Kontrollbehov med ett högt pris.
SYDSVENSKAN 060711
Elitidrott är spännande, men elitidrottsmännens hårt kontrollerade tillvaro pekar också mot vår egen framtid. Idrott kräver nästintill absolut rättvisa och förutsätter därmed nästintill absolut övervakning av de tävlande. Där oegentligheter kan påvisas måste de förhindras.
Inställningen känns igen från alltfler samhällsområden. Där lidande eller brottslighet kan påvisas måste det förhindras. Det får konsekvenser för oss alla.
I augusti 2003 arrangerades världsmästerskapen i friidrott i Paris.
Vid en kvartsfinal på 100 meter för män utbröt kaos. Två av världens bästa sprinterlöpare, den unge jamaicanen Asafa Powell och USAs rutinerade Jon Drummond diskvalificerades för tjuvstart, men publiken uppfattade den aldrig. Jag satt 20 meter från startlinjen, är själv gammal löpare och har sett tusentals starter. Denna föreföll perfekt.
Startern hade dock, via sensorer i startblocken som registrerar trycket från löparnas fötter, konstaterat att två av dem rört sig för tidigt. Spända till bristningsgränsen på "färdiga!" hade Powell och Drummond tryckt till mot blocken en aning, men aldrig fullföljt startrörelsen. För åskådarna på plats var det nästintill omöjligt att upptäcka regelbrottet.
Funktionärerna visade Powell och Drummond av banan. Powell accepterade motvilligt starterns beslut, men Drummond vägrade. "I did not move!" skrek han gång på gång, och fick delar av publiken med sig. Det tog fyrtio minuter att få tyst på bu-rop och visslingar så att tävlingen kunde fullföljas.
Idrottsarenor, idrottsredskap och idrottsmännens kroppar kontrolleras alltmer noggrant. Sensorer i startblocken ska förstärka rättvisan. Innan de togs i bruk blev löpare inte diskade om de gjorde som Powell och Drummond. Med elektroniska hjälpmedel kommer man nu åt felhandlingar som förr inte ens uppfattades. Utan att någon regeländring har skett, bestraffas nu sprinterlöpare för sådant som inte bestraffades förr.
Kampen mot doping illustrerar samma trend. Kontrollbehoven ökar. De bästa löparna, hopparna och kastarna i världen måste inte bara lämna dopingprov i samband med tävlingar utan därtill hålla Internationella Friidrottsförbundet, IAAF, informerat om var de befinner sig så att de kan underkastas tester när som helst. En stab av dopingkontrollanter reser världen runt och utför testerna. Aktiva som underlåter att informera om var de befinner sig ska bestraffas som om de verkligen har dopat sig.
Att tvinga idrottsmännen att ständigt stå till kontrollanters förfogande för att bevisa sin oskuld har, åtminstone inom friidrotten, gett resultat. Dopingen har pressats tillbaka. Samtidigt är fuskarna och IAAF inbegripna i en kapprustning som knappast kan upphöra förrän kontrollen över de aktiva har blivit total.
Behovet att utrota idrottslig orättvisa har både moralisk och ekonomisk grund. Ska elitidrotten fortsätta att fascinera massorna, d v s fortsätta fungera som stark och bred underhållningsindustri, måste föreställningen om dess rättvisa hållas stark och levande. Effektiv övervakning är absolut nödvändig.
Ingen del av samhället är immunt mot den logik som driver idrotten mot ökad individ-kontroll. Också välfärdssamhället bygger på föreställningar om rättvisa. Debatterna om fusk med A-kassa, sjukförsäkring och bostadsbidrag har blossat upp gång på gång, med samma argumentering, i 25 år. Välfärdssystemen beskrivs som hotade. Alla, från LO-ledning till skattegnällarhöger, kan enas i moralisk indignation.
Än större skärpa får kraven på kontroll över enskilda när fusk och annat klandervärt beteende utgör hot mot vår fysiska säkerhet.
Trafikforskningen visar att höga farter dödar. Storbritannien är världsledande på området kameraövervakning, och har placerat hundratusentals kameror längs vägarna för att, med inrikesministern Paul Goggins ord, "göra vägnätet oanvändbart för brottslingar". Nummerplåtar avläses och registreras automatiskt och debatten om nya tillämpningar är redan i full gång. Systemet är visserligen byggt för att hitta stulna bilar och följa brottslingars rörelser, men när det ändå är på plats kan det också användas för att kontrollera hastigheter. Varför inte, när det skulle rädda liv?
Därför att vi inte vill ha ett Storebrors-samhälle där allt vi gör registreras och kontrolleras?
I vårt medialiserade samhälle fungerar det argumentet allt sämre. Det är för abstrakt i en offentlighet präglad av modern nyhetsjournalistik, d v s av ett berättande där standardgreppet är personifiering och där djup och sammanhang vanligen saknas.
-Här är Nils, 17 år, förlamad från halsen och nedåt. Han blev påkörd av en dåre som höll 90 på en 50-väg. Förklara det där med Storebror för honom!
Svenska journalister ligger långt framme i den genre engelsmännen kallar "something-has-to-be-done!-journalism". Med allehanda retoriska grepp, där det vanligaste är känsloladdade skildringar av lidande människor, framställs situationen i en viss social miljö eller ett geografiskt område som outhärdlig. Saddam måste bort! Nazisterna måste tystas! Mördaren måste gripas! Till varje pris!
"Något-måste-göras!-journalistiken" levereras alltid med en enkel lösning, annars skulle den skapa förtvivlan och stöta bort mediekonsumenterna. För att vara enkel måste "lösningen" appelera till magen snarare än till hjärnan och brukar därför präglas av fysisk eller juridisk brutalitet. Bomba! Livstids fängelse! Inskränk fri- och rättigheter så att inte pedofilerna-nazisterna-terroristerna-kvinnomisshandlarna-homofoberna kan utnyttja dem!
I det samhällsklimatet introduceras nu nya, potentiellt samhällsförändrande teknologier. Chips av sandkornsstorlek som kommunicerar med enkla tekniska läsare kan placeras i vilka föremål som helst - skor, sedlar, pass - och följas överallt. De mobiltelefoner och bärbara datorer som vi allt oftare "måste" ha med oss kommunicerar uppgifter om var vi är och vad vi gör.
I tidningsannonser betalda av Stockholms stad, Vägverket och Polisen kallas de hastighetskontrollerande vägkameror som placeras ut 2006 för "Sveriges nya livräddare". Med dem kan fortkörare straffas, precis som Jon Drummond, för regelbrott som ingen människa har sett eller drabbats av. Och det accepteras. Begreppen frihet och säkerhet betyder inte samma sak som förr. En ny normalitet har inträtt.
"Skepp ligger tryggast i hamn. Men det är inte det de är byggda för."
Förr uttryckte det gamla ordstävet visdom. Nu uttrycker det, antar jag, snarare cynism?
Anders R Olsson