Den definitiva domen.
SYDSVENSKAN 061101
John Grisham har skrivit många bästsäljande thrillers på teman hämtade ur det amerikanska rättsväsendet. Hans specialitet är att skildra advokater, åklagare, domare och jurymän som enligt juridikens läroböcker ska göra en sak men av olika skäl - girighet, rasfördomar, personlig prestige - frestas att göra en annan.
I sin nya bok The Innocent Man (Den oskyldige mannen) byter Grisham genre. Han skriver ett reportage. Detta är historien om Ron Williamson, dömd till döden för ett mord han aldrig begått men räddad i sista stund tack vare DNA-analys av de fysiska spår den riktige gärningsmannen lämnat efter sig. Datum för avrättningen var bestämt och Williamson hade bara en vecka kvar att leva när rättsmaskineriet stoppades.
Det är en skrämmande bok, plågsam att läsa trots att man vet att den har ett "lyckligt" slut. Citattecknen är på sin plats, för det är bara på film som en historia av detta slag kan sluta lyckligt.
Att få en oskyldig person dömd för mord visar sig vara förvånansvärt enkelt för en åklagare som fastnat i fel spår. Garantier för rättssäkerheten? De finns i teorin men inte nödvändigtvis i en verklighet där rädsla, socialt tryck och personlig prestige präglar människors omdöme. 1982 blir en ung, attraktiv och allmänt omtyckt kvinna, Debra Sue Carter, våldtagen, torterad och mördad i sitt hem i den lilla staden Ada i Oklahoma. Bilderna som tas på brottsplatsen är fasansfulla. Den lilla staden är i chock.
Polismännen i Ada tillhör inte kårens elit. I den upphetsade stämningen begår de och åklagaren rader av misstag. De bestämmer sig tidigt för att den något stökige, psykiskt instabile men dittills inte kriminelle Williamson har gjort det, och att han haft en medbrottsling. Alla tips och indikationer som motsäger den tesen skjuts åt sidan. En ökänd våldsbrottsling som var den siste Carter sågs tala med på mordnatten avförs tidigt som misstänkt. Blodprov och hårstrån från denne man slarvas bort. (Först 2004 fälls han, med DNA-bevisning, för mordet.)
Några hållbara bevis mot Williamson lyckas man inte finna och även om polisen trakasserar honom och hans påstådda medhjälpare Dennis Fritz - en lärare utan kriminellt förflutet - går ett par år utan att åtal väcks.
Då inträffar ett nytt mord i samma polisdistrikt. Ännu en ung kvinna, Denice Harraway, försvinner och hittas senare mördad. Även denna gång tycks polisen oförmögen att hitta mördaren. Trycket på polis och åklagare tilltar. Hur mycket ska hederligt folk i Ada behöva behöva stå ut med?
Williamson och Fritz grips för Carter-mordet. Två andra män - även de oskyldiga - grips för Harraway-mordet. Ingen av dem har ekonomiska resurser. De tilldelas måttligt kompetenta försvarsadvokater, dåligt betalda och omotiverade för uppgiften. Efter en lång rad manipulationer med olagliga förhörsmetoder, vittnen som ljuger för egen vinning och förment vetenskapliga utsagor från expertvittnen som egentligen pratar smörja, liksom undanhållande av bevismaterial som är till de åtalades fördel, lyckas åklagaren få alla fyra fällda för mord. Åklagare och poliser har inga samvetsproblem. De vet vilka mördarna är. Det gäller bara att få dem fällda.
Efter 14 års rent helvete - fångvaktarna visste ju vad han hade gjort och flera behandlade honom med utstuderad sadism - slapp Williamson alltså ur fängelset. Fritz, som "bara" hade fått livstids fängelse, släpptes också. De två som fälldes för Harraway-mordet var inte lika lyckosamma. I deras fall fanns inga DNA-spår att analysera. Den ene avled sommaren 2006 i fängelset, den andre sitter fortfarande i dödscell. Williamson fick fem år i frihet, men han var en knäckt man. Vid 51 års ålder avled han med skrumplever. Visserligen drack han en hel del före och efter fängelsevistelsen, men sannolikt bidrog de mängder av psykofarmaka som han matades med under sina 20 sista levnadsår starkt till att levern förstördes.
Grishams bok är ett kraftfullt debattinlägg mot dödsstraffet, men pekar också på riskerna med att framgångar inom rättsväsendet mäts i antal fällande domar. Inget samhälle har råd med ett ineffektivt rättsmaskineri, men inget samhälle har heller råd med åklagare och poliser som arbetar under hård press. Vissa gör nog ett bra jobb under press, men alltför många gör ett dåligt.
Sverige är inte förskonat från detta problem. Nyligen riktade juridikprofessorn Hans-Gunnar Axberger, i en rapport beställd av justitiekanslern, hård kritik mot svenska domstolar i elva fall.
Vårt rättsmaskineri ska nu förses med en rad nya tvångsmedel. Polis och åklagare får kraftigt utökade möjligheter att övervaka medborgarna, inklusive de som inte är misstänkta för brott. Mycken prestige har investerats i dessa tvångsmedel.
Vad händer, måste man fråga sig, om de visar sig mindre effektiva för brottsbekämpning än vad som utlovades när de politiska besluten togs? Kommer ansvariga politiker och polischefer att erkänna att de hade fel - och åter förbjuda tvångsmedlen - eller kommer antalet fällande domar att stiga just när polis och åklagare behöver det som bäst?
Anders R Olsson