Mediernas makt. Minsta fläck spolierar den rene idrottsmannens mödosamt uppbyggda image.
SYDSVENSKAN 060815
George Bernard Shaw lär ha sagt att pressen inte kan skilja på allvaret i en cykelolycka och världens undergång. Det var sant för 100 år sedan, och är fortfarande sant, men det samhälle i vilket kändisens deklarationsfiffel och det politiskt beslutade massmordet berättas under lika braskande rubriker är ändå statt i förändring.
Den gångna veckans friidrottsframgångar har kompletterats med ett par friidrottsskandaler, och de senare har redaktionerna prioriterat högre än de förra. Kulstötaren Jimmy Nordins fylla efter en misslyckad kvaltävling toppade sportsidorna dagen efter. Att ett par före detta elitidrottsmän, numera bara kändisar, kanske använde kokain i festandet på lördagen slog ut alla andra idrottsnyheter. Polisutredning pågår.
Det är nya tider.
Sommaren 1973 var jag som 800-meterslöpare uttagen i det svenska juniorlandslaget i landskampen mot Norge och Finland. Norrmännen arrangerade. Tävlingarna förlades till Noresund Stadion i glesbygd fyra mil väster om Oslo. Vi som tävlade inkvarterades i ett fjällhotel på en bergstopp. Inte en spritdroppe - eller en buss som kunde ta oss till spritdroppen - så långt ögat nådde.
Då var supandet lika självklart inom idrottsrörelsen som i flertalet andra ungdomsmiljöer. Tyngdlyftarnas juniorlandslag var värst, enligt de rykten som gick, men friidrottarnas var inte långt efter. Länsade hotelrum förekom, d v s urstarka, hormondopade idrottsmän kastade i fyllan ut samtliga möbler genom fönster som inte alltid öppnades först. Torrläggningen i Norge 1973 var ett genomtänkt drag av arrangörerna. Jag minns frustrationen hos de mest festsugna av mina lagkramrater.
De värsta kollektiva fylleskandalerna resulterade i tidningsnotiser, inte mer.
I vår tid, i det medialiserade samhället, måste den journalistiska bedömningen bli en annan. Alla inser att Jimmy Nordins "cykelolycka" verkligen var en bagatell, men det spelar ingen roll. Idag betyder en idrottsmans massmedialt konstruerade image så mycket. En fortsatt elitsatsning förutsätter rejäl ekonomisk uppbackning av sponsorer, tävlingsarrangörer, idrottsklubb och friidrottsförbund. Även små snedsteg kan, om de upptäcks av journalister, stoppa en karriär som annars i bästa fall skulle ha lett in i världselit, berömmelse och stora pengar. Nyhetsmedia avgör.
Särskilt tydlig blir den mediala effekten för de två före detta stjärnor som nu figurerar i "knarkskandalen".
För Patrik Sjöberg betyder saken förmodligen ingenting. Hans image innebär att han förväntas trampa på, om inte nödvändigtvis över, det förbjudnas gräns. Han har alltid gått sin egen väg. Han har gett journalistkåren fingret förr och kan göra det igen.
För Sven Nylander är läget ett annat. Men sin image - modellsnygg, välformulerad, klok och ärlig - har han efter idrottskarriären byggt åtminstone delar av sin framtid på antidoping-arbete i stiftelsen Ren Idrott. Skulle han nu ertappas med att ha använt t ex kokain lär inte ens den ödmjukaste pudel rädda honom. Även om detta övertramp vore det enda han någonsin gjort, och även om hans insatser för Ren Idrott har varit de bästa tänkbara - om detta vet jag inget - är han torsk.
I det mediala samhället kan detaljen betyda allt och helheten inget. I det avseendet åtminstone, var det bättre förr.
Anders R Olsson