Efter spionskandalen: Sluta moralisera!
SYDSVENSKAN 060919
Dataintrångs-affären som drabbat (fp) och Expressen väcker två journalistiskt intressanta frågor. Den första handlar om själva drevet. Var det verkligen rätt villebråd? Den andra gäller journalister som gör dataintrång.
Att en (fp)-funktionär på låg nivå hade begått brott som kunde ge två års fängelse, och att åtminstone en funktionär på hög nivå försökte dölja det, var uppenbarligen en så bra story att den inte fick krånglas till. Journalistkåren borde dock ha krånglat till den, för sin egen skull.
Man kan inte ta för givet att lagstiftning fungerar väl, och gäller det lag som ska tillämpas i IT-miljö måste varningsflaggan alltid hållas högt. Se på personuppgiftslagen, PUL. Den inskränker kraftigt både yttrandefriheten och offentlighetsprincipen men tillämpas lite som det passar. Således bryter t ex Amnesty ständigt mot PUL å det grövsta genom att "behandla" känsliga personuppgifter om brott och politiska åsikter utan berörda personers medgivande. Men inte väcks det åtal mot Amnesty. När de snälla begår brott tittar polis och journalister åt annat håll.
Vad gäller kvalitet i lagstiftning är bestämmelsen om dataintrång i nivå med PUL. Nyckelmeningen i brottsbalken - 4 kap 9c § - lyder:
"Den som … olovligen bereder sig tillgång till upptagning för automatisk databehandling … döms för dataintrång till
böter eller fängelse i högst två år."
Något motsvarande förbud mot att "olovligen bereda sig tillgång" till information i pappershandlingar finns inte. Glömmer man sina hemliga papper på bussen så att andra kan läsa dem får man skylla sig själv. Glömmer man t ex en bärbar dator med samma information riskerar den som läser fängelse.
Det gäller också journalister. Får man pappershandlingar av en meddelare kan man straffritt läsa dem. Får man samma material i elektronisk form kan läsandet vara brottsligt. Om lagstiftaren ens har förstått att informationsfriheten därmed inskränks vet vi inte. Lagens förarbeten diskuterar inte frågan.
En orimlig lagstiftning har nu gett upphov till ett orimligt drev.
Visst, den unge folkpartisten hackade ett lösenord, eller fick det av någon bekant. (Det tycks en aning oklart.) Han gjorde fel, men det är skillnad på stort och smått, på viktigt och oviktigt. I en digital miljö glömde (s) att låsa dörren till sin partilokal, varpå folkpartisten gick in och kikade på de papper som låg framme. Det var dumt gjort, några dagsböter är det värt, men det var dummare av (s) att handskas så vårdslöst med skyddsvärda uppgifter.
Där en folkpartist utan ansträngning kommer in, där kommer också nazister och vanliga stollar in. Det hade kunnat gå illa, och det var bara tur för (s) att ett busfrö (fp) och ingen annan hittade in i lokalen. Varför inga kritiska frågor till (s)? Om ryska eller amerikanska spioner loggar in på Rosenbads intranät med användarnamn "Persson" och lösenord "Persson" - vad hittar de då?
Det är väl ingen tröst, men oförnuftet i denna "affär" tycks jämnt fördelat. Även redaktionella ledare talar först och tänker senare.
Chefredaktörer som Otto Sjöberg och Nils Funcke har moraliskt satt sig på höga hästar. Dataintrång är brott och sådana ska journalister inte begå. Basta!
Visst. I princip. Men i praktisk journalistisk verksamhet är den gränsen inte alltid självklar. Hur många journalister har inte gått in på en fastighet mot ägarens vilja när någonting av uppenbart allmänintresse pågår där? Då gör de sig - enligt brottsbalken 4 kap 6 § - skyldiga till olaga intrång. Maxstraff är två års fängelse. Det kanske inte sker varje dag i Sverige, men det sker säkert en gång i veckan.
Vilken reporter går inte in för att intervjua husockupanterna när tillfälle ges? Vilken fotograf går inte in på bondens ägor för att plåta de djur som dör av vanvård? (Sådana exempel är den fysiska världens motsvarighet till vad Expressens Niklas Svensson gjorde sig skyldig till när han fick lösenordet och loggade in på SAPnet.) Några indignerade fördömanden från chefredaktörer hör man dock aldrig i fall som dessa, och inte disciplinbestraffas reportrar heller.
Jag säger inte att olaga intrång är okej för journalister. Jag säger att det finns situationer - där journalister lätt hamnar - då det moraliskt rätta inte nödvändigtvis överensstämmer med det juridiskt rätta. Då måste man välja, och vara beredd att ta konsekvenserna. Även de rättsliga.
Det oroande med (fp)-skandalen och dess återverkningar inom journalistiken är enigheten om att sedan länge etablerade moraliska och juridiska normer ska avskaffas vid övergången till IT-samhället. Framförallt ska informationsfriheten inte försvaras.
Jag undrar bara varför?
Anders R Olsson