Anders R Olsson läser Hans Månsson.
SYDSVENSKAN 061230
-Måste du åka taxi i ett land där folk kör som galningar, välj alltid den äldste taxichaufför du kan hitta. Han måste ju ha de egenskaper som krävs för att överleva.
Det rådet fick jag för många år sedan av Staffan Heimersson, numera nestor bland Sveriges utrikeskorrespondenter, och jag har alltid följt det. Utan att kunna omsätta sina erfarenheter till klokhet blir man inte gammal - varken som taxichaufför i Portugal eller resande reporter i en krigshärjad värld.
Eller som chef för nyhetsreportrar, tänker jag vid läsningen av Hans Månsons bok "Etik och nyhetsjournalistik". Också Månson har överlevt länge på utsatta positioner i farliga miljöer - den ständigt hårdnande nyhetskonkurrensens. Han har varit chef för nyhetsjagande journalister i TV-mediet - både på SvT och TV4 - och på stora tidningar som Svenska Dagbladet, Norrköpings Tidningar och Sydsvenskan.
Sedan ett par år tillbaka skriver han krönikor om journalistisk etik. Ett urval av dem har han nu gett ut i bokform, tillsammans med en föreläsning om journalistik och moral som han höll vid Göteborgs universitet hösten 2006. (Där är han i skrivande stund gästprofessor i praktisk journalistik.) Här läser han lusen av både namngivna och icke namngivna publicister.
Det är journalister som alldeles för ofta använder - eller snarare missbrukar - anonyma källor. Journalister som provocerar intervjuoffer till dumma uttalanden. Journalister som, när de ertappas med moraliska övertramp, skyller på att andra journalister har gjort likadant. Journalister som betalar pengar till uppgiftslämnare utan att reflektera över hur sådana belöningar kan locka fram överdrifter eller lögner. Journalister som slår larm i tid och otid. Journalister som utan goda skäl namnger personer som gripits, misstänkta men inte åtalade för brott. Journalister som låter sig bjudas på resor och gåvor av företag som de bevakar. Journalister som överhuvudtaget inte förmår luta sig tillbaka och reflektera över vad de håller på med.
Hans Månson är inte radikal - varken i politisk eller moralisk mening. Med tanke på hur mycken dumhet och cynism han har sett i sin egen bransch genom åren tycks han hysa ett förvånansvärt starkt hopp om den. Han förespråkar en nyhetsförmedling som gärna får vara frän bara den lever upp till två krav: att den bygger på kontrollerade uppgifter och att de etiska problemen - där sådana förekommer - är ordentligt genomtänkta. (Att sedan ansvariga utgivare i konkreta fall inte alltid kommer till samma slutsats må vara hänt.)
Det som ska föreställa svensk mediedebatt blir sällan någon debatt. De många arga mediekritikerna dömer ut, ofta men inte alltid i generaliserande ordalag, journalistiken som lögnaktig, okunnig eller hänsynslös. När de får svar, vilket är sällan, avfärdas de än mer svepande: -Nejdå, vi granskar makten, vi rättar till våra brister, vi är nödvändiga för demokratin.
Själv delar jag inte helt Månsons tro på journalistikens möjligheter, men hans bok förtjänar spridning främst därför att den tillför mediedebatten något som den hittills har saknat - välunderbyggda reflektioner från en person som både hyser optimism om journalistiken och kan erkänna dess tillkortakommanden.
Anders R Olsson