vad regeringen får och inte får göra. En del debattörer tycks utgå från att regeringstjänstemän inte i något fall får kontakta en redaktion, ett webbhotell eller en Internet-operatör med anledning av att något kontroversiellt publiceras. Det är en märklig ståndpunkt.
UD har landets i särklass största organisation för omvärldsbevakning. Om den sköter sitt jobb upptäcker den först av alla de internationella effekterna - när sådana uppstår - av att något publiceras i Sverige. Låt säga att en publicering faktiskt ger upphov till sådana reaktioner att människors liv råkar i fara. Är UD då enligt grundlag tvingat att tiga om saken, eller bör man upplysa de ansvariga för publiceringen om vad som händer så att de, med insikt om konsekvenserna, själva kan bestämma om det anstötliga materialet ska ligga kvar eller tas bort?
Naturligtvis har UD en plikt att upplysa. Det hävdade Freivalds själv i något skede. Hur skulle ett tigande kunna försvaras?
Avgörande är då hur upplysandet går till. Det får inte framstå som att regeringen kräver eller hotar. Kontakten mellan UD och de publicerande måste dokumenteras noggrant. Rutiner får sådan dokumentering saknas uppenbarligen idag. Det är allvarligt.
En ännu viktigare fråga är om någon utöver den publiceringsansvarige - den som yttrat sig - verkligen ska ha rätt att släcka ned webbsidor. Den här gången handlade det om Sverigedemokraternas tidning, en publikation som regeringen inte ville ta i med tång ens. Således valde UD att vända sig direkt till webbhotellet Levonline, där tidningen var kund. Levonline tog beslutet att släcka ned.
Om webbhotellet hade vägrat kunde regeringen istället ha försökt med Internet-operatören. Det har inte framgått av rapporteringen vilken operatör Levonline anlitar, men här dominerar multinationella storföretag som Teliasonera och Telenor. De har också makt och möjlighet att släcka ned "anstötliga" sidor - lagliga som olagliga.
På nätet är det alltså privatägda företag som bestämmer vad som får och inte får publiceras. De är inte bundna av några grundlagsregler. DET behöver diskuteras.
Om reportrarna nu, med Freivalds avgång, släpper hela affären är det en skandal. Då har nyhetsfabriken - för vilken gång i ordningen? - demonstrerat sin oförmåga att sköta den demokratiska uppgiften.
Anders R Olsson