Medieägarnas hybris.
MEDIEVÄRLDEN november 2006 (nedanstående version kortades något vid publiceringen)
En människa som arbetar med för höga ambitioner mår inte bra. Om dessutom målen för hennes ansträngningar, de mål hon aldrig kan nå, fortlöpande ropas ut över världen blir det än värre. Den stackaren hamnar nästan oundvikligen i självförakt och cynism, och kan inte räkna med omgivningens respekt.
Detsamma gäller för hela branscher. Nu gäller det definitivt journalistikbranschen. Journalisternas anseende är sedan många år i stadigt sjunkande enligt de s k SOM-mätningar som Göteborgs universitet genomför. Det är inte konstigt. Medieägare har länge odlat sin hybris, påstått sig göra demokratin stora tjänster, och måste nu hantera det omgivande samhällets besvikelse.
Mediekoncernernas ägare och direktörer påstår sig alltså företräda en tredje statsmakt, en oberoende och kritisk institution, en demokratins hörnsten. Teorin återfinns i såväl blivande journalisters som blivande statsvetares kurslitteratur. Carl-Adam Nycop, Expressens legendariske chefredaktör, beskrev den 1967 i en lärobok i journalistik:
"Tidningarna har blivit en viktig informationskanal för medborgarna i demokratiska länder. De bildar en plattform, där allmänheten kan följa den offentliga debatten, lära sig hur samhället fungerar och samla argument och synpunkter för att själv slutligen kunna spela den roll som demokrati och parlamentarism ger åt de enskilda medborgarna." (Journalist i press, radio och TV, sid 49)
Rent politiskt råder här konsensus. En enig riksdag antog 1975, på förslag från en offentlig utredning, Pressutredningen, ett uttalande om massmediernas funktioner i samhället. Av uttalandet framgår att medierna har fyra viktiga uppgifter i den demokratiska processen.
Den första är "informationsfunktionen."
"Massmedierna bör ge den information som är nödvändig för att medborgarna ska kunna ta ställning i samhällsfrågor. De förtroendevalda bör genom massmedierna få löpande information om enskildas och organisationers uppfattningar i politiska frågor."
Till detta kommer "kommentarfunktionen", "granskningsfunktionen" och "gruppkommunikationsfunktionen" som kompletterar den första. Kort sagt är det journalistikens uppgift att förse medborgarna med sådan kunskap om världen att de med förnuft kan forma sitt eget samhälle.
Vackert tänkt, men som varje yrkesverksam journalist vet så är demokratisk teori en sak och redaktionell verklighet en helt annan. Journalistik är att "ge…information", men vilken information det blir bestäms inte med någon "demokrati" i sikte. Journalistik är det en produkt på en marknad. Som alla produkter ska den tillverkas så billigt som möjligt och samtidigt bli så attraktiv som möjligt för kunderna. Den måste ha vissa egenskaper - vara spännande, rolig, engagerande eller spektakulär - och får inte ha andra, mer frånstötande. Den får t ex inte på allvar ifrågasätta kundernas livsstil, vanor eller fördomar.
Alla - inte minst journalistkåren - skulle tjäna på att den insikten fick större spridning.
Journalister gör åtskilligt bra. I sina bästa stunder kan de sprida viktig information i akutlägen, avslöja brottslighet och fiffel i maktens korridorer, ge oskyldigt dömda friheten åter, tvinga giriga företag eller maktfullkomliga myndigheter att bete sig anständigt. (I sina sämsta stunder gör de motsatsen - skrämmer människor i onödan, skapar och trissar upp motsättningar, hetsar fram fällande domar mot oskyldiga.) Att i kritisk anda förmedla grundläggande kunskap om samhället - och de ofta komplicerade processer i vilka det förändras - är en helt annan sak.
Ju mer journalistikbranschen skryter med en bedrift som den aldrig klarar, desto svårare får omgivningen att upptäcka och erkänna de mindre bedrifter den faktiskt lyckas med.
Den som ska ta ansvar för en verksamhet måste studera den noggrant och fortlöpande. Det är ett arbete, ett studiearbete som kan vara både tråkigt och krävande. Hur medborgare som vill ta ansvar för sitt samhälle ska kunna utföra sådant arbete borde diskuteras mer, men att nyhets- och samhällsjournalistiken bara förmedlar en bråkdel av det nödvändiga studiematerialet behöver inte diskuteras. Det kan konstateras.
Ur ett historiskt perspektiv må journalistikens förmåga att leva upp till tredje-statsmakts-idealet ha varierat en del, men den har aldrig varit imponerande. Det finns såvitt jag vet inga exempel på att en journalistik som konsekvent utgår från vad medborgarna behöver veta för att förnuftigt styra sitt samhälle varit kommersiellt gångbar - eller att den har bedrivits i någon större utsträckning överhuvudtaget.
Om journalistikens kunder åtminstone fick själva produktionsvillkoren klara för sig - t ex hur kostnadstrycket verkar på en redaktion som söker nyhetsstoff - skulle en del vara vunnet.
Idag formligen dammsuger journalisterna den polisiära sfären på jakt efter det dramatiska och upprörande. Så skedde inte för 30 år sedan. Våra största morgontidningar t ex, redovisar närmast rutinmässigt varje måndag hur många våldtäkter som har ägt rum i landet under helgen. (Observera också att varje anmäld våldtäkt räknas som en faktiskt utförd våldtäkt. Hur rättsväsendet senare bedömer det inträffade brukar sällan redovisas.) Information om våldtäkter är gratis, lätt tillgänglig - och säljer.
Hur många tidningsläsare vet att man som journalist utan vidare skriver trettio nyhetsartiklar om brott på samma tid som man skriver en artikel om något för medborgarna viktigt, t ex om kommunen hushållar på ett rimligt sätt med sina pengar. Polisen lämnar gärna alla upplysningar om slagsmålet på torget - tidpunkt, uppkomna skador, gripanden mm - och på tio minuter har man en nyhetsartikel om misshandel som intresserar och engagerar. Sakliga upplysningar om hur kommunen sköter ekonomin finns inte tillgängliga någonstans. Då krävs framsökning av dokument, ofta svårtolkade, då krävs intervjuer och analyser. Den artikeln blir aldrig skriven.
Därmed blir journalistikens skrävlande dubbelt falskt. Den viktiga kunskapen hamnar inte i tidningen, och den kunskap som hamnar där blir vilseledande. Genom att maximalt exploatera den våldsbrottslighet som till sin omfattning varit tämligen konstant under decennier har journalisterna nu övertygat svenskarna om att våldet, åtminstone det grova våldet, kraftigt har ökat. (Våld är svårt att mäta. Det grövsta våldet - det dödande - har dock inte ökat sedan mitten av 70-talet. Det drabbar ca 100 personer/år.) Följaktligen sprider sig rädslan, kanske särskilt bland kvinnor. Rädda människor tänker sämre och lever sämre.
När ett journalistiskt drev tvingar en minister att avgå p g a futiliteter - t ex obetalda TV-avgifter - är det inte bara att grovt missköta den demokratiska uppgiften, det är också att undervärdera medborgarnas förståndsgåvor. De inser naturligtvis att hockeylandslaget ska ha de bästa spelarna på isen när det är match, de må vara skitstövlar eller mönstergossar. Varför skulle de inte förstå det i politiken?
För att fullfölja analogin: journalistiken förmedlar nu kunskap om den samhälleliga matchen genom att redovisa slagskott i krysset och detaljskildra varje slagsmål. Om själva spelet, det som avgör resultatet, får de intresserade inget veta.
Arnold Ljungdal påpekade en gång att "Det skulle bespara oss åtskilliga förödmjukelser i livet om vi alltid höll i minnet att inga faktiska brister i vår utrustning kan göra oss så löjliga som våra låtsade förtjänster."
Där är vi nu. Journalistiken har allt att vinna och inget att förlora på att erkänna sina begränsningar.
Anders R Olsson