Spindlar på nätet.
SYDSVENSKAN 060621
Vem kontrollerar egentligen Internet?
"Ingen" var länge standardsvaret. Nätet sträcker sig över alla gränser. Ingen regering, inget internationellt organ har makt över det. Just därför kan Internet förändra världen.
Det är inte sant. Två amerikanska juridikprofessorer, Jack Goldsmith och Tim Wu, förklarar i en ny bok varför.
Den nya teknologin börjar nu kraftfullt prägla våra livsvillkor. Alltmer av det vi gör på arbetet och fritiden gör vi via nätet. Internet är gränsöverskridande och samtidigt maximalt decentraliserat. Användarna, ingen central instans, bestämmer innehållet. Därför ger Internet frihet.
Den anarkistiskt-nyliberala föreställningen om Internet som en ny, fri sfär - en cyberrymd separerad från den gamla fysiska världen - uppstod i början av 1990-talet och har visat sig förvånansvärt seglivad. Först nu börjar analytikerna och debattörerna nyktra till. Då har faktiskt lagstiftare och domstolar, den fysiska världens "trötta jättar av kött och stål" för att citera cyberfilosofen John Perry Barlow, i flera år framgångsrikt ingripit mot oönskade företeelser på Internet.
Inte minst för den pågående debatten om olaglig fildelning är Goldsmiths/Wus bok relevant. De beskriver, så att vem som helst kan förstå, en rad möjligheter som står myndigheterna till buds för att komma åt oönskat Internetinnehåll. Mycket av den ideologiska dimman kring Internet fläktas därmed bort.
Nationalstaterna utövar vanligen sin makt över Internet via mellanhänder. Sådana finns det många. Internet förutsätter elektricitet, fiberkabel, servrar, sökmotorer, bank- och betaltjänster och mycket mer. All denna utrustning och alla dessa tjänster kontrolleras av företag som i sin tur underordnar sig nationalstaters lagar. Företag betalar skatt och lyder polisen.
Goldsmith/Wu inleder boken med den sedelärande historien om företaget Yahoo och dess huvudägare, multimiljardären Jerry Yang.
När antinazistiska aktivister i Frankrike år 2000 drog Yahoo inför fransk domstol, avfärdade Yang dem med en axelryckning. Målet handlade om en auktionstjänst hos Yahoo där nazistiska memorabilia bjöds ut. (Där fanns armbindlar med svastika, dolkar och medaljer.) Alla världens Internetanvändare, även de franska, kunde se föremålen och delta i auktonen.
-Fransk lag må förbjuda alla nazistiska yttringar, även sådana här auktioner, svarade Yang. Men franska domstolar kan inte besluta om vad ett amerikanskt företag får ha i sina servrar i USA!
Men det kunde franska domstolar. Centralt för målet blev en rent teknisk fråga. Kan Yahoo spärra auktionsplatsen för personer som loggar in från Frankrike? Nej, sade Yang. Jovisst, sade den tekniska expertisen. Internet-användares geografiska position kan bestämmas med 90-99 procents säkerhet, beroende på omständigheterna. Den franske domaren gav Yahoo några månader på sig att ordna en spärr för franska användare, och beslöt att företaget därefter skulle betala 13 000 dollar om dagen i böter tills spärren fungerade.
Yahoo hade fastigheter, datorer och andra tillgångar i Frankrike som kunde beslagtas. Jerry Yang gav sig.
Han inte bara gav sig, han tvärvände. 2002 skrev han ett kontrakt med Kinas regering som innebar att Yahoo fick tillgång till den kinesiska marknaden och att företaget därvid åtog sig att filtrera bort sådan information som kommunistpartiets ledning ansåg olämplig för kineserna. På två år förvandlades Yahoo från ett företag i den globala yttrandefrihetens tjänst till censurredskap för Kinas ledare.
Fallet Kina illustrerar i sig Goldsmith/Wus tes. Landets regering har hittills lyckats väl med att sprida Internet-teknologin i samhället och samtidigt kontrollera informationsflödena. Kontrollen blir aldrig hundraprocentig, men de Internet-användare som kan ta sig förbi censurens filter är så få och har skrämts till sådan försiktighet att de inte utgör något hot.
Kina är snart större på Internet än USA, d v s har fler användare. Goldsmith/Wu menar att den gamla frågan om hur länge det dröjer innan kineserna tack vare Internet kan tvinga fram politiska förändringar börjar bli irrelevant. Frågan är istället hur länge det dröjer innan Kina framtvingar förändringar av Internet. Landet har redan börjat verka för justeringar i protokoll och standarder som skulle göra statlig övervakning mer effektiv.
Inte heller den föregivet gränslösa e-handeln kommer att få så revolutionerande effekter som många trott. Visst förändras nu handelns villkor, skriver Goldsmith/Wu, men det sker inte okontrollerat.
När amerikanska tobaksföretag via nätet började sälja cigaretter från skattebefriade indianreservat ingrep USAs regering. Med hänvisning till att man vid tobaksförsäljning online inte effektivt kontrollerade köparnas ålder förbjöds verksamheten, men inte genom krav på de säljande företagen utan på kreditkortsföretag som Visa och MasterCard. "Slutar ni inte acceptera betalning för dessa cigaretter får ni ta konsekvenserna" var regeringens order. Cigaretthandeln över nätet krympte plötsligt till ett minimum.
Med samma metod har USA effektivt satt käppar i hjulet för spelsajter - såväl inom som utanför landet - som man inte gillar.
Internet-operatörer som TeliaSonera och Telenor är de kanske viktigaste mellanhänderna. De filtrerar barnporr och måste hjälpa polisen på alla möjliga sätt när rättsväsendet så kräver. Det gränslösa nätet är för flertalet människor faktiskt inte särskilt intressant. Svenskar använder mest de svenska delarna av Internet - där det talas och skrivs på svenska, där svensk lag gäller och där svensk polis kan ingripa om det behövs.
Så ser framtiden ut. Hur upphovsrätten ska skyddas i framtiden vet vi ännu inte, men att den kommer att skyddas, det vet vi.
Anders R Olsson