Yttrandefrihet i förvandling.
SYDSVENSKAN 060706
De senaste stormarna kring yttrandefriheten - som handlat om den homofobiske pingstpastorn Åke Green och om Muhammed-teckningar - har något obehagligt över sig.
Som f d universitetslärare i medierätt och författare till flera böcker i ämnet har jag alltid, även när yttrandefrihetsfientliga åsikter fått draghjälp av nyhetsmedia, trott på att debatt gör nytta. Bara alla argument kommer på bordet visar det sig vilka som håller.
Det tycks fungera allt sämre. Ta Jyllandspostens numera världsberömda teckningar. Flera av dem är rasistiska på ett sätt som vore uppenbart för alla om det istället vore en jude som framställdes kroknäst, hotfullt flinande och beväpnad. Vi är flera som har påpekat att sådana teckningar självfallet måste tillåtas - en yttrandefrihet som gör undantag för det stötande är inte mycket till yttrandefrihet - men att man som demokrat också har en plikt att offentligt peka just på deras rasistiska karaktär.
För många debattörer tycks alltihop dock handla om något överordnat, om västvärldens kamp mot totalitära regimer. Om det goda mot det onda. Då blir det ett slags demokratiskt förräderi att kritisera teckningarna. Ursäkter, eller i vart fall argument för att inte kritisera, måste mobiliseras:
-Teckningarna är bra därför att provokationer är nyttiga.
-Teckningarna behövs därför att rätten att häda är så viktig.
-Teckningarna ska inte kritiseras därför att man då flyttar offentlighetens ljus från extremism och förtryck i muslimska länder.
Detta sökande efter ursäkter är missriktat. Vi har inte yttrandefrihet därför att alla straffria yttranden per definition har kvaliteter. Vi har det därför att alla yttranden kan ha kvaliteter.
Att yttrandefriheten nu underordnas andra politiska mål har sannolikt att göra med vårt alltmer moraliserande samhällsklimat. Politik handlar allt mindre om att forma ett bra samhälle. Allt viktigt bestäms ju ändå, att döma av rapporteringen i nationella nyhetsmedier, av EU, marknadskrafter och en ohejdbar globalisering. I sakfrågor trängs partierna nu i mitten, där skillnaderna mest handlar om procentsatser i de sociala trygghetssystemen. Politik blir då främst en moralisk skönhetstävling. Viktigast är att göra "markeringar" - mot de onda, för de goda.
Då framstår det också som allt mer orimligt att försvara de ondas rätt att yttra sig, allt svårare att hävda att det juridiskt rätta och det moraliskt rätta är olika saker. När muslimska fundamentalister nu är så onda måste väl deras motståndare försvaras? När en homofob som Green har så uppenbart fel och sårar så många måste väl hans ord förbjudas?
Vår rättstradition kallas på fackspråk rättspositivistisk. En svensk domare kan säga "Jag tycker att det blir fel, men lagen tvingar mig att döma så här." Det kan inte en naturrättsligt skolad domare i södra Europa, som förväntas tillämpa etiska normer om Ont och Gott som givits, i stora drag, av Gud, Naturen eller något annat opåverkbart.
Om alltfler svenskar börjar tänka om yttrandefrihet i termer av Ont och Gott - av Onda och Goda talare - börjar också vår rättstradition knaka i fogarna. Sådant är främmande för vår gamla hedervärda Tryckfrihetsförordning.
Dess regler motiveras med vårt behov av sanning, av att alla åsikter ska komma fram och av övertygelsen om att den ansvarige medborgaren med sitt förnuft - inte med hjälp av en Högre Sanning - kan hantera både lögner och motbjudande åsikter. Att medborgarna konfronteras med både lögn och sanning, med både ont och gott, är snarast själva poängen. Det är ytterst de som avgör. Det finns ingen moral överordnad människan.
På varje demokrat ställer yttrandefriheten därmed dubbla krav. De måste både tolerera offentlighet för det kränkande och stötande och ständigt ta kamp för förnuft och humanitära värden.
Ta kamp med ord.
Anders R Olsson