Domen i dataintrångsskandalen - en katastrof för journalistiken?
OBS Kulturkvarten (Sveriges Radio P1) 060505
Journalisten Carl Bernstein - som tillsammans med Bob Woodward avslöjade Watergate-skandalen på 70-talet - skrev 1992 en stor artikel om hur en journalistikens "idiot-kultur" allt starkare präglar samhället.
Journalister är fixerade vid det stötande, det tokiga, det groteska, det sexuellt kittlande - men oförmögna att koncentrera sig på det viktiga. Det skrev Bernstein före Monica Lewinsky-affären och rättegångarna mot O J Simpson, så han hade rätt och han fick ännu mera rätt.
Varje person som konsumerar den svenska nyhetsfabrikens produkter känner igen sig.
Våra malligaste morgontidningar - för att låna Jan Guillous uttryck - ska innehålla landets mest seriösa journalistik. Under september månad har de gång på gång toppat förstasidorna med det som brukar kallas "folkparti-skandalen om dataintrång". Varje gång någon centralt placerad folkpartist uttalar sig i saken är det en stor nyhet. Varje litet steg i den rättsliga process som har påbörjats är en stor nyhet.
Man behöver nu inte vara datasäkerhetsexpert för att inse hur löjeväckande denna "affär" är. Det begås tusentals olagliga dataintrång varje dag i Sverige, och naturligtvis ägnar varken poliser eller journalister dem något intresse. Det är rena futtigheter - eller inte ens det.
Sunda förnuftet fungerar inte annorlunda i IT-miljö än i någon annan mänsklig miljö. Om man startar ett informationsnätverk på Internet för hundratals eller tusentals användare - som socialdemokraternas SAPnet - där varje användare ska hitta på sitt eget användarnamn och lösenord, då kan man inte inbilla sig att informationen i nätverket är "säker" eller "skyddad" i någon rimlig mening. Alla sådana system läcker som såll, av flera skäl. Ett är att vi inte klarar att hålla reda på alla dessa förbannade koder och lösenord som avkrävs oss överallt, utan använder samma överallt eller har dem på en lapp på väggen eller under tangentbordet. Ett annat skäl är att vi alldeles för ofta hjälpa varandra. ("Du, jag står här på fotbollsplanen - Kalle har match vet du - och jag måste få ut den där kallelsen till mötet på fredag. Kan inte du logga in med min behörighet och fixa det? Lösenordet är hejahammarby utan mellanslag.")
Nätverk med sådan i stort sett obefintlig säkerhet finns i massor på Internet, och ingen människa kommer idag på tanken att lägga några viktiga hemligheter där. Säkerheten för informationen är ungefär som säkerheten för din fallfrukt på villatomten. Du har ett staket eller en häck runt tomten som markerar att det är din frukt, men du vet att vem som helst i praktiken kan kliva in och plocka för sig. Om du är rädd om dina äpplen lägger du dem i en låda och tar in dem.
När traktens snorungar går in på tomten och norpar dina äpplen blir du nog förbannad - men du springer inte till polisen och kräver att brottsbalkens regler om olaga intrång och stöld ska tillämpas och att rättsapparaten ska mobiliseras till skydd för dina äpplen.
Det gör du inte - om du har något sinne för proportioner.
Det går att skapa en hög nivå av säkerhet även för information tillgänglig via Internet, men det kostar lite pengar och det kräver lite mer ansträngning av de som ska använda systemet. Socialdemokraterna valde ett system med nästintill obefintligt skydd. Man bar inte in sina äpplen.
Nu knyckte en ung folkpartist några stycken, och ett helvete bröt löst. Med undantag för själva valresultatet den 17 september är äppelknyckarhistorien månadens i särklass största nyhet för våra mest högavlönade och seriösa journalister.
Trots flera krampaktiga försök har ingen kunnat göra sannolikt att folkpartisten faktiskt kom åt någon information av betydelse. Men i journalistikens idiot-kultur spelar det ingen roll. Där handlar det aldrig om att skilja viktigt från oviktigt. En journalist som på allvar kräver att få göra den distinktionen gör sig numera omöjlig i yrket. Den skulle nämligen kräva att få syssla med en annan typ av journalistik, en som ingen redaktion har råd med.
Riktiga journalister ska kritiskt granska makthavarna, det kan alla hålla med om. Åtskilliga makthavare har också avsatts eller åtminstone blivit ordentligt tilltufsade som ett resultat av journalisters granskning. Men tittar man närmare på dessa "affärer" är en sak alldeles klar: de handlar om rena skitsaker, om uttrycket tillåts. Toblerone på fel kreditkort, för många starköl, för många taxiresor, en svart städhjälp. En fylla eller ett slagsmål kan också räcka.
Har någon makthavare i Sverige - minister, generaldirektör, fackförbundsordförande, storbolags-vd - har någon sådan person förlorat jobbet sedan en journalist har granskat hur vederbörande faktiskt skött sitt arbete? Jag kan inte komma på något exempel.
Det har alltså sin praktiska förklaring. Journalister har aldrig tid att genomföra sådana granskningar. De är kuggar i ett nyhetsmaskineri som måste spotta ur sig någonting som ser ut som viktiga nyheter varje timme, varje dag, året om. Därmed läggs grunden till en idiotkultur.
En sak gör dock dataintrångs-skandalen värre än Toblerone- och starköls-skandalerna. Att en politiker åker ut på slarv eller fiffel med småsummor kan man tycka är löjligt, men när folkpartister på olika nivåer, inklusive partisekreteraren Johan Jakobsson åker på grund av ett brott som tusentals människor begår varje dag och som aldrig annars intresserar rättsväsendet - då är det allvar.
Gå gärna till polisen och berätta att ni känner en person som på Internet använde ett lösenord, som han fått av en kompis, för att kika in på intranätet hos någon förening som han inte är medlem i. Polisen kommer att betrakta er med samma trötthet som om ni hade sagt att ni vet vem som knyckte tre äpplen på tomten igår kväll.
Naturligtvis slösar inte poliser och åklagare sina resurser på sånt - inte förrän nyhetsjournalister på våra malligaste tidningar kräver det. DÅ rullar rättsmaskineriet igång.
Hittills har man talat om medie-justis när någon har hängts ut som misstänkt i nyhetsrapporteringen, och fått sitt namn nedsmutsat för all framtid trots att en senare rättslig prövning ledde till en friande dom.
Dataintrångs-historien tyder på ett slags skov. Nu samordnas nyhetsrapporteringens och rättsväsendets insatser. Det har blivit möjligt därför att alltfler lagar utformas så att tiotusentals svenskar bryter mot dem varje dag. Personuppgiftslagen, PUL, är kanske det tydligaste exemplet på hur man har kriminaliserat sådant som människor alltid har gjort - att behandla personuppgifter - och naturligtvis fortsätter att göra.
Om polisen får en anmälan om ett dataintrång där ingen skada har skett, gör den naturligtvis ingenting. Men när anmälan görs på Dagens Nyheters förstasida kan den inte läggas underst i högen - där den hör hemma.
Vi har kommit dithän att våra mest seriösa nyhetsredaktioner väljer ut vilka av dessa tusentals svenskar som blir "bra nyhetsstoff" och som lagen plötsligt ska tillämpas mot.
Det är det intressanta med dataintrångsskandalen, och det är riktigt, riktigt obehagligt.
Anders R Olsson