Integritetskränkande teknik sprids snabbt.
COMPUTER SWEDEN 070113
Hur ofta döms oskyldiga människor till hårda straff i våra domstolar? Justitiekanslern och andra högre jurister har nyligen diskuterat saken. Vi vet inte hur många de oskyldigt dömda är, men allt tyder på att de snart blir fler.
Inom EU har Sverige lyckats driva igenom ett beslut som tvingar teleoperatörerna i alla medlemsländer att lagra teledata - uppgifter om hur kunderna har använt tele- och datanäten - under lång tid. Trots en tidvis hård kritik mot reformen ska svensk lag nu anpassas efter beslutet. Utredning om detaljerna pågår.
Teleoperatörerna har i decennier sparat uppgifter om telefonsamtal och, sedan Internet-boomen på 1990-talet, uppkopplingar mot Internet. Det har varit nödvändigt för att kunna debitera kunderna korrekt. När polisen har behövt den sortens information i sina brottsutredningar har bolagen lämnat ut den. Nu byggs dock bandbredden ut i alla nät. Kunderna använder dem mera och för nya ändamål. Operatörerna har av praktiska skäl påbörjat en övergång till fasta priser: -Surfa och ring hur mycket du vill för X kronor per månad. Med fasta priser behöver man inte längre spara uppgifter om vilken kund som har gjort vad i näten. Polis och åklagare förlorar sitt bevismaterial. Statens svar har alltså blivit tvingande lagstiftning: operatörer ska spara uppgifterna för den händelse polisen behöver dem.
När Institutet för Framtidsstudier i veckan höll seminarium om övervakningssamhället, d v s om de nya tvångsmedel som polisen nu förses med, gjorde programmeraren Jan Garefelt från företaget Itesco ett viktigt och för rättssäkerheten oroande påpekande.
Teleoperatörerna tvingas nu lagra väldiga och ständigt växande datamängder, genererade i stora och komplexa system. Av olika skäl - där buggar i dataprogrammen och mänskligt slarv bara är två av många - uppstår alltid vissa fel. Det är oundvikligt.
Så länge operatörerna behöver materialet för att debitera sina kunder tvingas de, trots att det kostar pengar, aktivt arbeta för att säkra hög datakvalitet. Att satsa en halv miljon kronor på att eliminera en bugg i trafikdatasystemet är företagsekonomiskt förnuftigt. Varje större fel - då tusentals kunder lamslår växeln med klagomål på felaktiga fakturor - kostar ju mångdubbelt mer.
När nu en växande andel av trafikinformationen ska lagras enbart i polisens intresse saknas incitament för att arbeta med datakvaliteten, påpekade Garefelt. Sådana insatser kostar pengar men kan inte ge högre intäkter. De blir inte gjorda.
I och för sig vet man ingenting säkert om kvaliteten i de teletrafikuppgifter som polisen hittills har fått för att åberopa som bevis i domstolarna. Teleoperatörer har sannolikt aldrig kostat på några kvalificerade utredningar om kvaliteten, och har det faktiskt skett avslöjar man inte resultatet för omvärlden. Inte heller banker eller försäkringsbolag blottar frivilligt svagheter i sina informationssystem.
Domstolarna har heller aldrig haft möjlighet att ifrågasätta eller kritiskt granska teleoperatörernas uppgifter. Just därför att hög datakvalitet ger affärsnytta har det dock varit rimligt att betrakta informationen som tillförlitlig. Hundraprocentigt säker kan domstolen aldrig vara på uppgifternas riktighet, men tillräckligt säker för att låta dem väga tungt som bevisning. I många brottmål har de utgjort skillnaden mellan en friande och en fällande dom.
Att kvaliteten på operatörernas uppgifter nu sjunker, generellt sett, vet vi alltså. Att domstolarnas möjligheter att kritiskt värdera sådan information även i fortsättningen är närmast obefintlig vet vi också.
Anders R Olsson