Anders R Olsson läser Frank Murphy
SYDSVENSKAN 060721
Frank Murphy. The Last Protest: Lee Evans in Mexico City.
Bilden är en klassiker: 200-meterslöparna Tommie Smith och John Carlos med varsin svart, behandskad näve i luften på prispallen i Mexiko-OS 1968. "Black Power!" ryter de i ansiktet på Olympiska Kommitténs ordförande, ärkereaktionären Avery Brundage, och på hundratals miljoner TV-tittare.
För denna demonstration hade Smith huvudansvaret. Han var dock bara den ene av två ledargestalter för USA:s arga svarta idrottsmän vid denna tid. Den andre ledaren var inte Carlos utan Lee Evans, en tre år yngre 400-meterslöpare.
Idrottsligt var Tommie Smith den mest hyllade. Han inte bara slog världsrekord, han var lång och bildskön och rörde sig som en gasell på löparbanan. Resultatmässigt var dock Evans lika bra. Smiths världsrekord på 200 meter (19,83) stod sig i elva år, medan Evans rekord på 400 (43.86) stod sig i tjugo. Däremot var Evans löpstil inget för esteterna. En sportjournalist skrev att Evans sprang som om han försökte krångla sig ur en korsett.
Smith och Evans var goda vänner och tävlade 1967-68 för samma universitet, San José State i Kalifornien. De hade samma tränare, men kunde likväl inte träna tillsammans. Deras idrottsliga egon var alltför starka. Båda ville dominera på löparbanan. Tränaren befarade att den starkare Evans skulle träna livet ur eleganten Smith.
På hösten 1967 föddes idén om svarta idrottsmäns bojkott av Mexiko-OS. "Det är dags för svarta människor att ta ställning, att vägra utnyttjas som cirkusdjur med lite extra hundmat som enda belöning" sade Harry Edwards, lärare vid San José-universitetet och militant aktivist.
Varken Evans eller Smith tog direkt ställning för en bojkott, men de svarade i otaliga intervjuer att en sådan var tänkbar. De ville verkligen vinna OS-guld, men om det rasistiska förtrycket inte lättade, och om det fanns ett starkt stöd bland svarta elitidrottsmän för en bojkott, då skulle de i solidaritetens namn också vägra tävla för USA i OS.
Därmed placerade sig 20-åringen Evans och 23-åringen Smith i en nästintill outhärdlig position. Å ena sidan rasisterna - hatbrev och mordhot strömmade in genom brevlådan. (Båda männen hade redan hunnit skaffa familj och barn.) Å andra sidan de militanta svarta. "Den svarte idrottsman som deltar (i Mexico-OS) är en förrädare mot sin ras, och kommer att behandlas därefter" dundrade Harry Edwards.
Berättelsen om hur de två brådmogna, arga, äregiriga och frustrerade idrottsmännen stod emot, hur de försvarade sina åsikter och sin integritet under ett stormigt år samtidigt som de tränade hårdare än någonsin för att nå absolut toppform till OS-tävlingarna i oktober 1968 är fascinerande läsning. Evans är huvudpersonen, det är honom som författaren Frank Murphy har djupintervjuat, men Smith är ständigt närvarande.
Någon bojkott blir inte av. Istället blir OS ett politiskt och, för Evans och många andra, känslomässigt kaos. Smith och Carlos genomför sin demonstration och blir, samma dag som Evans ska springa sin final, diskvalificerade från Olympiska spel på livstid. Evans blir ursinnig. Han bestämmer sig för att avstå finalen och åka hem. Smith och Carlos får honom att ändra sig.
Han vinner finalen och slår det världsrekord som ska stå sig tills en dopad (kort därefter avstängd) "Butch" Reynolds slår det i Zürich 1988. Också Evans demonstrerar på prispallen, men inte lika spektakulärt som Smith.
Boken har egentligen en extremt smal målgrupp. Hur många läsare är genuint intresserade av både sprinterlöpning - av mellantider, muskelbristningar, idrottspsykologisk spekulation och detaljrikt skildrade dueller på löparbanan - och amerikansk 60-talshistoria? Men skriver man som Frank Murphy i ett tillräckligt stort språkområde spelar det kanske mindre roll. Detta är hans tredje seriösa bok om löpare och han har skapat sin nisch.
Murphy är en god men kanske inte lysande berättare. Till vardags är han advokat med försvar av handikappades rättigheter som specialitet. Hans engagemang för social rättvisa är lika starkt som hans fascination inför de människor som spränger idrottsliga gränser, d v s gränser som andra har ritat upp för dem. Den kombinationen finner åtminstone jag djupt sympatisk.
Anders R Olsson