Konsten att fälla en makthavare.
SYDSVENSKAN 061221
Provokationen blir allt viktigare som journalistisk metod. Två ministrar och en partisekreterare har 2006 fått sparken efter ett händelseförlopp enligt följande:
-journalist anklagar makthavare för olagligt eller oetiskt handlande,
-pressad makthavare drar, utan eftertanke, till med en osanning, och
-tvingas avgå på grund av lögnen, inte på grund av den olagliga eller oetiska handlingen. Den kunde inte bevisas, eller var i sig otillräcklig för att motivera avgång.
Utrikesminister Laila Freivalds avgick i mars. Sverigedemokraterna hade hos webbhotellet Levonline hyrt en webbplats där de lade ut de beryktade Muhammed-karikatyrerna. En UD-tjänstemans tog kontakt med Levonline, som kort därefter släckte ned den kontroversiella webbplatsen. Freivalds ansattes med frågor om huruvida UD hade utövat censur och därmed satt sig över grundlagen. Hon förnekade då kännedom om - och ansvar för - vad tjänstemannen hade gjort.
I själva verket, avslöjade tidningen Riksdag & departement, godkände Freivalds i förväg UD-tjänstemannens kontakt med Levonline. Det framgick av dokument från UD. Hon fick gå.
Men det har aldrig kunnat visas att Freivalds gjorde fel. Hon ljög i panik, uppenbarligen, men helt i onödan. Vi har tack och lov inte grundlagar som förbjuder regeringen att ta kontakt med sådana som publicerar. Däremot säger grundlagen att regeringen inte får utöva påtryckningar i syfte att påverka publicering.
Om UD-tjänstemannen i sina kontakter med Levonline krävde att webbsidan skulle släckas ned var det grundlagsbrott. Ingen av de inblandade påstår att så skedde. Om tjänstemannen informerade webbhotellet om de konsekvenser eller risker för svenskars liv och egendom som publicerandet av Muhammed-teckningarna innebar, men klargjorde att beslutet om vad som skulle publiceras låg hos Levonline och Sverigedemokraterna, agerade han oklanderligt. Så påstår de inblandade att han gjorde.
Likväl föll ministern. Avslöjandet av lögnen belönades med Stora journalistpriset.
I september avgick Johan Jakobsson, folkpartiets partisekreterare, i ståhejet om dataintrång.
Här var hela skandalen en mediekonstruktion. Socialdemokraterna lade knappt två strån i kors för att skydda sitt interna nät, SAP-net, från insyn. Där fanns inte mycket att skydda. Lösenord kom på drift. En ung folkpartist fick tag på ett och började smygtitta på SAP-nets innehåll. Han gjorde ingen skada och lärde sig inget viktigt.
Nyheten om detta "intrång" slogs mitt i valrörelsen upp som hade det Watergate-proportioner. Jakobsson blev nervös, ljög om hur mycket han hade vetat och vad han hade sagt - och fick sparken.
Till skillnad från Freivalds hade Jakobsson rent formellt ett brott att dölja, d v s att ljuga om. Men bara formellt. Brottet dataintrång har en så orimligt vid definition (brottsbalken 4:9) att det i praktiken begås av tusentals människor varje dag. Precis som fallet är med personuppgiftslagen, PUL, genererar bestämmelsen väldiga mängder brott. Orsaken är inkompetent lagstiftande, inte att människor faktiskt gör skada. Rättsväsendet intresserar sig heller inte för dem - inte förrän något "avslöjas" med krigsrubriker i nyhetsmedia. Då, plötsligt, måste alla låtsas att allvarlig kriminalitet föreligger.
Senast i raden var Maria Borelius, nytillträdd näringsminister. Hårt ansatt av journalistfrågor om svart barnflicka drog till med att hon inte hade haft råd att betala vitt. Det var lögn. Andra ministrar som anlitat svart arbetskraft i hemmet - finansminister Anders Borg t ex - fick behålla jobbet. Inte Borelius. Lögnen avgjorde.
Vad kan unga ambitiösa nyhetstorpeder lära av detta? Kanske främst att man inte bör ge upp om det visar sig svårt att nedlägga villebrådet, d v s makthavaren, med ett avslöjande som har substans. En överraskande och kraftfull anklagelse om något obevisat eller bagatellartat kan locka fram en lögn - varvid jakten ändå får ett lyckligt slut.
Anders R Olsson