Anders R Olsson om journalistikens misslyckande.
SYDSVENSKAN 061018
Ett missförstånd ligger inbyggt i svensk demokrati. Det gäller journalisterna. Aldrig har väl detta missförstånd demonstrerats så tydligt som under den senaste veckans ståhej kring nya ministrars privatekonomiska sjaskigheter.
Låt säga - hypotetiskt - att Reinfeldt har hittat just en sådan kulturminister som kan vitalisera den svenska offentligheten och en utrikesminister som med tyngd och skicklighet kan hävda Sveriges intressen på den internationella arenan. Ska vi ha dem?
Nej, inte om de har småfifflat med skatten eller slarvat med några avgifter. Då ska vi ha andra. De andra må vara politikens svar på Helan och Halvan - det kommer ingen journalist att forska i - bara de inte har missat någon avbetalning, bråkat på krogen eller gått mot röd gubbe så ska vi ha dem.
Det finns ingen undersökande journalistik som granskar hur landets politiska ledare faktiskt sköter sina arbetsuppgifter. Den journalistiken är idag så marginaliserad att den bara kan syssla med det marginella, t ex privatekonomiskt fiffel som kan kollas med ett par telefonsamtal.
Missförståndet är alldeles uppenbart. Demokratin vilar ytterst på sina medborgare. Ska den fungera hyggligt måste medborgarna hålla sig informerade om sakernas tillstånd i det egna lokalsamhället, i nationen och i världen.
Främst är det samhällsjournalistiken - eller "medierna" som den vanligen kallas - som ska ta fram, sammanfatta och förmedla sådan kunskap. Journalister utför, enligt statsvetenskaplig teori, ett upplysningsarbete i demokratins tjänst. Det hävdar inte bara tidningsägare, TV- och radiochefer i sina högtidstal, det hävdade också en enig riksdag i ett uttalande 1975:
"Massmedierna bör ge den information som är nödvändig för att medborgarna ska kunna ta ställning i samhällsfrågor."
Man behöver dock inte ha arbetat länge på en redaktion eller fördjupat sig i svensk medieforskning för att inse faktum: journalister diskuterar aldrig vad medborgarna behöver veta för att "kunna ta ställning i samhällsfrågor". Medieföretagen saknar incitament att ens försöka fullgöra sin demokratiska uppgift. Journalistiken kan göra nytta, men inte denna nytta.
I verkligheten kämpar journalister, ofta med kniven på strupen, om kunders uppmärksamhet på en marknad. Det är något helt annat. Den som arbetar med upplysning vänder sig till medborgare. Den som för sin överlevnad måste sälja vänder sig till kunder. Kunder har alltid rätt.
Om saken inte vore så allvarlig kunde man skratta åt t ex hur journalister tävlar om att skrämma upp - med ständigt larmande om fysiska hot - en befolkning som aldrig tidigare i historien har levt så länge och fysiskt mått så bra.
Samtidigt kan landets största sociala problem inte ägnas en tillnärmelsevis lika upphetsad journalistik. Vår drogkultur, helt dominerad av alkohol, ger upphov till mycket större lidande än alla pedofiler, nazister, hedersmördare, dubbelmördare, terrorister, kvinnliga omskärare, seriemördare, nekrofiler, kamphundar, vargar och fästingar gör tillsammans. En kritisk granskning av svensk drogkultur skulle ju utmynna i en anklagelse mot kunderna själva. I en kommersiell miljö är det bokstavligen otänkbart.
I en sådan miljö måste också produktionskostnaderna pressas maximalt.
Kvällstidningar är särskilt kommersiella heter det, men i praktiken är all samhällsjournalistik kommersiell. Den som slår upp en stor morgontidning och sorterar artiklarna efter teman finner olyckor och brott, särskilt våldsbrott, politiska utspel och konflikter, nyheter om forskningsrapporter eller utredningar, texter från nyhetsbyråer och "vanligt folk" som får "tycka". Vad har detta material gemensamt?
Svar: att journalisterna inte behöver lägga ned tid eller möda på att komma över det. När det gäller olyckor, brott, forskning och utredningar gör andra research och levererar resultaten gratis till redaktionerna. Politisk verksamhet sker numera helt på journalistikens villkor. Alla som vill nå ut med budskap ställer upp utan ersättning och anpassar sig efter nyhetsmedias önskemål. Redaktionerna formligen dränks i journalistiska halvfabrikat.
Enbart ur denna sorts material - prefabricerat, lättillgängligt - väljer journalister. Vad de väljer bygger inte på någon nyttokalkyl över vad medborgarna eller demokratin "behöver" utan på en bedömning av vilket stoff som mest effektivt väcker publikens intresse.
Journalistikens misslyckande är dubbelt. Den viktiga kunskapen hamnar inte i tidningen, och den kunskap som hamnar där blir genom ensidigt urval direkt vilseledande. Med maximal exploatering av den våldsbrottslighet som till sin omfattning varit tämligen konstant under decennier har journalisterna nu övertygat svenskarna om att våldet, åtminstone det grova våldet, kraftigt har ökat. (Våld är svårt att mäta, men det grövsta våldet - det dödande - har i varje fall inte ökat sedan mitten av 70-talet. Det drabbar ca 100 personer/år.) Rädslan sprider sig och konsekvenserna är obehagliga på alla plan. Rädda människor både lever och tänker sämre.
När ett journalistiskt drev tvingar en minister att avgå p g a obetalda TV-avgifter eller annat småfiffel är det inte bara ett öppet avståndstagande från den demokratiska uppgiften, det är också att idiotförklara svenska folket. Nyhetsfabrikernas chefer förutsätter att medborgarna inte kan förstå skillnaden mellan person och politik, eller mellan viktigt och oviktigt. Politik handlar inte om något verkligt utan bara om att "skicka signaler" och om "trovärdighet" i den mest inskränkta betydelse. En hälsominister glömde tvätta händerna efter toalettbesök! Avgå! En miljöminister lade batterier i hushållssoporna! Avgå!
Eftersom journalistiken uppenbarligen inte - så länge den arbetar på kommersiella villkor - kan leverera sådan kunskap som medborgare i ett demokratiskt samhälle behöver borde någon annan institution skapas för uppgiften.
Medborgare som vill ta sin uppgift på allvar måste utföra ett studiearbete av samma typ som de förtroendevalda gör idag. Medborgarna har dock inte lika mycket tid för uppgiften som yrkespolitikern har och kan inte använda samma beslutsunderlag. De måste fokusera bara på de viktigaste frågorna och få underlaget effektivt sammanfattat. Det får de nu ingenstans.
Att problemet med medborgarnas kunskapsförsörjning är svårlöst gör det inte mindre viktigt. Steg ett måste vara att erkänna faktum: journalisterna kan inte göra det. Låt oss därefter diskutera steg två.
Anders R Olsson