Processens andra sida.
SYDSVENSKAN 060607
Boken om Ulf Olsson - dömd 2005 för morden på 10-åriga Helén och 26-åriga Jannica Ekbladh 1989 - är oroande.
Inte så att man lägger den ifrån sig med starka misstankar om att Olsson är oskyldig. Däremot styrks man i övertygelsen att både rättsväsendet och journalistiken har problem att klara sina uppgifter när upphetsningen kring ett brott blir mycket stark.
Olsson har själv deltagit i arbetet med boken men huvudförfattare är hans kusin. Hon skriver under pseudonym ("Nina Ohlsson") för att familjen i möjligaste mån ska undgå fortsatt förföljelse från journalister. Anstormningen från nyhetsmedia efter gripandet av Olsson i juni 2004 blev en chock för många som under åren haft något med honom att göra. Man har sett det förr. När drevet går släpper de hungrigaste nyhetsreportrarnas moraliska spärrar.
"Utan rättssäkerhet" är alltså den historia man annars aldrig får höra - den anklagades egen. Ulf Olssons uppväxt beskrivs som förfärlig med en alkoholiserad far och en känslokall mor. Båda föräldrarna misshandlade barnen, men modern var värst.
Därtill plågades Olsson under sin tonårsperiod av en hormonrubbning. Han producerade mer kvinnligt könshormon än män vanligen gör och hans kropp fick både maskulina och feminina drag. Inte förrän i tjugoårsåldern blev han fysiskt sett en fullvuxen man.
Att han med denna uppväxt - ytterligare komplicerad av en bisexuell läggning som han visste att omgivningen aldrig skulle acceptera - kunde få problem med personliga och sociala relationer förvånar inte. Nyhetsmedias bild av en asocial och allmänt "svår" människa är dock bara delvis sann. Olsson klarade utan problem olika tekniska utbildningar blev en skicklig yrkesman. Han fick och behöll en rad anställningar som han lämnade med utmärkta vitsord. Om han haft svårt att dra jämnt med vissa människor har han haft påtagligt lätt med andra.
Att rapporteringen om Ulf Olsson dagarna efter gripandet i juni 2004 innehöll många sakfel är uppenbart. Reportrar i vild konkurrens sög i sig, utöver polisens beskrivning av psykopaten Olsson, diverse rykten och gissningar och vidarebefordrade alldeles för många.
"Det är rent ut sagt samhällsfarligt att journalister kan skriva vad som helst i syfte att svärta ner människor enbart för att tjäna pengar" skriver "Nina".
Det må vara en förenkling, men samspelet mellan nyhetsfabrik och polis/åklagarväsende är väl etablerat. De lever i symbios.
Att polis/åklagare är part i målet - den sida som har ett tydligt intresse av fällande dom - märks sällan i journalisters rapportering. Nyhetsfabriken förses med varje detalj i utredningen som talar mot den misstänkte, och polis/åklagare når med publiceringen av sådant material två syften. Dels får man god publicitet för den egna institutionen, dels etablerar man en så stark övertygelse hos allmänheten om den misstänktes skuld att domstolens möjligheter att nå fram till en friande dom kraftigt beskärs.
Alla, inklusive nämndemän, vittnen och åhörare, "vet" ju redan hur skyldig den åtalade är och denna "vetskap" kommer med nödvändighet att prägla förhandlingarna: vilka frågor som ställs och inte ställs, ordvalen, tonfallen, stämningen. Det krävs stark integritet och ett betydande mod av den person som vill lyfta fram uppgifter till den åtalades fördel. Den som offentigt uttrycker tvivel på hans skuld kommer själv att bli ifrågasatt. Hur många vågar överhuvudtaget försöka?
När huvudförhandlingen är över och dom ska avkunnas vet rättens ledamöter att ett friande skulle utlösa en flod av avsky, hat- och hotbrev. "Nina" påstår inte att tingsrätt och hovrätt har dömt fel, men hon underkänner stora delar av den rättsprocess som en chockad och i praktiken hjälplös Ulf Olsson har malts genom.
Domarna mot Ulf Olsson vilar nästan enbart på resultaten av DNA-tester. Denna form av teknisk bevisning har blivit rättsväsendets "silver bullet", Lösningen med stort L. Att DNA-analyser kan ha högt bevisvärde är uppenbart, men hur högt, egentligen?
Sperma från Ulf Olsson återfanns i de båda mördades kroppar, både i barnets och den vuxna kvinnans. Själv säger han sig inte minnas något sexuellt samröre med dem, och förnekar att han överhuvudtaget har träffat Helén. Han har minnesluckor som han inte kan förklara, men att han skulle har mördat någon vägrar han acceptera. Högsta domstolen beviljade inte prövningstillstånd i målet. Det borde den kanske ha gjort, av två skäl.
DNA-bevisning kan knappast ifrågasättas på vetenskapliga grunder. Sannolikheten för att två personers DNA-profiler ska vara identiska är extremt liten. Den fråga som däremot vore värd uppmärksamhet handlar om säkerheten i en så komplicerad och tidsmässigt utdragen analysprocess. Hur försäkrar man sig om att laboratoriepersonal av något skäl (kanske främst p g a hot eller mutor) inte bidrar till felaktiga analysresultat? En annan fråga - mindre relevant i Ulf Olsson-fallet - är hur svårt det är för en gärningsman att "plantera" någon annans DNA-material på en brottsplats.
Högsta domstolen tar i en dom från 2003 upp styrkan i DNA-bevisning, men undviker de svåra frågorna. En expert från Statens Kriminaltekniska Laboratorium, SKL, säger att SKL aldrig gör fel och med det låter sig HD nöja.
En annan fråga är: Om nu DNA-bevisning i praktiken räcker för fällande dom - hur långt räcker den? En möjlig ståndpunkt är ju att DNA-fynden räcker för att döma Olsson för det grova sexuella övergreppet på Helén, men att det inte räcker som bevisning för mord.
Man kan jämföra med det s k styckmords-fallet i Stockholm på 1980-talet. Två män ansågs överbevisade om att i hemlighet ha styckat en kvinnas kropp, men därmed kunde man enligt domstolen inte säkert säga att de också hade dödat henne.
Att ett brottmål får stor uppmärksamhet i nyhetsmedia är naturligtvis inte i sig något skäl för HD att bevilja prövningstillstånd. Däremot är sådana mål - när de innehåller viktiga principiella problem - särskilt väl lämpade för prövning i högsta instans därför att utslaget kommer att kunna skapa klarhet inte bara för domare i lägre instanser utan också, förhoppningsvis, för journalister och allmänhet.
Anders R Olsson