Europas "krig mot terrorismen" går längre än USA:s
Publicerat på webbplatsen för "Kommittén för EU-debatt" (kort därefter borttagen från nätet) november 2006
Med kampen mot terrorismen har polis- och säkerhetsorgan i nästan alla länder fått ökade möjligheter att övervaka medborgarnas privatliv: var de är och hur de rör sig, vem de kommunicerar med, vad de då säger. I länder som Sverige har terroristdåden visserligen uteblivit, men det har inte försvagat de ansvariga politikernas reformiver. En skärpt polisiär kontroll förklaras nu nödvändig att bekämpa annan allvarlig brottslighet.
Av nyhetsrapporterna får man lätt intrycket att USA, efter 11 september-attackerna, leder utvecklingen. The PATRIOT Act är väl en skandal?
Det kan diskuteras, men Europa ligger hursomhelst före. Att Storebrors-reformer i USA får stor uppmärksamhet hos oss beror på att där finns en levande debatt och att tongivande amerikanska tidningar skriver mycket. I Europa händer mer men skrivs mindre.
Att jämföra utvecklingen i USA med den i 25 EU-länder är inte lätt. Visserligen kan man säga att EU:s s k Haagprogram från 2004 för "frihet, säkerhet och rättvisa" markerar unionens ambition att skapa effektiva övervakningsmekanismer, och att det inte finns något motsvarande policydokument i USA, men hur långt EU:s medlemsländer faktiskt går bestäms ännu i hög grad av de nationella parlamenten.
+ Bara på ett område är jämförelsen lätt. Det beslut om omfattande loggning av hur människor kommunicerar i tele- och datanäten (data retention) som bl a vår förre justitieminister Bodström har lyckats driva igenom på EU-nivå saknar motsvarighet i USA.
+ Motståndet mot biometrisk identifiering (med fysiska särdrag som t ex fingeravtryck eller DNA-information) är starkare i USA och planerna på att implementera sådan teknologi, bl a vid gränskontroller, längre framskridna i Europa.
+ Avlyssning, inte bara loggning, av tele- och datakommunikationer kräver domstolsbeslut i USA, även om president Bush och spionorgan som NSA och CIA hävdar motsatsen. I många EU-länder är domstolsbeslut inte nödvändigt.
+ Att företag som erbjuder bredbandsuppkoppling är skyldigt att utforma sina tekniska system så att hemlig avlyssning underlättas är normalt i Europa men omstritt i USA.
Att Europa går före kan sannolikt förklaras med både kulturella och praktiska faktorer. Den extrema individualism som präglar amerikansk politisk kultur gör att fri- och rättigheter väger tyngre där. Europas tradition är, vad gäller relationen mellan stat och medborgare, mer komplicerad.
Eftersom vi inte talar samma språk kan vi heller inte diskutera problemen annat än nationellt. Därmed kan polischefer och ledande svenska politiker med framgång använda samma taktik som tonåringen som vill ha tillstånd att vara ute en timme längre:
-Alla andra får ju! Varför inte jag?
Alla andra poliser får bugga, varför inte våra? upprepade Thomas Bodström så fort han fick ordet. Vår nya justitieminister Beatrice Ask har förklarat (i DN 061028) att hon i allt väsentligt vill genomföra de planerade tvångsmedels-reformerna.
Frågan är dock hur viktig jämförelsen mellan Europa och USA egentligen är? Båda maktblocken är på väg åt samma håll, det är det allvarliga. Uppgiften blir att slå vakt om medborgarnas fri- och rättigheter - och möjligheter att värna sitt privatliv - i samhällen där polisiära organ får befogenhet att bedriva alltmer integritetskränkande spaning. I USA är det många som betonar "accountability", en term utan bra svensk motsvarighet. Det handlar om möjligheten att övervaka de polisiära insatserna och utkräva ansvar när fel har begåtts.
Det finns inget "gammalt hederligt" tillstånd att hålla fast vid. Polisiärt arbete måste moderniseras. Vi arbetar, studerar, umgås och roar oss numera i former som bygger på tele- och datakommunikation. Brottsbekämpning måste fungera även i helt eller delvis virtuella miljöer.
Europa har svårt att skapa "accountability" och Sverige har kanske svårast av alla att skapa trovärdiga kontrollmekanismer. Montesqieus idéer har aldrig varit populära här. Vår tradition baseras på en stark centralmakt och en med internationella mått ovanligt homogen och konsensusinriktad politisk elit. Den maktdelning som nu behöver realiseras förefaller avlägsen.
När Thomas Bodström insåg att hans tvångsmedelsreformer faktiskt mötte ett reellt motstånd lanserade han accountability-reformer för att lugna kritikerna. Personer som hade avlyssnats men visat sig oskyldiga skulle i efterhand informeras om vad polisen gjort. En ny nämnd skulle inrättas för att övervaka att poliser och åklagare utnyttjar sina nya befogenheter på ett korrekt sätt. Beatrice Ask är överens även här, och den 9 november presenterade en statlig snabbutredning konkreta förslag på just dessa punkter. (SOU 2006:98)
Det blev nätt och jämnt en tumme. Det nya kontrollorganet ska inte granska något annat än rena formalia runt tvångsmedelsanvändningen. Någon egen bedömning av om ett rimligt antal - och rätt! - personer utsätts för integritetskränkande övervakning ska nämnden inte göra. Några befogenheter att under pågående spaningsinsatser göra slumpvisa kontroller eller på annat sätt kritiskt granska hur tvångsmedlen används får den inte.
Därmed spelar det mindre roll att utredarens ansträngningar att värna kontrollorganets oberoende är högst blygsam. Nämnden ska enligt förslaget lyda under regeringen och bestå av före detta riksdagspolitiker. Just de två institutioner som har beslutat om tvångsmedlen, och som därmed har mest prestige att förlora på att de används felaktigt, ska sköta övervakningen.
Det är mycket möjligt att förslaget realiseras, men det lär då inte bero på att medborgarnas entusiasm över hur problemet har lösts utan på en allmänt spridd övertygelse om att det inte tjänar något till att klaga.
Anders R Olsson