(Denna studie har finansierats av Journalistfonden för vidareutbildning och presenterades vid ett seminarium i Stockholm den 16 februari 2006. Den presenteras här i kortad och på enstaka punkter uppdaterad version. De avsnitt i studien som har utelämnats är främst de som handlar om möjligheterna att automatiskt, med hjälp av datorprogram, identifiera olika typer av innehåll på Internet.)

Anders R Olsson

Sammanfattning

För den tekniskt okunnige kan Internet framstå som något enkelt. Med den egna datorn kan man sända och ta emot e-post, och via World Wide Web kan man hitta väldiga mängder information i cyberrymden som andra har placerat där. Ju mer man lär sig om nätverket och om vad som händer med den egna datorn i uppkopplat läge, desto mer komplicerad blir dock bilden. Många olika aktörer försöker med ekonomiska, religiösa eller politiska motiv påverka informationsflödena. Vilket material i cyberrymden som blir lättåtkomligt, svåråtkomligt, eller inte åtkomligt alls bestäms i en ständigt pågående kraftmätning.

Denna studie handlar om filtrering, ett tekniskt ingrepp som syftar till att blockera informationsflöden på Internet. Filtrering kan framstå som direkt nödvändig, t.ex. för att stoppa spridningen av datavirus eller annan programkod som stör enskilda datorer eller Internet-trafiken som sådan. Filtrering kan också framstå som brottslig eller förtryckande, t.ex. när totalitära regimer söker hindra människor i det egna landet att skaffa kunskap eller uttrycka sig fritt. Däremellan finns många fall av filtrering som inte självklart kan kategoriseras som bra eller dålig, lämplig eller olämplig.

Ur juridisk synpunkt är filtrering, åtminstone i Sverige, ett svårhanterat och sällan diskuterat fenomen. Begreppen "filtrering av information" eller "blockering av information" förekommer ingenstans i lagtext och diskuteras inte i några förarbeten. Rättsfall som handlar om filtrering saknas helt. Uppenbarligen finns det, p.g.a. grundlagsreglerna om yttrande- och informationsfrihet, vissa rättsliga hinder för staten att blockera information på Internet, men inte ens de hindren är heltäckande.

Till större delen är det dock privata aktörer som äger den tekniska infrastrukturen och sköter driften av Internets noder i Sverige. Också den information som kommuniceras har till övervägande delen privata avsändare och riktar sig till privata mottagare. Huruvida det är - eller bör vara - ett statligt åtagande att säkra ett fritt informationsflöde i detta nät framstår som en viktig men ännu obesvarad fråga.

Man kan argumentera för att Internet-anslutning utgör en tjänst som företag erbjuder allmänheten, och att företag och kunder här ska träffa avtal på normala kommersiella villkor. Har endera parten önskemål om att filtrering sker - eller inte sker - ska detta behandlas i avtalet. Med ett sådant synsätt blir filtrering ur juridisk synpunkt en marknadsrättslig eller konsumenträttslig fråga.

Ett helt annat förhållningssätt är att peka på den grundläggande samhälleliga betydelse som Internet har fått, och hävda att staten har ett ansvar för att de demokratiska grundprinciperna om yttrande- och informationsfrihet får genomslag också här. Om företagen som erbjuder Internet-uppkoppling ska fungera som smakdomare och avvisa kunder som vill sprida kontroversiellt men inte olagligt material kan yttrande- och informationsfriheten på Internet visa sig bli - i praktiken - mer begränsad än lagstiftaren tycks avse för samhället som helhet.

Inledning

Internationella konflikter kring yttrande- och informationsfrihet kan, som kontroverserna kring Muhammed-teckningar visade på vintern 2005/2006, bli allvarliga. Lagregler på detta område är traditionellt förankrade i en nationell eller regional kultur, d.v.s. i sociala normer om anständigt och oanständigt, acceptabelt och oacceptabelt. Skillnaderna mellan världens länder är betydande, inte bara mellan demokrati och diktatur utan även mellan demokratier. Propagandakrig rasar i stora delar av världen. Härtill kommer att starka ekonomiska intressenter med hänvisning till upphovsrätten agerar i syfte att begränsa möjligheterna att kopiera och sprida information.

Det är intressant att konstatera att världens nationer efter mer än tio år med ett globalt Internet fortfarande inte ens diskuterar någon form av internationell harmonisering på ytttrande- och informationsfrihetens område. De deklarationer om fri- och rättigheter som bl.a. FN och Europarådet står bakom talar visserligen om yttrandefrihet men inte i termer som gör att de kan användas för att lösa sådana konflikter som nu växer fram. Deklarationerna erkänner att yttrande- och informationsfriheterna får inskränkas med hänvisning till en rad övergripande intressen som t.ex. statens säkerhet, behovet att förebygga brott eller samhällelig oordning, att skydda hälsa och moral, att skydda enskildas goda namn och rykte m.m. Dessa undantagsmöjligheter åberopas och utnyttjas på ett högst varierat sätt världen över.

Frågan är i vilken utsträckning Internet, i brist på en tydlig och erkänd rättsordning, ligger öppet för manipulation av olika slag? I denna studie diskuteras en av flera möjliga manipulativa åtgärder - filtrering - ur rättslig synpunkt.

1. "Informationsmakt"

I samhällen som blivit höggradigt beroende av tekniska kommunikationssystem är programmering ofta ett lika effektivt styrmedel som lagstiftning - ibland ännu effektivare. En ofta använd liknelse handlar om hur man ska få bilförare att sänka farten på ett visst vägavsnitt. Man kan placera ut 30-skyltar, d.v.s. rättsligt förbjuda höga hastigheter, eller man kan bygga asfalttrösklar, d.v.s. med tekniska medel tvinga förarna att sakta ned. Den senare metoden är avsevärt mer effektiv.[1] De som kan påverka våra kommunikationssystems tekniska utformning har en indirekt men i vissa avseenden stark position i bestämmandet av yttrande- och informationsfrihetens omfattning. Ingreppen som i denna studie kallas "filtrering" illustrerar också hur tekniska lösningar - jämfört med lagstiftning - kan fungera lika bra eller bättre som styrmekanism.

Att A i kraft av större resurser kan få ut sina budskap via Internet oftare och bättre än B framstår som ett viktigt demokratiproblem, men det innebär normalt inte att B:s budskap "filtreras". Vanligen handlar det om samma sorts ojämlikhet som demonstrerats gång på gång med äldre tekniker för informationsspridning. A kan ha ett stort övertag som får ut sina åsikter via Dagens Nyheter medan B får nöja sig med att dela ut flygblad på fritiden. Övertaget består dock inte i att A hindrar människor från att ta emot flygbladen.

Det är just den möjligheten - att förhindra att vissa yttranden når mottagare via Internet - som här studeras närmare.

2. Filtrering i denna studie

Föreställningen om www (World Wide Webb) som en sfär där information "ligger" för att bli "tittad på" kanske inte är felaktig, men den är starkt förenklad. Här är inte platsen att kartlägga Internets många och intrikata funktioner, men själva interaktiviteten bör särskilt betonas. Ofta sker i själva verket ett dolt, automatiserat informationsutbyte mellan den som vill "titta" (A) och den som "visar upp" information (B). B tittar ofta in i A:s dator, kan man säga, innan B bestämmer vad som ska visas upp för A. B:s motiv för att göra så kan vara högst olika. I ett fall kan B vilja kontrollera om A har behörighet att komma åt uppgifter som inte hålls tillgängliga för alla. I ett annat fall kan B vilja veta något om A:s intressen i syfte att lägga in annonser som passar A:s profil. (Vad har funnits på de webbsidor som A besökt tidigare - bilar? porr? klassisk musik?) I ett tredje fall kan B helt enkelt anpassa språket på sin webbplats efter det land A kommer från.

Det är alltså inte säkert att jag får se samma saker på min bildskärm som grannen får på sin, även om vi vid samma tillfälle söker på samma adress på Internet. Vad menas i en sådan miljö med "filtrering"?

Någon allmänt accepterad definition av termen finns inte. För denna studie har jag valt att avgränsa filtrering som att med tekniska metoder blockera flöden, för så många användare som möjligt, av specifik information som redan har tillgängliggjorts via Internet.

Genom att skriva "blockera" istället för "försvåra" eller "söka hindra" har jag valt bort ett antal andra censur-liknande, men inte lika effektiva åtgärder för att begränsa informationsflöden på nätet. Sådana åtgärder motiveras ofta på samma sätt som filtrering, och kan få starkt genomslag. Ett exempel är de som kan vidtas med hjälp av sökmotorn. En sökmotor (Google, Altavista, Yahoo m fl) är ju programmerad att rangordna sina träffar enligt vissa principer. Även om grundidén är att webbsidor ska rangordnas efter popularitet - de sidor som får många besökare kommer högre upp på listan över träffar - genomförs den i praktiken inte konsekvent. Hur sökmotorn ska rangordna är inte givet, och utom synhåll för de flesta Internet-användare pågår hela tiden en kraftmätning mellan de ansvariga för sökmotorerna och alla de företag/intressen som slåss om förstaplatsen i sökmotorns.k.ösystem.

Om min definition exkluderar strider kring sökmotorernas.k.onstruktion inkluderar den däremot filterprogram som har utvecklats för användning hos slutanvändare, d.v.s. som ska installeras i persondatorer i hemmen eller på företag. Rädslan för att barn ska komma åt nakenbilder via Internet har i USA skapat en stor marknad för filter avsedda att blockera sådant material. Huruvida föräldrar ska hindra sina barn att titta på nakenbilder brukar vanligen uppfattas som en uppfostrings-fråga snarare än en censur-fråga. Samma program används emellertid i datorer i många skolor och bibliotek i USA, liksom i serverdatorer i stater där sexuellt material anses oacceptabelt.

Det finns också ett tekniskt samband mellan sökmotorernas.k.onstruktion och filtrering. Efter påtryckningar från Kina modifierade Google sin kinesiska version av sökmotorn så att landets filtreringssystem fungerade effektivare.[2]

När det är privata slutanvändare som använder filtren faller de alltså utanför mitt intresseområde. Det gäller också t.ex. de företag som lägger in filter i sina egna serverdatorer för att hindra anställda att spela spel, läsa tidningen eller göra något annat som tar tid från det arbete som ska utföras.

Staten är, åtminstone i modern tid, den samhälleliga institution som beslutar om och utför censurerande åtgärder. Den kommer också att spela en central roll i studien, men eftersom ingen stat kan sägas ha direkt beslutsrätt om Internet måste andra institutioner - företag och andra av staten oberoende organisationer med förutsättningar att påverka Internets funktioner - inkluderas. Som redan påpekats har företag och organisationer som äger och underhåller servrar i allmänt tillgängliga kommunikationsnät ett ansvar för deras tekniska funktionalitet, vilket i sig kan fordra att dataströmmar blockeras i vissa lägen och i viss utsträckning. Internet-leverantörerna filtrerar kontinuerligt och i stor utsträckning skräppost, s.k. spam. I samband med större virus-attacker kan filtrerandet intensifieras och blockera t.ex. en viss typ av filer som visat sig innehålla virus. Riskerna för att även "oskyldigt" material filtreras bort är uppenbara. Formellt sker detta blockerande med kundernas godkännande, eftersom det framgår av abonnemangsavtalen att Internet-leverantören får vidta den sortens åtgärder när säkerheten är hotad.

Situationen kompliceras ytterligare av att det inte alltid går att dra en tydlig gräns mellan filtrering som är kommersiellt, moraliskt respektive politiskt motiverad. Det är ett fullt rimligt scenario att företag som har praktiska möjligheter att installera filter på Internet gör det i förhoppning om att bättra på sin image och få fler kunder, men motiven kan också vara mer komplicerade. Ungefär ett dussin svenska Internet-leverantörer - däribland alla de större - filtrerar idag barnpornografi utan att lagstiftaren fordrar det. Huruvida företagen verkligen gör det frivilligt är dock oklart.

"-Om inte branschen tar ansvar för detta tvekar jag inte att ta initiativ till ny lagstiftning, säger justitieminister Thomas Bodström." (Dagens Nyheters nätupplaga 2005-03-11)

Kombinationer av politiska, moraliska och kommersiella överväganden kan alltså mycket väl ligga bakom beslut i privatägda företag att filtrera.

3. De stora reformerna uteblir

För att komma till rätta med många av de Internet-relaterade problemen - skräppost, virus, barnporr, piratkopiering mm - föreslås ibland stora reformer som, om de genomfördes, helt skulle ändra förutsättningarna för filtrering.

En sådan reform är obligatorisk innehållsmärkning av webb-sidor. EU finansierar ett Safer Internet Programme där ett av syftena är "developing content rating and filtering, benchmarking filtering software and services". 2004-2008 har The Safer Internet plus Programme en budget på 45 miljoner euro.[3]

Om krav på automatiskt avläsbar "märkning" av webbsidor kunde genomdrivas skulle filtrering bli något mycket enklare än idag. De praktiskt/tekniska argument som idag ofta anförs mot filtrering skulle få minskad tyngd om man i varje server kunde avläsa innehållsdeklarerande etiketter på varje webbsida.[4]

En annan radikal reform vore av det slag den amerikanska Internet-gurun Esther Dyson har föreslagit - ett Internet som är stängt för alla utom de som trovärdigt identifierar sig.[5]

En tredje handlar om att införa någon form av central registrering av skyddade verk. Därmed skulle möjligheterna att skydda upphovsrätt i en alltmer "uppkopplad" värld öka dramatiskt. Det skulle i princip bli möjligt att följa, via specialutvecklade program i nätets större routrar, all spridning av skyddade verk.

Hur realistiska sådana förslag är, i politiskt och tekniskt avseende, ska inte diskuteras här. Även om de skulle försvåra vissa typer av brottsliga eller omoraliska beteenden är de också förknippade med nackdelar och nya problem. Att diskutera filtrering i det Internet som skulle framträda efter den ena eller andra radikala reformen blir alltför hypotetiskt. Fortsatta resonemang i denna studie utgår därför från att de tekniska eller juridiska förutsättningarna för filtrering inte i någon dramatisk utsträckning ändras.

En sista brasklapp handlar om kryptering. I den mån texter, bilder eller annan information krypteras blir den knappast möjlig att filtrera. För den som vill sprida t.ex. texter eller bilder - politisk propaganda eller pornografi - till en stor publik är kryptering dock sällan en lösning. Även om företag och myndigheter i stor utsträckning använder kryptering när känslig information ska kommuniceras har det inte fått genomslag bland enskilda. Program för kryptering har i åtminstone tio år funnits att hämta gratis på Internet, men ytterligt få människor använder dem.

4. Hur går filtrering till?

Filtrering kan ske i vilken Internet-uppkopplad dator som helst, från den vanlige användarens persondator till de största webb- och e-post-routrarna. Avsikten är inte att här beskriva hur filtrering genomförs i teknisk mening. Rent praktiskt kräver filtrering först identifiering av oönskat material - fortsättningsvis förkortat OM - och därefter blockering. Proceduren kan gå till på tre olika sätt:

1. Manuell. Människor upptäcker OM i e-post eller på www och rapporterar till en central instans med uppdrag att övervaka och eventuellt filtrera nätet. Dessa människor kan vara anställda, t.ex. av den kinesiska staten, eller engerade medborgare som rapporterar att de upptäckt t.ex. barnporr-bilder till en informationscentral, en s.k. hotline där anställda med ansvar för ett filter ser till att det uppdateras. Filtret släpper då inte igenom material som har vissa avsändare eller som eftersöks via vissa adresser eller IP-nummer.

2. Automatisk. Datorprogram reagerar på visst OM (text, bilder, ljud) och blockerar det utan mänsklig inblandning.

Här finns också en indirekt variant, som lanserats av NetClean Technologies. Detta Göteborgs-baserade företag har utvecklat ett program som är avsett att installeras i servrar i lokala nätverk, t.ex. hos organisationer eller företag. Det "känner igen" många - men inte alla - barnporrbilder och slår larm när någon i det lokala nätet handskas med en sådan bild.

"Programvaran fungerar som ett antivirusprogram och liksom ett sådant uppdateras det kontinuerligt. I databaser hos polis- och andra berörda myndigheter runt om i världen finns arkiv med barnpornografiska bilder. Genom en mjukvara utvecklad av NetClean Technologies skapar Rikspolisstyrelsen s.k. digitala fingeravtryck på dessa bilder, vilket ger bilderna en unik kod. Dessa koder söker programvaran NetClean ProActive efter. Det betyder att endast kända barnpornografiska bilder från polisens arkiv hittas."

(Citerat från NetClean Technologies hemsida.[6])

Enligt Svenska Dagbladet 2005-04-19 förfogade polisen över cirka 300 000 bilder, som alla skulle registreras. Även om det finns för polisen okända barnporrbilder som cirkulerar på Internet räknar användarna av NetCleans program med att det har en starkt avskräckande effekt. Få lär ta risken att befatta sig med barnporr på sin arbetsplats när risken för upptäckt är så stor.

3. En kombination av automatisk och manuell. Ett datorprogram reagerar på visst OM men blockerar det inte utan vidarebefordrar det till människor som granskar och fattar besluten. Man kan jämföra med det beryktade Echelon-systemet för avlyssning av internationell tele- och datatrafik. Echelon syftar bara till att upptäcka, inte att filtrera, men det problem som behöver lösas är detsamma - att så enkelt som möjligt finna så mycket eftersökt material som möjligt i mycket stora informationsflöden.

När OM har identifierats finns olika metoder för själva filtreringen. En tekniskt möjlig men omständlig och därför ovanlig metod går ut på att radera "fula" eller "farliga" ord eller specifika bilder, varvid nätanvändaren bara ser tomma rutor på vissa webbsidor eller e-postmeddelanden. En annan variant är att hela webbsidan eller hela e-postmeddelandet blockeras när OM har identifierats. Ytterligare, mer drastiska metoder är att på servernivå blockera all information från det IP-nummer där OM har upptäckts eller att stänga allt dataflöde i en viss port. (En port är, enkelt uttryckt, en av många tusen "kanaler" på Internet.) De senare metoderna är också de mest problematiska ur principiell synpunkt. Det kan räcka med att t.ex. en enda nakenbild har upptäckts för att väldiga mängder "tillåtet" material ska blockeras.

Det måste samtidigt understrykas att filtrering i denna studies mening aldrig kan bli hundraprocentigt effektiv. Filter kan praktiskt taget alltid undvikas t.ex. av den som söker webbsidor med OM via en s.k. proxy-server. OM kan spridas med fildelningsprogram, s.k. peer-to-peer, vilket gör det svårare att komma åt. OM kan krypteras och därmed bli omöjligt att fånga med filter. Alla sådana knep av fordrar dock ett mått av tekniskt kunnande som flertalet Internet-användare inte har. Här sker hela tiden en utveckling. Filtrerings-metoderna förfinas och förbättras, samtidigt som allt fler Internet-användare får allt bättre kunskaper om nätets möjligheter och funktioner.

5. Vad kan filtreras?

En förteckning över vilket material man i olika delar av världen önskar filtrera, och som i praktiken också kan filtreras, blir lång:

-Åsikter i text.

-Faktapåståenden i text.

-Bilder.

-Filmer.

-Ljud.

-Upphovsrättsligt skyddat material - text, ljud eller film.

-Datorprogram.

-Skräppost, s.k. spam.

-Phishing-meddelanden, d.v.s.bedrägerier som går ut på att lura Internet-användare att lämna ifrån sig hemliga eller personliga uppgifter.

Forskningen kring datorprogram som är "intelligenta" i den meningen att de kan skilja på, och kategorisera, olika typer av texter, bilder och ljud i digital form är livaktig och pågår i syfte att nå många olika mål. Dock tycks det, för att sammanfatta en stor och komplicerad utveckling, dröja innan de med någon precision kan sortera ut och automatiskt filtrera t.ex. vissa åsikter i text, ljud eller bild. Det betyder dock inte nödvändigtvis att automatisk filtrering är så avlägsen. När en stat eller ett företag både kan och vill filtrera innehåll behöver kraven på precision inte nödvändigtvis ställas så högt. Täcker filtreringen 80 eller 90 procent av befolkningen/kunderna kan det mycket väl räcka för att nå det underliggande målet med filtrerandet, oavsett om det är politiskt eller ekonomiskt. Om en totalitär regim undanhåller 80-90 procent av befolkningen viss kunskap kan det räcka för att undertrycka oönskade politiska opinioner. Om ett företag för att bättra på sin image vill filtrera bort kontroversiellt material är effektiviteten heller inte avgörande. Det viktiga är att förmedla bilden av att företaget gör vad det kan för att "skydda" sina kunder.

6. Internet-kontroll i auktoritära stater

Internet utgör, heter det ofta, ett hot mot totalitära regimer. Med www och e-post förlorar de möjligheterna att styra och kontrollera informationsflöden. Censur och statlig propaganda upphör att fungera och därmed, förr eller senare, diktaturerna själva. Sådan argumentering med starka drag av önsketänkande har florerat länge. USA:s förre president Ronald Reagan hävdade i ett tal i London 1989:

"Tekniken kommer att göra det allt svårare för stater att kontrollera vilken information folket kan ta emot. (…) Totalitarismens Goliat kommer att besegras av mikrochipets David."[7]

Två amerikanska forskare, Shanti Kalathil och Taylor C. Boas visar i studie 2003 att dessa förväntningar ännu inte har infriats. I boken Open Networks, Closed Regimes ("Öppna nätverk, stängda regimer") visar de att Internet, som all annan teknologi, kan nyttjas för vitt skilda syften. Demokrati uppstår genom människors organisering och målmedvetna kamp, inte med någon automatik ur ett tekniskt system.

Nyhetsmedier förmedlar ofta en grovt förenklad bild av totalitära regimer. Att det statliga styret är totalitärt betyder inte att det är okomplicerat. Inte ens de mest demoniserade av diktarorer - en Pol Pot eller en Saddam Hussein - har haft makt över allt och alla. Diktatorerna är centrala aktörer i ett spel med många pjäser. De måste försäkra sig - minst lika ofta med morot som med piska - om stöd och lojalitet från olika institutioner och sociala skikt. För regimens överlevnad på längre sikt måste ekonomin fungera åtminstone hyggligt. Globala och regionala stormakter driver hela tiden ett maktspel som för alla regimer skapar såväl risker som möjligheter.

När en ny kommunikationsteknologi som Internet börjar genomtränga den totalitära staten öppnar sig för dess ledare nya handlingsalternativ - lika svåra att utvärdera för diktatorn som för den valde ledaren. Det finns få självklara "effekter" av Internet - på ekonomisk utveckling, på demokratiska processer, på utbildning, på sociala motsättningar.

Kina har nyligen gått förbi Japan som det asiatiska landet med flest Internet-användare. (I januari 2005 beräknades de i Kina vara 94 miljoner, varav hälften hade tillgång till bredband.) Ledningen för kommunistpartiet definierade redan i slutet av 1980-talet telekommunikation som ett strategiskt - i ekonomiskt avseende - viktigt område. Stora pengar satsas sedan dess på investeringar och kompetensuppbyggnad, men också på stark statlig styrning. Sedan 1996 försöker man att både stimulera och kontrollera medborgarnas Internet-användning. Det tycks vara en relativt framgångsrik strategi.

Kontrollen utövas på flera plan och på flera sätt, där filtrering bara är ett inslag av många - låt vara det kanske viktigaste. Företag som erbjuder Internet-uppkopplingar måste ha aktiva censorer och de många Internet-caféerna måste vaka över sina kunders surfande, chattande etc. Vidare genomförs med ojämna mellanrum kraftfulla polisiära tillslag mot "missbruk" av Internet som resulterar i hårda domar. Detta rapporteras också i de statskontrollerade nyhetsmedierna. Avsikten är att skrämma människor till självcensur. (Mer om Kina nedan.)

Kuba, med helt andra förutsättningar än Kina, har valt en delvis annorlunda strategi. Kuba har ingen hyggligt välbeställd medelklass som kan bära upp större kommersiella företag inom Internet-sektorn.

Även Kuba formulerade relativt tidigt (med Internet-mått) statliga mål för "informatisering" av landet. Att såväl IT i allmänhet som Internet i synnerhet öppnade stora möjligheter för samhällelig utveckling konstaterade regeringen 1997. Till skillnad från Kina har man i Kuba inte valt att stimulera enskilda medborgares Internet-användning utan ger Internet-tillstånd till pålitliga företag, institutioner och organisationer vars ledare sedan har kontroll-ansvaret. Några storskaliga försök att inom landet blockera webbplatser med OM har inte gjorts.

Den kubanska strategin har hittills varit framgångsrik. Det är fullt möjligt att Kubas auktoritära regim småningom faller, skriver Kalathil/Boas, men inget tyder idag på att Internet skulle få någon större betydelse i en sådan utveckling.

Slutsatserna blir i stort sett desamma för övriga granskade länder, trots deras stora inbördes olikheter: Burma, Vietnam, Singapore, Arabemiraten, Saudiarabien och Egypten. Såväl det rika och välutbildade Singapore som det fattiga Vietnam lyckas tämligen väl med att utnyttja Internets möjligheter - tekniskt och ekonomiskt - samtidigt som regimerna hittills har kunnat undvika de politisk befriande effekter som Reagan m fl talade om.

Olikheter mellan länderna kan inte bara förklaras med skillnader i ekonomiska resurser. Varje hierarkisk maktstruktur vilar på sin egen historiska och kulturella grund. Kalathil/Boas studie av arabvärlden visar att Förenade Arabemiraten och Saudiarabien satsar stora resurser på att censurera Internet, medan Egypten varken censurerar eller försöker begränsa invånarnas möjligheter att koppla upp sig. Likväl tycks Internet lika litet "underminera" Mubarak-regimen i Egypten som någon av de andra.

6. 1. ONI-studier om filtrering

Detta avsnitt bygger i allt väsentligt på forskning utförd inom The Open Net Initiative, ONI (http://www.opennetinitiative.net/). ONI är ett samarbetsprojekt mellan Harvard Law School i Boston, University of Toronto och Cambridge university i Storbritannien. Man har utvecklat en egen metod för att studera omfattningen av och effektiviteten hos olika regimers försök att filtrera Internet. Metoden är tekniskt och praktiskt komplicerad, men utgår från omfattande listor över potentiellt känsliga webb-adresser som forskarna själva sammanställer. Via en s k proxy-server i det land som studeras undersöks vilka av dessa webb-adresser och sidor som filtreras. Hösten 2005 förelåg studier av filtrering i sju länder: Saudiarabien, Bahrain, Förenade Arabemiraten, Singapore, Kina, Burma och Iran. (Sedan dess har ytterligare tre tillkommit: Vietnam, Tunisien och Jemen. Vidare har en begränsad studie av Vitryssland genomförts.)

De sju stater som ONI först undersökte på kan grovt delas in i två kategorier. Den ena anstränger sig verkligen för att filtrera så mycket oönskat material som bara är möjligt, låt vara att man lyckas i olika utsträckning. Här återfinns Kina, Burma, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Iran. I den andra kategorin finns Bahrain och Singapore, där filtrering förekommer men är så begänsad i omfattning att den får betecknas som symbolisk. I Singapore visar opinionsundersökningar att filtrering som syftar till att upprätthålla en god moral och bevara samhällslugnet har stöd av en majoritet av befolkningen. Enskilda medborgare kan också för en mindre avgift få en mer kraftfull filtrering hos sin Internet-leverantör.

Inom ONI uppskattar man att mellan 80 och 90 nationer försöker blockera innehåll på Internet, eller åtminstone försvåra för medborgarna att hitta det "skadliga". Vissa diktaturer är förstås värst, men även i demokratier pågår en "filtrering" av informationsströmmarna som inte är juridiskt reglerad.[8]

6.2. Paradexemplet Kina

"Kinas filtreringssystem är världens mest avancerade. Jämfört med andra länder där man gör ansträngningar av samma slag är den kinesiska filtreringen genomträngande, sofistikerad och effektiv. Den innefattar legala och tekniska kontrollåtgärder på flera nivåer. Den engagerar ett stort antal statliga myndigheter och tusentals anställda i offentlig och privat förvaltning. Information som kommuniceras via många olika kanaler censureras: webbsidor, bloggar, diskussionsfora av olika slag, elektroniska anslagstavlor på universtiteten och e-post."

Så sammanfattar ONI-forskarna (i min egen översättning) sin studie av filtrering i Kina.[9]

I Kina, liksom i de flesta andra totalitära eller auktoritära stater täcker filtreringen många olika sorters Internet-innehåll, från pornografi till religiöst material till politisk opposition. Eftersom den kinesiska filtreringen är ovanligt dynamisk - den korrigeras och utvecklas närmast dagligen - är den också svår att kartlägga med någon precision. Som exempel kan nämnas att ett flertal västerländska nyhetskällor är tillgängliga för kinesiska Internet-användare de dagar de inte har någon form av känslig rapportering om Kina. När t.ex. BBC:s nyhetstjänst har olämpliga nyheter, ur den kinesiska regimens perspektiv, möts Internet-användaren av ett felmeddelande med innebörden att BBC:s nyhetstjänst inte kan nås p.g.a. ett tekniskt fel.

Filtrering sker på alla nivåer. Internet-caféerna måste installera filter, men också de företag som på kommersiella villkor erbjuder Internet-uppkoppling och telekom-operatörerna.

Kinas position som en ekonomiskt snabbt växande stormakt underlättar, paradoxalt nog, möjligheterna att övervaka medborgarnas Internet-användning. Amerikanska storföretag som Cisco, Microsoft, Yahoo och Google har alla på olika sätt gett efter för kinesiska krav som syftar till att stärka den statliga kontrollen. Få företag vågar stöta sig med den kinesiska regimen av rädsla för att utestängas från en redan stor och snabbt växande marknad. I USA förs hårda debatter om vilken strategi som är bäst mot Kina - att i viss utsträckning hjälpa till med censureringen och därmed verka i landet eller att stanna utanför.[10]

De övriga stater som ONI t.o.m. 2005 hade studerat och som hade en mer ambitiös filtrering var alltså Iran, Burma, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Vad gällde nakenbilder var filtreringen i samtliga fall omfattande. Politiskt "olämplig" information blockerades också, men inte med samma effektivitet. Andra webbplatser som filtrerades var sådana som erbjöd anonym Internet-användning eller gratis e-postabonnemang och, låt vara i mer begränsad omfattning, webbplatser för spel, drogförsäljning, särskilt stötande religiöst material eller sådana som handlade om homosexualitet eller kvinnors rättigheter.

ONI har en omfattande redovisning i procentsatser av hur mycket material som filtreras i var och en av dessa kategorier, men mätningen är långtifrån exakt och siffrorna ska inte redovisas här. Forskarna utgår från en lista över webb-adresser som de själva anser kan vara känsliga - i någon mening - för regimen i respektive land, men den listan kan aldrig vara fullständig och hur väl den täcker in material som regimen finner känsligt är svårt att kontrollera. Den som vill studera siffermaterialet närmare finner det på ONI:s webbplats.

En intressant detalj är att flera länder använder filtreringsprogram som har utvecklats och sålts i USA. Iran och Saudiarabien använder programmet SmartFilter från företaget Secure Computing, medan Burma har skaffat filtreringsprogram från företaget Fortinet.

7. Filtrering i demokratiska stater

Den enda större, organiserade satsningen på filtrering i Sverige tar sikte på webbplatser med kommersiell hantering av barnpornografi. Roteln för Särskilda Objekt på Rikspolisstyrelsen, RPS, i Stockholm tar emot tips om sådana webbplatser och tittar närmare på dem. Tipsen kommer från andra polismyndigheter, från allmänheten eller från barnrättsorganisationen Ecpats hotline/larmcentral. (Ecpat står för "End Child Prostitution, Child Pornography and Trafficking of Children for Sexual Purposes".) Vid RPS gör man en bedömning av om materialet utgör barnpornografi i rättslig mening, och om så är fallet meddelar man ett dussintal svenska Internet-leverantörer som har valt att medverka vilken domän (URL) som bör blockeras. Arbetet påbörjades i juni 2005 och fyra månader senare fanns omkring 1 100 sådana blockerade webb-adresser. Alla Internet-leverantörer är således inte med i samarbetet, men enligt RPS egen uppskattning filtrerar man bort barnporr för närmare 90 procent av de svenska Internet-användarna.

Att man begränsar filtreringen till barnpornografi som sprids på kommersiella villkor, d.v.s. att man inte försöker filtrera all barnpornografi, har främst praktiska orsaker. Högre ambitioner i bekämpningen av barnpornografi skulle fordra större resurser. Åtskilligt olagligt bildmaterial återfinns på enskilda personers webbplatser utan kommersiellt syfte, men de webbplatserna är många och instabila. De kan ha kort livslängd och innehållet ändras ofta. Barnpornografi sprids också via sammanslutningar (communities) som fordrar medlemsskap och lösenord av den som vill bli insläppt. Praktiskt taget all barnporr som svensk polis finner på Internet har sitt ursprung i andra länder, och det är vanligt att man kontaktar polis i ursprungslandet med information om att olagligt material sprids. (Det sker oavsett om spridningen sker i kommersiell form eller inte.) Barnpornografi är förbjuden i praktiskt taget alla länder. RPS har dock ingen möjlighet att följa upp om de egna tipsen leder till åtgärder på andra håll i världen.

I juni 2005 sade justitieminister Thomas Bodström, intervjuad av TT, att han skulle verka för att filter användes också för att stoppa sexhandel över gränserna.[11] Hur det skulle fungera i praktiken framgår inte av hans uttalande, och några ytterligare initiativ i saken tycks inte ha tagits.

Ett år senare sade Bosse Ringholm - vice statsminister och ansvarig för spelfrågor - till TT att regeringen kan tänka sig att spärra de internationella spelbolagens adresser på Nätet.[12] Hur den nya borgerliga regeringen ställer sig i frågan återstår att se, men för s-regeringen framstod själva verktyget filtrering utan tvekan som ett alternativ.

Barnporr filtreras även i andra länder. Storbritannien var först, men där sker filtrering i samarbete mellan en ideell organisation, Internet Watch Foundation, och den ledande Internet-leverantören, företaget British Telecom. Polisen är således inte inblandad. Norge började i oktober 2004, och arbetar efter en modell som mer påminner om den svenska. Diskussioner om att införa filtrering av barnporr pågår i flera europeiska länder.

EU har i snart tio år finansierat ett omfattande "Safer Internet Programme" som bl.a. haft som mål att utveckla möjligheter till filtrering via innehållsmärkning av webbplatser enligt s.k. Rating Systems. På sin egen webbplats beskrivs målet:

"To promote safer use of the Internet, illegal and harmful content must be easy to identify. Rating and filtering systems can help empowering users to select the content they wish to receive. Ratings may be attached by the content provider or provided by a third-party rating service. Filtering and rating systems must be internationally compatible and interoperable and developed with full co-operation of representatives of industry and users."[13]

Inom detta EU-program talar man främst om att skydda minderåriga från obehagligt material, vilket ska ske även med andra metoder än innehållsmärkning och filtrering. Försöken att skapa bred internationell uppslutning bakom ett system för innehållsmärkning har främst kanaliserats via Internet Content Rating Association, ICRA, som skapat både ett system för märkning av webbsidor och filter anpassade till systemet.[14] Hittills tycks EU-satsningen på filtrering dock inte ha fått något större genomslag.

Det är överhuvudtaget svårt att få någon överblick över filtrering i de länder som politiskt och ekonomiskt är jämförbara med Sverige. Såvitt jag kunnat utröna finns inga studier i ämnet.

När Internet-buren information av något skäl ska stoppas finns det ju också andra metoder än filtrering att ta till. I flera europeiska länder är känsligheten särskilt stor för nazisters yttranden, t.ex. sådana som förnekar eller bagatelliserar nazi-Tysklands folkmord på judar. Både tyska och franska domstolar har krävt att de ansvariga för webbplatser med ett innehåll som är olagligt i respektive land ska blockera enskilda personer som försöker logga in från .fr- eller .de-domäner. Särskilt mycket uppmärksamhet fick det mål där en fransk domstol krävde att det amerikanska företaget Yahoo! skulle hindra, genom åtgärder i företagets servrar i USA, att man från Frankrike kom åt en webbplats där nazist-memorabilia auktionerades ut. Ett rättsligt efterspel pågår fortfarande i USA kring jurisdiktions-frågan.[15]

Här utkräver domstolarna alltså ansvar av personer/företag bakom enskilda webbplatser i stället för att begära filtrering på högre nivå i nätet. Det kan också gälla webbplatser som erbjuder program med vars hjälp kopieringsskydd kan genombrytas. En tysk webbplats för IT-nyheter - Heise Online - förbjöds hösten 2005 att länka till Slysoft.com, ett Antigua-baserat företag som säljer bl.a. datorprogram med vars hjälp man kan knäcka kopieringsskydd för CD- och DVD-skivor.[16] Under förutsättning att den innehållsansvarige finns i landet eller har materialla tillgångar där - och följaktligen kan nås med straffrättsliga åtgärder - kan det vara en effektiv rättslig strategi att rikta krav mot den ansvarige för webbplatsen. När denne emellertid finns utomlands är den nationella domstolens möjligheter att ingripa mot informationskällan starkt begränsade. Filtrering framstår då som ett effektivare medel.

I USA räknas nästan alla pro-nazistiska och rasistiska yttranden som "politiskt tal" och kan endast i undantagsfall förbjudas. Där sker å andra sidan en omfattande filtrering av nakenbilder, särskilt pornografi.

Filtreringen i privata företag eller organisationer är omöjlig att överblicka, men 21 delstater har lagregler med relevans för filtrering i offentligt finansierade skolor och bibliotek. I flertalet av dessa stater krävs helt enkelt att skolor respektive bibliotek beslutar om en policy som syftar till att hindra barn från att komma åt utpräglat sexuellt, obscent eller skadligt stoff. Några stater har dock mer uttalade krav på filtrering. Det kan påpekas att begreppet "obscent" har en avgränsad och relativt tydlig innebörd i amerikansk rätt. Termen skadlig - harmful - är vagare och har i sig vållat debatt.[17]

På federal nivå har länge pågått en kraftmätning mellan kongressen, som med konservativa politiker i spetsen drivit fram lagstiftning för att på olika sätt försöka avskärma det amerikanska samhället, men framförallt barn och ungdom, från nakenhet, och medborgarrättsorganisationer som American Civil Liberties Union, ACLU, och Electronic Frontier Foundation, EFF. De senare har, ofta tillsammans med American Library Association, ALA, drivit mål i domstolarna i syfte att få ny lagstiftning underkänd såsom stridande mot det första tillägget i konstitutionen - som ska garantera en vid yttrandefrihet. Under 1990-talet "besegrades" under uppmärksammade former Communications Decency Act, CDA.

Den Childrens Internet Protection Act, CIPA, som antogs 2000 har dock hittills stått emot attackerna. Där stadgas bl.a. att bibliotek bara kan få offentliga bidrag om de kan visa att de använder filterprogram som förhindrar att unga konfronteras med obsceniteter, barnpornografi eller annat material som är skadligt. I ett uppmärksammat CIPA-mål (United States v. American Library Association) bedömde Högsta Domstolen 2003 att lagen inte stred mot konstitutionen eftersom biblioteken var tillåtna att, på vuxna besökares begäran, stänga av filtret. Därför spelade det enligt domstolen mindre roll att filtren i betydande utsträckning överblockerade, d.v.s. stoppade mer än man egentligen avsåg.[18]

Ytterligare ett.ex.empel på filtrering kan hämtas från Sydkorea. Dess Informationsdepartement beordrade landets Internet-leverantörer att blockera 31 webbplatser innehållande propaganda för den Nordkoreanska regimen. Det sätt på vilket materialet filtrerades innebar att ytterligare 3 167 andra webbplatser, som överhuvudtaget inte hade med Nordkorea att göra, samtidigt gjordes oåtkomliga.[19]

Ett exempel på filtrering i den privata sektorn är också värt att uppmärksamma. I juli 2005 blockerade den kanadensiska Internet-leverantören Telus en webbplats tillhörande en fackförening som organiserade bl.a. vissa av Telus egna anställda. En dispyt mellan företaget och fackföreningen hade uppstått, och när Telus blockerade det IP-nummer som fackföreningen använde blockerades samtidigt 766 webbsidor med innehåll som inte på något sätt hade med dispyten att göra. Företagets åtgärd vållade en del uppmärksamhet, och efter tre dagar hävdes blockeringen av IP-numret. Telus deklararade dock att man ansåg sig ha en principiell rätt att blockera.[20]

8. Filtreringens rättsliga problematik

Internet är som föremål för rättslig analys en komplicerad företeelse. Det handlar dels om en uppsättning tekniska standarder och protokoll, dels en fysisk infrastruktur som är spridd över hela världen och som till största delen, men inte helt, är privatägd. Tekniska och praktiskt-administrativa beslut om Internet fattas av organ - t.ex. ICANN och IETF - vars legitimitet och rättsliga ställning är oklar. Besluten kan inte överklagas. Som påpekats ovan (avsnitt 1) har den som kan påverka kommunikationssystems tekniska utformning en indirekt men i praktiken ofta stark position i bestämmandet av yttrande- och informationsfrihetens omfattning.

Klart är dock att ingen internationell organisation har mandat att fatta beslut om innehåll på Internet, och att ingen enskild stat har rätt att fatta sådana beslut med verkan utanför de egna gränserna.

8.1 Stöd för filtrering i internationell rätt

Filtrering aktualiserar en rad yttrande- och informationsfrihetsfrågor. De internationella regelverk som har störst relevans i sammanhanget torde vara “FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna” och “Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna”. FN-deklarationens artikel 19 talar om envars rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. “Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser." Europa-konventionen slår i artikel 10 fast att allas rätt till yttrandefrihet: “...innefattar åsiktsfrihet samt frihet att mottaga och sprida uppgifter och tankar utan inblandning av offentlig myndighet och oberoende av territoriella gränser."

Eftersom filtrering inte syftar till att hindra någon från att yttra sig utan tar sikte på att omöjliggöra vissa, avgränsade gruppers mottagande av yttranden, är det begreppen "frihet att…mottaga…upplysningar och tankar" som här står i centrum. Hur ska denna "frihet" förstås? Med tanke på att Europa-konventionen också gäller direkt som svensk lag verkar det rimligt att främst fokusera på dess regler. Här är bristen på rättsliga analyser och rättsfall uppenbar.

Danelius skriver:

"Yttrandefriheten, så som den skyddas i artikel 10, innebär främst att staten skall avhålla sig från att hindra eller bestraffa fri spridning av tankar och idéer. Det är alltså en negativ förpliktelse - en förpliktelse att inte handla - som åläggs staten."[21]

Konventionen säger, enligt Danelius, att en stat får besluta om begränsningar i informationsfriheten om

(1) det sker med lagstöd,

(2) det tillgodoser något av följande ändamål - "statens säkerhet, den territoriella integriteten, den allmänna säkerheten, förebyggande av oordning eller brott, skyddande av hälsa och moral eller av annans goda namn och rykte eller rättigheter, förhindrande av att förtroliga underrättelser sprids eller upprätthållande av domstolarnas auktoritet och opartiskhet",

(3) det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose något av dessa ändamål.[22]

Mot bakgrund av hur Europadomstolens praxis i tolkningen av artikel 10 förefaller det, åtminstone i teorin, finnas ett relativt stort utrymme för stater att besluta om filtrering. Att utforma lagar som förbjuder spridning av sådant som skräppost, datavirus, barnpornografi eller olagliga yttranden tycks fullt möjligt enligt Europa-konventionen. Sannolikt kommer framtida mål om filtrering i Europadomstolen - om/när sådana aktualiseras där - att kräva samma typ av bedömningar som Högsta Domstolen i USA har tvingats till. Eftersom filtrering så ofta innebär både under- och överblockering samtidigt - filtren lyckas inte stoppa all den information som de är avsedda att blockera, samtidigt som de i högre eller mindre grad blockerar "oskyldig" information - måste domstolen väga samman flera faktorer: behovet av filtrering, effektiviteten hos de filter som tvisten gäller, och allvaret i de nackdelar som åtgärden medför ur yttrande- och informationsfrihetssynpunkt.

Danelius.k.onstaterar f ö att artikel 10 inte alltid har tolkats som enbart en negativ förpliktelse:

"Fastän artikel 10 primärt åligger staten att avhålla sig från vissa handlingar, kräver artikeln också att staten genom positiva åtgärder, t.ex. genom ändamålsenlig lagstiftning, sörjer för att rätten att sprida tankar och idéer skyddas mot ingrepp från enskilda personer eller institutioner för vilka staten inte bär ett direkt ansvar. Staten bör exempelvis vara skyldig att tillse att spridning av åsikter i samhällsfrågor inte hindras av politiska motståndare och att tidningar kan distribueras utan ingrepp av odemokratiska grupper. I ´Özgür Gündem mot Turkiet´ fann Europadomstolen att de turkiska myndigheterna hade brustit i sin skyldighet enligt artikel 10 att ge en tidning och dess journalister och övriga medarbetare erforderligt skydd mot våldshandlingar och trakasserier."[23]

8.2 Rättsligt stöd för statligt beslutad filtrering i Sverige

Några svenska rättsregler som uttryckligen talar om filtrering av information finns inte. Att informationsfrihet råder stadgas i Regeringsformen, RF, (2 kap 1 § 2 p) och definieras som "frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt i övrigt taga del av andras yttranden". Informationsfriheten får emellertid inskränkas genom vanlig lag (RF 2 kap 12 § och 13 §).

Yttrandefrihet garanteras i Sverige både genom tryckfrihetsförordningen, TF, och yttrandefrihetsgrundlagen, YGL. Bestämmelserna handlar om mer än enbart rätten att yttra sig. TF avser således att skydda en tryckt skrifts hela tillkomstprocess: från skribentens insamlande av information, över bearbetande, skrivande, sättning, tryckning och distribution till försäljning. Tryckfrihetens princip innebär att staten inte i något av dessa moment får hindra eller försvåra.

Huruvida TF:s regler kan åberopas som skydd för spridning av information via Internet tycks oklart. Möjligen - men här tycks full klarhet inte råda - kan en periodisk skrift som sprider sitt material också i form av en "utsändning", d.v.s. som ett kontinuerligt flöde av information som mottagaren inte kan påverka, åberopa den s.k. bilageregeln i TF 1 kap. 7 §. Länge levde åtminstone tidningsbranschen i föreställningen att en periodisk skrift som spred sitt material också via en databas på nätet - en databas ur vilken enskilda via Internet valde artiklar - kunde åberopa bilageregeln. Ett avgörande i Högsta Domstolen 2003 tyder dock på att det är den s.k. databasregeln i YGL (YGL 1 kap 9 §) som då ska tillämpas.[24] Databasregeln gäller således dels när ett etablerat medieföretag väljer att sprida information via Internet på ett sådant sätt att den är sökbar, oavsett om samma material också sprids via tryckt skrift, dels när enskilda eller organisationer har skaffat utgivningsbevis från Radio- och TV-verket för t.ex. en webbsida.

Myndighetsbeslut om filtrering som hindrar eller försvårar spridandet av grundlagsskyddade yttranden torde därmed vara otillåtna när de riktar sig mot innehållet.[25] Förbudet gäller även i de (hypotetiska) fall där besluten effektivt leder till att endast brottsliga yttranden enligt TF 7 kap 4 § blockeras. TF förbjuder förhandscensur. Att filtrera bort yttranden så att de inte kan nå mottagare är rimligen inte förenligt med förbudet i TF 1 kap 1 § mot "i förväg lagda hinder" för spridning. Däremot finns utrymme för filtrering som är motiverad av säkerhetsskäl, d.v.s. som inte tar sikte på innehållet i den information som sprids.

Fattas idag myndighetsbeslut om filtrering som tar sikte på innehåll? Det kan diskuteras. RPS är åtminstone med i beslutsprocessen när det gäller barnpornografi, men den filtreringen blir inte bli ett problem enligt TF eller YGL eftersom dessa grundlagars regler inte ska tillämpas på barnpornografi.[26] Möjligen kan man hävda att filtrering av barnpornografi fordrar uttryckligt lagstöd för att inte stå i strid mot RF:s garantier för informationsfriheten.[27] Vid införandet av brottsbalkens uttryckliga förbud mot innehav av barnpornografi[28] diskuterades inte frågan, men att ett förbud mot innehav av information kan anses utgöra ett förbud även mot mottagande förefaller rimligt. Inte heller RF skulle därmed utgöra något hinder mot statligt beslutad filtrering av barnpornografi. Just barnpornografi blir dock ett specialfall eftersom innehavsförbud inte gäller för någon annan typ av information.

Två villkor för att statliga beslut om filtrering av Internet ska vara tillåtna är alltså (1) att inte grundlagsskyddade yttranden blockeras, och (2) att det föreligger lagstöd. En tredje fråga blir dock i vilken utsträckning överblockering då kan tillåtas. Om - eller när - riksdagen med lagstiftning öppnar möjlighet till statligt beslutad filtrering måste den frågan utredas närmare. De olika metoderna för filtrering skiljer sig, som påpekats ovan (avsnitt 4), mycket åt vad gäller under- och överblockering.

8.5 Frågan om rättsliga hinder för privat beslutad filtrering

Internet domineras av privata aktörer. Företag äger merparten av de fysiska ledningarna och datorerna och sköter driften i flertalet av de noder som får hela systemet att fungera.

Dessa privata handhavare av Internet är inte bundna av grundlagens garantier för yttrande- och informationsfriheterna. Med högst varierade motiv begränsar eller blockerar de i själva verket ständigt nätets informationsflöden. Säkerhets- och funktionalitets-motiven är starka. Virus och annan destruktiv programkod hotar, liksom skräppost, att skada Internet som kommunikationssystem. Av lagen (2003:89) om elektronisk kommunikation, LEK, framgår att de operatörer som tillhandahåller allmänna kommunikationsnät har skyldighet att i olika avseenden säkra driften.

För att skydda kundernas integritet är operatören dock förbjuden att "behandla" kunders elektroniska meddelanden utan deras samtycke.[29] Följaktligen har de företag som erbjuder Internet-uppkoppling normalt sett till att i avtalen med kunder/användare tillförsäkra sig långtgående rättigheter att blockera informationsströmmar, stänga av webbsidor och avsluta abonnemang. Det förekommer alltså att operatörerna med åberopande av innehållet i privata avtal stänger av kunder som inte misstänks för någon brottslighet. Enligt mitt eget bredbandsavtal med Telia (numera TeliaSonera) från 2003 kan tjänsten stängas av flera skäl varav de flesta hänvisar till situationer där jag gör något som kan skada eller störa Internets tekniska funktioner. Det kan dock enligt avtalsvillkoren räcka med att "avsevärda olägenheter uppstår för Telia eller annan". Att jag själv sänder skräppost kan vara en sådan "olägenhet", men någon precisering av begreppet finns inte i avtalet.

Internet-leverantören (Y) säljer ju, på sätt och vis, mer än företaget har. Att ansluta en kund (X) till Internet innebär att man ger X tillträde till alla andra Internet-anslutna datorer i världen, inte bara till de som finns i Y:s eget nät. Av det följer en skyldighet för Y att ingripa om X missköter sig på något sätt som kan skada systemet. Är Y alltför passiv kan övriga Internet-leverantörer världen över reagera och i värsta fall stänga Y ute. I den meningen tvingas alla Internet-leverantörer ta ett ansvar för hur kunderna beter sig, och stänga av dem som beter sig alltför illa.

Barnpornografin har ända sedan Internet blev en allmänt tillgänglig kommunikationskanal vållat de mest upprörda känslorna i Sverige och gett upphov till de mest drastiska ingripandena från olika aktörer. Redan vid mitten av 1990-talet började Telia stänga av många s.k. nyhetsgrupper där företaget ansåg sig ha anledning att misstänka barnporr-spridning. Senare har andra operatörer valt att följa efter.[30] Det är ingen tvekan om att man samtidigt har stoppat material av helt annat slag, även om det är svårt att bedöma hur stor överblockeringen är.

Branschens företag drar alltså inte någon principiell gräns mellan kunder som missköter sig så att nätdriften kan skadas och sådana som missköter sig på annat sätt. Även kunder som via Internet hotar eller kränker andra människor kan stängas av. Man gör då ingen juridisk bedömning av hotet eller kränkningen, d.v.s. man uttalar sig inte om huruvida yttrandena utgör t.ex. olaga hot eller förtal i lagens mening. Istället gör man en egen moralisk bedömning, vilket man anser sig ha rätt till enligt de allmänt hållna formuleringarna i avtalet. Detta ter sig problematiskt ur yttrande- och informationsfrihetssynpunkt. Visserligen kan man hänvisa till att det finns få exempel på kontroverser kring Internet-leverantörers ingripanden i detta avseende, men det tycks inte heller finnas några studier av hur stort problemet egentligen är.

8.5.1 Argument mot rättsliga hinder

En central rättslig fråga är således om filtrering av information som sker med åberopande av privata avtal, träffade mellan parter på en i princip fri marknad, överhuvudtaget är ett yttrande- eller informationsfrihetsproblem.

Man kan hävda att den kund som är missnöjd med hur hans/hennes Internet-leverantör handskas med informationsströmmarna kan vända sig till någon annan. Det finns trots allt flera påfartsvägar till Internet, och så länge kunderna har rimliga möjligheter att informera sig om olika Internet-leverantörers policy vad gäller filtrering bör marknadskrafterna få verka.

Tillsynsmyndigheten Post & Telestyrelsen, PTS, kräver i en rundskrivelse till svenska operatörer 2004-12-08 att de måste klargöra för kunderna när och hur e-post filtreras. Om så inte sker kan kunderna heller inte anses ha samtyckt till att operatören raderar elektroniska meddelanden adresserade till dem.[31]

Det kanske räcker? Om systemet fungerar bör det inte ändras?

8.5.2. Argument för rättsliga hinder

Man kan också hävda att den utvägen är alltför enkel. För det första finns alltså inga ambitiösare studier av i vilken utsträckning den nuvarande ordningen inskränker informationsfriheten. För det andra borde staten inte avsäga sig ansvaret för att informationen verkligen kan flöda fritt i den tekniska infrastruktur som har central betydelse för samhällets utveckling i kommersiellt, socialt och demokratiskt avseende.

Den kontroversielle nät-entreprenören och publicisten Jan Axelsson utestängdes på hösten 2000 från Internet. Axelssons företag Flashback fungerade dels som Internet-leverantör, dels som publikation via en webbplats för nyheter och debatt. Han var enligt sin programförklaring beredd att släppa fram alla som höll sig inom de rättsligt fastställda gränserna för yttrandefriheten, från politiska extremister till drogliberaler och sexuella minoriteter av olika slag. För en stor andel av svenska folket framstod mycket på Flashback uppenbarligen som stötande. I oktober 2000 nekades Flashback fortsatt utrymme i det nät där företaget dittills hade fungerat som Internet-leverantör, och samtidigt togs webbplatsen Flashback ned.[32] Axelsson fick mycket svårt att hitta en ny hemvist på nätet.

De rättsliga tvister som följde avstängningen ska inte närmare beskrivas här, men det dröjde mer än ett halvår innan webbplatsen återkom på Internet.

Lagstiftaren har på en principiell nivå konstaterat att problematiken finns. I inledningsparagrafen i lagen om elektronisk kommunikation heter det:

"Vid lagens tillämpning ska skall särskilt beaktas elektroniska tjänsters betydelse för yttrandefrihet och informationsfrihet." (1 kap, 1 §, 3 st)

Å andra sidan konstateras i samma lag, något motsägelsefullt, att:

"Lagen är inte tillämplig på innehåll som överförs i elektroniska kommunikationsnät med hjälp av elektroniska kommunikationstjänster." (1 kap, 4 § 2 st)

Jan Axelsson mötte andra former av motstånd än filtrering, men även den metoden hade tekniskt och praktiskt varit fullt möjlig. En medborgare som via Internet vill sprida ett lagligt men kontroversiellt budskap kan normalt, om inte annat utomlands, hitta en Internet-leverantör som går med på att hysa webbsidan, men vilket värde har det om de större svenska Internet-leverantörerna sedan filtrerar bort den? En medborgerlig rätt att slippa få sina yttranden filtrerade framstår som rimlig. En sådan rätt med mer begränsad räckvidd kunde avse webbsidor med grundlagsskyddat innehåll.

Som påpekats ovan (avsnitt 8.1) har Europadomstolen i åtminstone ett fall, Özgür Gündem mot Turkiet från 2000, tolkat artikel 10 i Europakonventionen som en positiv förpliktelse för staten att hindra privata aktörer från att kränka andras yttrandefrihet.

Att som idag placera ansvaret för beslut om filtrering hos nätoperatörer och Internet-leverantörer innebär också att de hamnar i konfliktsituationer som aktörer på en fri marknad får svårt att hantera. När de större företagen i branschen tog beslutet 2005 att filtrera barnpornografi kunde det från moraliska utgångspunkter framstå som självklart, men det var också ett principiellt beslut om att ta ansvar för vad kunderna får se och inte se. Företagen kan inte längre avvisa krav på filtrering av annat stötande material med argumentet att "Vi håller bara med det tekniska systemet. Vilken information människor placerar i systemet lägger vi oss inte i."

Om Internet-leverantörerna efter egen moralisk måttstock ska bestämma vilken information och vilka åsikter som ska släppas fram på nätet får de också uppgiften att försvara yttrande- och informationsfrihetens princip. Är det lämpligt att sådant försvar överlåts på aktörer som ena dagen kan ha starka ekonomiska incitament att värna principen, men nästa dag ha lika starka incitament att inskränka den?

Anders R Olsson

[1] Se bl.a: Kesan, Jay P/Shah, Rajiv C. Deconstructing Code. Yale Journal

of Law & Technology, Vol. 6, 2003-2004, s. 277 ff,. (Kan nedladdas från: http://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=597543, och Lessig, Lawrence.
Code and other Laws of Cyberspace. New York 1999.

[2] se http://www.opennetinitiative.net/studies/china/)

[3] Se: http://europa.eu.int/information_society/activities/sip/programme/index_en.htm

[4] För en genomgång av - och argumentering för - möjligheterna med märkning/filtrering, se Waltermann, Jens/Machill, Marcel (edts) Protecting Our Children on the Internet. Towards a New Culture of Responsability. Bielefeld 2000.

[5] Se Dysons månatliga nyhetsbrev från november 2004 - The Accountable Net: Let´s Take Back Paradise! http://www.release1-0.com/release1/abstracts.cfm?Counter=4526287)

[6] http://www.netcleantech.com/netcleanproactive_installed.asp

[7] Citerat ur Boas, Taylor C/ Kalathil, Shanti, 2003, sid 1.

[8] Personligt samtal med ONI-forskaren Derek Bambauer 2005-10-24.

[9] http://www.opennetinitiative.net/studies/china/

[10] Se The San Francisco Chronicle 2005-09-18:

http://www.sfgate.com/cgi-bin/article.cgi?file=/c/a/2005/09/18/MNGDUEPNLA1.DTL

[11] "Trafficking via internet ska stoppas", Dagens Nyheters nätupplaga 2005-06-27.

[12] "Regeringen vill stoppa utländska spelbolag", Aftonbladet 2006-08-30.

[13] http://europa.eu.int/information_society/activities/sip/programme/workprogramme/wp2004_filtering/index_en.htm

[14] Se: http://www.icra.org/about/

[15] Se: http://www.techlawjournal.com/topstories/2004/20040823.asp

[16] Se: http://www.immateriblog.de/archives/000254.html