Den nya outhärdligheten
OBS Kulturkvarten, Sveriges Radio P1, 061115
En viktig skillnad mellan gårdagens journalistik och dagens är att den förra lade tonvikt vid informerandet medan den senare - mera högljudd och ivrigt pockande på människors uppmärksamhet - betonar kravet på förändring. Idag räcker det inte att berätta att den nya kulturministern struntat i TV-avgiften i många år, och överlåta åt medborgarna/väljarna att ta till sig - och eventuellt agera utifrån den upplysningen. Journalistiken om obetalda TV-avgifter måste pågå tills något händer.
Alltmer journalistik förklarar nu den ena eller andra företeelsen, det ena eller andra tillståndet, outhärdligt.
Det kan vara bra, men är ofta dåligt. Det är bra när journalister som Jan Guillou, Hannes Råstam eller Trond Sefastsson lyckas bevisa att personer som har dömts för allvarliga brott är oskyldiga, ….och de fortsätter rapportera tills något händer. Då är det som i sagan. Journalisten är Riddaren på en vit springare och draken måste dö.
Men så enkelt är det ju sällan, och när journalistik allt oftare får drag av kampanj - även i frågor där rätt och fel verkligen kan diskuteras - blir den i sig ett samhällsproblem. Den kräver en stark och handlingskraftig överhet, en som rättar till alla missförhållanden som journalistiken pekar ut. Medborgarna däremot, har i detta scenario ingen makt, inget ansvar - ingen annan roll att spela än offrets.
Låt mig göra två nedslag i tiden, för att illustrera skillnaden mellan förr och nu.
Med början 1968 och några år framåt härjade en pyroman i Arboga-trakten. Det ena huset efter det andra brann upp. Det var närmast ett mirakel att ingen, såvitt jag kunnat finna, faktiskt omkom. Pyromanen lämnade varje gång ett handskrivet meddelande efter sig. Samma person - det ansåg åtminstone handstilsexperterna - skrev 1973 brev till polisen i Köping och förklarade sig redo att döda barn. (Kort därefter hittades barnmatsburkar med glassplitter i. Det antogs vara Arboga-pyromanens verk.)
Polisen fick inte upp några spår. Till sist kläcktes idén att utnyttja de blanketter för folk- och bostadsräkning som alla vuxna svenskar då skulle fylla i vart femte år. I bästa fall kunde handstilen på någon av blanketterna avslöja pyromanens identitet.
Blanketterna fanns hos Statistiska Centralbyrån, SCB, men den myndigheten vägrade hjälpa polisen. Medborgarna har fyllt i blanketterna mot löfte om att de bara ska användas för statistik. Börjar de användas för helt nya syften, t ex polisutredningar, raseras förtroendet för SCB och allt färre kommer att delta i statistiska undersökningar. Tillförlitlig statistik om förhållandena i landet är viktigare än att en enstaka brottsling åker fast, hävdade SCB - och när länspolischefen överklagade till domstol förlorade han i alla instanser.
Alltihop - bränderna, glassplittret i barnmatsburkarna, domstolarnas beslut - rapporterades i nyhetsmedierna, i ett neutralt tonläge. Det vore inte möjligt idag. Vår tids journalistik ställer krav, uttalade eller underförstådda; krav på att lagar ändras eller att domstolars domar ska upphävas, på att ministrar ska avgå, eller att generaldirektörer eller förbundskaptener i fotboll ska avgå, eller på att myndigheterna ska ingripa i det ena eller andra - outhärdliga - tillståndet.
På kvällstidningarna är kampanj-journalistik numera en uttalad policy, det bekräftade Expressens och Aftonbladets chefredaktörer häromåret i tidningen Journalisten. Det kan gälla vilken "outhärdlighet" som helst som redaktionen bedömer att den kan få läsarna med sig på: säljakt, utvisningshotade flyktingbarn, eller nivån på bensinskatten. Och morgontidningarna följer efter. Sommaren 2005 fyllde DN helsidesannonser med bilder på sina journalister under rubriken "Sveriges största tyckeri".
När Anna Lindh mördades 2003 uppstod en likadan konflikt som i fallet med Arboga-pyromanen, men med motsatt resultat. Nu ville polisen åt PKU-registret, de blodprover från nyfödda barn som har sparats sedan 1975. Polisen hade DNA från Lindhs mördare, och hoppades finna honom i PKU-registret.
Blodbanken skapades enbart i forskningssyfte, för att snabbare identifiera barn med vissa livshotande sjukdomar. Sådant ställer man ju - som förälder till ett nyfött barn - upp på. Mina egna barn föddes på 1990-talet, och när jag frågade personalen på BB lovade de dyrt och heligt att blodprovet bara skulle användas i forskning.
Men efter mordet på Anna Lindh kom lagändringen som ett brev på posten, och nu är PKU-materialet ett polisiärt hjälpmedel. Förr eller senare inträffar något allvarligt där sekretesskyddet står i vägen för myndigheter som ska göra gott. Journalistiken skildrar en outhärdlig situation - och sekretessen avskaffas.
Långsiktiga effekter av att släppa in polisen i PKU-registret ville ingen ens diskutera. Vilka konsekvenser får det - för människors tilltro till myndigheter - när två generationer föräldrar inser att sjukvårdens och forskarnas löften inget är värda? Hur många ställer upp nästa gång?
Nu lanseras och beslutas om en rad nya tvångsmedel. Polisen får bl a möjlighet att bugga fysiska utrymmen och att i hemlighet avlyssna telefoner i förebyggande syfte - d v s innan något brott har begåtts. Förre justitieministern Thomas Bodström drev fram förslagen och den nya, Beatrice Ask, förklarar att hon stöder dem.
Detta tvångsmedelspaket serveras förstås på en tjock bädd av löften om hur möjligheterna till övervakning av medborgarna ska användas - och absolut inte ska användas. Risken för att polisen, på eget bevåg, överutnyttjar dessa tvångsmedel är uppenbar, historiens facit visar att polisen alltid gör det, men även om polisen mot förmodan skulle stå emot alla sådana frestelser så håller inte löftena. De håller bara till den dag då journalistiken finner myndigheterna outhärdligt inneffektiva - och därför måste få göra det som Bodström och Ask lovat att de aldrig ska göra.
Journalistiken driver oss mot den sista frågan:
Hur mycket av det outhärdliga - misshandel, våldtäkter, pedofila övergrepp, könsstympning, rattfylleri - skulle inte förhindras om Staten effektivt kontrollerade alla människors beteende hela tiden?
Anders R Olsson