Vi vet var du är. Det stora hotet mot din integritet är försvinnande litet.
DAGENS NYHETER 060524
Vilken teknologi är både Storebrors våta dröm och något kan säljas till medborgarna lika lätt som man säljer vatten till törstande?
Svaret är RFID, Radio Frequency Identification. Tekniken som sådan är inte ny, men att den nu kan revolutionera vår tillvaro beror på att de fysiska komponenterna, de s k taggarna, har blivit så små och billiga att tillverka. Taggar är sandkornsstora mikrochips som rymmer siffror eller andra data. De kostar några öre och kan diskret placeras även i mycket små produkter.
Teknologin diskuterades igår ett seminarium i Stockholm, utformat som en diskussion om möjligheter och risker.
Streckkoder har detaljhandeln använt i decennier. RFID är nästa steg. Varje enskilt föremål kan förses med ett unikt nummer som registreras automatiskt av tekniska läsare så fort taggen passerar på någon eller några meters avstånd.
RFID medger märkning av både fysiska föremål och människor. Möjligheterna är fantastiska och riskerna förfärliga. Vi måste handskas med båda eftersom teknologin inte lär kunna stoppas. I tillverknings-, grossist- och detaljhandelsleden väntar enorma vinster. När varje strumpa, glödlampa och tandborste får sin unika identitet, ett nummer som kan avläsas automatiskt vid passage in eller ut, kan företagen både stärka sin kontroll över varuflödena och minska kostnaderna för denna kontroll.
RFID kan också att säljas till medborgarna som teknisk lösning eftersom den lovar personlig säkerhet, tidsvinster och bekvämlighet. Placerar man taggar i pass, biljetter eller andra inpasserings-dokument kan köande i många sammanhang avskaffas. Med en tagg placerad på eller inuti kroppen kan vi öppna dörrar - nyckeln kan inte längre tappas eller glömmas - betala eller identifiera oss. Är vi Internet-uppkopplade kan vi alltid se exakt var vi är, hittar alltid rätt. Det går automatiskt och på nolltid. Med en tagg i varje sedel kan stulna kontanter inte användas. Möjligheterna tycks oändliga.
Detsamma gäller alltså om riskerna. Med RFID kan man hålla reda på allt, även människor. Nöjesparker i USA utrustar redan barnen med taggar så att föräldrarna snabbt hittar dem om de springer bort. Dementa eller förvirrade personer. Psykiskt sjuka. Brottslingar. Potentiella brottsoffer. Turister som är rädda att gå vilse. Hur många finns det inte goda skäl att tagga?
Om vi går med på att information om våra fysiska förflyttningar registreras i databaser (med mobiltelefonerna gör vi det redan i viss utsträckning) då måste vi också räkna med att uppgifterna kommer att användas för syften som vi ännu inte vet något om. Däri ligger problemet.
Polisen har första tjing. När informationen om våra rörelser väl finns lagrad någonstans lär kraven på polisiärt utnyttjande snart bli oemotståndliga. Vänta bara tills en ministermördare eller en "Hagaman" dyker upp i en miljö genomträngd av RFID.
Bit för bit byggs nu polisstatens tekniska infrastruktur. Varken teknikers eller juristers knep lär skydda oss, i längden, mot missbruk av RFID. Frågan är om det är politiskt möjligt att tvinga fram nya ansvarsmekanismer, nya metoder att hålla tummen i ögat på de aktörer som kan missbruka teknologin?
Anders R Olsson