Misstroendets och rädslans epok.
OBS Kulturkvarten (Sveriges Radio P1) 060426
Om efterkrigstiden - fram till och med 70-talet - kommer att beskrivas i historieböckerna som "Framtidstrons epok", måste vår tid rimligen kallas "Misstroendets och rädslans epok".
Tecknen är många. Tydligast är naturligtvis justitieminister Bodströms tvångsmedelskampanj med buggning, loggning av e-post och utökad teleavlyssning, men det är viktigt att se med vilken konsekvens den politiska kursen har förändrats. Det är inte en tillfällig offensiv från just Bodström. Det har pågått i mer än ett decennium. I det senaste nyhetsbrevet från Datainspektionen listas 22 färska förslag om ökad kontroll och övervakning av enskilda. Och det är långtifrån alla.
På mitt skrivbord ligger ett typiskt exempel som Datainspektionen inte har fått med.
Proposition 2005/06:161 - Sekretessfrågor - Skyddade adresser, mm.
Förslagen handlar alltså om sekretess. De kommer säkert att gå igenom i riksdagen eftersom misstrons och rädslans politik har starkt stöd där.
Propositionen rymmer två slags reformer, och de beskriver jag nu i sina huvuddrag. En uttömmande beskrivning, med alla reservationer och undantag, ryms inte i ett OBS-inslag.
-För det första ska sekretessen hos hjälpande myndigheter - som t ex sjukvården eller socialtjänsten - bli svagare gentemot brottsbekämpande myndigheter, framförallt polisen. Läkares och socialarbetares tystnadsplikt blir svagare, så att de kan lämna fler uppgifter om sina patienter och klienter till polisen när de misstänker brottslig verksamhet.
Man kan inte säga exakt hur mycket mer uppgifter som läkare och socialarbetare kommer att lämna, det får de i hög grad avgöra själva. Avsikten är hursomhelst att de ska lämna mer uppgifter än idag, vilket innebär att åtskilliga patienters och klienters förtroende för hjälpande myndigheter kommer att sjunka i motsvarande grad.
Om brottsligheten för 30 år sedan främst betraktades som ett socialt och därmed demokratiskt misslyckande - ett misslyckande med att skapa goda uppväxtmiljöer för barn, och goda livsmiljöer för alla - betraktas den idag som en praktisk fråga, ett rent säkerhetsproblem. Brottsligheten finns mitt ibland oss och hotar alla. Det är myndigheternas sak att bekämpa den. Medborgarna har ingen anledning att lita på varandra, men de måste lita på myndigheterna.
-Propositionens andra punkt är att medborgarna - eftersom de inte kan lita på varandra - bör få veta mindre om varandra. Fler personuppgifter än idag - både integritetskänsliga uppgifter om sjukdomar, sexuell läggning, drogmissbruk och liknande, OCH triviala uppgifter om adress och telefonnummer - ska kunna hemlighållas oavsett vilken myndighet som har dem i sina papper eller databaser. Så snart en myndighet tror att utlämnande av sådana uppgifter kan vålla "betydande men" eller "allvarliga men" för den enskilde blir de sekretessbelagda.
Inte heller här kan man säga precis hur många fler uppgifter det handlar om - hur många fler som blir hemliga. Det kommer myndigheters och domstolars praxis att utvisa. Men det är ingen tvekan om att sekretessen breder ut sig över fler uppgifter.
Ser man just de bestämmelserna isolerade verkar de kanske inte konstiga. Varför skulle uppgifter om sjukdom, drogmissbruk eller sexuell läggning vara offentliga någonsin?
Svaret är att: -De ska nästan aldrig vara offentliga. Nästan aldrig, för det finns situationer där behovet av öppenhet är så starkt att människors behov av integritetsskydd måste stå tillbaka.
Arbetet i domstolarna är ett bra exempel. Det har alltid ansetts så viktigt att medborgarna har tillträde till själva rättegångarna, rätt att se bevisen, rätt att läsa domarna - att den personliga integriteten hos gärningsman, brottsoffer och t o m vittnen får stå tillbaka. Att rättegångar och domar är offentliga gäller i praktiskt taget hela västvärlden. Förtroende för rättsväsendet anses så viktigt.
Hittills har man i sekretesslagen bestämt, område för område, hur behovet av offentlighet ska vägas mot behovet av integritetsskydd. Poängen med regeringens förslag är alltså att den avvägningen försvinner. Sekretess ska gälla för en väldig massa personuppgifter oavsett hur viktigt det är med offentlighet.
Man kan säga att lagstiftaren byter perspektiv på medborgarna. Från att ha sett dem som i första hand toleranta, tänkande och ansvarstagande människor som behöver kunskap för att delta i demokratins processer, blir de i första hand människor som hotar att skada varandra.
Offentlighetsprincipen inskränks nu på flera olika sätt, men detta med ständigt fler och ständigt hårdare sekretessregler är det som syns mest. Det går också att mäta.
För några år sedan gick jag själv igenom, på uppdrag av Svenska Journalistförbundet, alla sekretessändringar mellan 1992 och 2002, alltså under 10 år. Undersökningen visade att för varje lättnad i sekretessen som beslutats under perioden hade man skärpt eller utvidgat den nio gånger: sammanlagt 8 lättnader och 74 skärpningar under 10 år.
Och vid samtliga 74 skärpningar förklarade riksdag och regering noggrant varför det behövdes mer sekretess. Inte vid någon av de 74 reformerna gjordes några försök att analysera eventuella negativa effekter av en utvidgad sekretess.
Varför är det då så viktigt att även personuppgifter i myndigheternas handlingar ska vara offentliga, d v s att alla ska kunna se dem? Räcker det inte att uppgifter om myndigheterna är offentliga - vilka anställda de har och vad de gör?
Nej - det räcker inte.
Det finns flera argument för att ha en offentlighetsprincip av svensk typ, men det som brukar nämnas först är rättssäkerheten.
Myndigheterna ska behandla människor lika, och enligt lag. Öppenhet behövs för att skapa förtroende. Om jag misstänker att kronofogden inte anstränger sig alls för att driva in pengar när det är hans goda vänner som har skulder, då behöver jag se uppgifterna i kronofogdens handlingar om vem som är skyldig vem pengar.
Om jag tror att folk med en viss partibok får gå före i dagiskön, får frikostigare offentliga lån än andra, får byggnadslov som inte beviljas andra, får tillstånd att sälja på torget som nekas andra - osv, osv - då måste jag få veta vilka människor det handlar om. Annars får jag aldrig klarhet.
Det är naturligtvis inte bara ledande politikers fel att "tidsandan" blir alltmer obehaglig, men att de inte försöker motverka dessa tendenser utan bara anpassar lagarna efter misstron och rädslan - det är deras ansvar.
Anders R Olsson