På språng för fosterlandet.
SYDSVENSKAN 060718 (där publicerad i en kortare version)
Johnny Wijk: Idrott, krig och nationell gemenskap. Om riksmarscher, fältsport och Gunder Hägg-feber"
Brutus Östlind Bokförlag Symposion, 2006
Att idrottsrörelsen är full av folk - 3 miljoner svenskar - vet vi. Men ska den därför definieras som en folkrörelse, med de sociala och ekonomiska förmåner det kan ge? Den har väl inget budskap, ingen ideologi? Den kräver väl inte att på något sätt förändra samhället?
Jo, den har en ideologi, hävdar historikern Johnny Wijk i en intressant bok om idrott i Sverige under andra världskriget. Den ideologin visade sig i själva verket vara idealisk för ett litet neutralt land i krigets utkant 1939. Wijks skildring hjälper oss att se, mer avklarnat, hur samhället under beredskapsåren stöptes om i modern form.
Därmed är inte sagt att Wijk har rätt om "idrottens ideologi".
Jämfört med flertalet europeiska länder har Sverige under 200 år haft svaga sociala spänningar. Istället för revolutioner och andra våldsamma urladdningar har kompromisser och korporativism präglat utvecklingen. När andra världskriget bröt ut 1939 var det också samarbete som gällde, över parti-, klass- och folkrörelsegränser för det gemensamma målet att rädda Sveriges oberoende.
Hela folket behövdes, och hela folket skulle dras med i en mäktig mobilisering av fysisk kraft och vilja till oberoende. Svenskarna började i organiserad form gymnastisera, åka skidor, orientera, cykla och promenera med häpnadsväckande energi. Tidningarna eldade på.
Idén till de s k riksmarscherna uppstod i det lilla svenska Gångförbundet, och när projektet väl hade dragits igång växte det snabbt till att bli krigsårens största folkliga manifestation av fysisk aktivitet. Män skulle gå något längre och fortare än kvinnor, och de som klarade uppsatta tidsgränser var berättigade till medaljer eller märken. Prestigeladdade kamper utbröt mellan svenska städer om vilken som (i proportion till folkmängden) registrerade flest deltagare i marscherna. "Landskampen" mot Finland i maj 1941 blev höjdpunkten. På några veckor noterades över en miljon svenska gångprestationer, men Finland var värre med en och en halv miljon.
Plötsligt var fysiska prestationer något fint och uppskattat. Även kyrkan, fackföreningarna, nykterhetsrörelsen och bildningsförbunden ville samarbeta med den förut negligerade eller direkt föraktade idrottsrörelsen. Begreppet kroppskultur blev positivt laddat. Svenskarna skulle bli ett sunt folk i ett sunt samhälle.
Ur statsledningens synvinkel gällde det att bygga upp svenskens självförtroende. Statens Informationsstyrelse - efter kriget hårt kritiserad för sina försök att tysta antinazistisk press - hade bl a till uppgift att sprida lugn och hoppfullhet hos medborgarna. Kampanjerna för fysisk aktivitet var till stor del statsfinansierade.
Den svenska löparvågen med Gunder Hägg i spetsen kunde inte ha kommit lägligare. Också Henry Kälarne och Arne Andersson slog världsrekord. Vilken manifestation av svensk dådkraft! 1943 reste Hägg till USA och sopade banan med alla motståndare. Här föddes elitidrottsmannen som nationalidol, som samlande fosterländsk kraft. Barnmorska var den svenska pressen som excellerade i modern hjältedyrkan och sålde otaliga lösnummer på köpet.
När Johnny Wijk resonerar kring idrottens "ideologi" beskriver han dess mål som att främja gemenskap mellan olika kategorier medborgare, d v s att idrotten ska fungera som social mötesplats. Frågan är dock vad man menar, mer exakt, med ideologi. Måste inte en ideologi ha normativa inslag?
Motsättningarna mellan demokratins och fascismens människo- och samhällsuppfattningar var skarpa 1940. Beredskapsårens idrottspropaganda och idrottspraktik undvek dock, precis som den svenska regeringen, att ta ställning.
Att folket i gemenskap skulle utveckla hälsa och kraft, att kropp och själ skulle förädlas i harmoni och att det skulle ske genom statligt dirigerade kampanjer - det var officiellt program också i Nazityskland. De rasistiska och totalitära tongångarna i tysk propaganda saknades förvisso i den svenska, men ingenting i den svenska talade heller däremot. Som idrottskampanjerna nu utformades kunde varken demokrater eller antidemokrater hitta något att klaga på.
Idrotten samlade folket till gemensam ansträngning utan att ena det i moralisk eller politisk mening. Att som Wijk kalla detta en ideologi syftande till konsensus bör i vart fall inte ske utan reservationer.
Anders R Olsson