Den säkra osäkerheten
SYDSVENSKAN 070122
Gunnartz, Kristoffer. Välkommen till övervakningssamhället. Bokförlaget DN.
Politiska strider om "kontrollsamhället" har böljat fram och tillbaka sedan tidigt 70-tal. Med terrordåden 11 september 2001 fick anhängarna av effektivare statlig övervakning plötsligt övertaget. De tekniska system och den lagstiftning som drivits fram i västvärlden sedan dess är en salig blandning av förnuft och oförnuft.
Vetenskapsjournalisten Kristoffer Gunnartz försöker i en bok skilja det ena från det andra, men fokus ligger på oförnuftet eftersom misslyckandena ständigt sopas under mattan. Han tar sikte på övervakningssystemens svagheter och mänskliga skadeverkningar. Många som varnar för Storebror beskriver en framtida övervakning som är kusligt effektiv. Gunnartz pekar på motsatsen: de tekniska, mänskliga och politiska brister som gör övervakningen farlig. Många säkerhetsbefrämjande system och rutiner som fungerar ypperligt i teorin och hyggligt i väl förberedda och kontrollerade experiment, de spårar ofta ur i den samhälleliga verkligheten.
CIA:s lista över misstänkta terrorister rymmer hundratusentals namn. Finns man på listan släpps man i bästa fall inte ombord på flygplan. I värsta fall släpas man, berövad alla mänskliga rättigheter, iväg till USA-kontrollerade tortyrcentraler i tredje världen för förhör.
Gunnartz berättar om Khaled el-Masri, tysk medborgare med rötter i Libanon, som enbart på grund av sitt namn förväxlades med en misstänkt terrorist och därför greps vid en gränskontroll på Balkan. Han flögs till Afghanistan och förhördes under tortyr i fem månader. Händer det en svensk eller en tysk kan våra massmedier uppmärksamma dem, men i Västeuropa bedrivs terroristjakten med viss återhållsamhet. Hur många tusen oskyldiga irakier, afghaner, pakistanare m fl har inte dragits med i USA:s lika omfattande som brutala svep efter terrorister?
Gunnartz är vetenskapsjournalist, och styrkan i hans bok är den kritiska granskningen av teknologier som påstås skapa "säkerhet". Övervakningskameror, DNA-analyser och biometrisk identifiering erbjuder möjligheter, men svårigheterna med storskalig användning av dessa teknologier ute i samhället underskattas ständigt.
Med miljoner övervakningskameror kan man filma "allt", men det finns ju inte miljoner poliser som kan granska filmerna. Hur vaskar man fram det viktiga? Många forskare och företag påstår sig ha utvecklat datorprogram som "tolkar" rörliga bilder, men det som går bra i laboratorierna går ännu dåligt ute på gator och torg.
DNA-spår som bevis i brottmål har ett värde, men det är inte alltid så högt som allmänhet, polis och domstolar tror. Ett handslag eller en nysning kan överföra DNA från individen A till individen B - och att det sedan återfinns på en brottsplats behöver inte betyda något viktigt. Även när ett DNA-spår med stor sannolikhet knyter en person till en viss plats säger det inget om när vederbörande var där eller vad han/hon då gjorde.
Gunnartz fördjupar sig inte i den underliggande politiska problematiken, men uppenbarligen samverkar här flera olyckliga faktorer. Västvärldens politiker är av larmande nyhetsmedier tvingade att visa "handlingskraft". För sin politiska överlevnad måste de göra spektakulära insatser mot våldsbrottsligheten. Gigantiska summor anslås för ny, högteknologisk brottsbekämpning - pengar som inte får ligga oanvända. Väldiga forskningsanslag ska fördelas, stororder på IT-baserad övervakningsteknologi ska placeras. I kampen om dessa pengar vinner inte alltid de kloka och vetenskapligt mest kvalificerade. Förmågan att "sälja in" sina lösningar till makthavare som saknar kompetens att bedöma dem blir ofta avgörande. Raden av misslyckanden är följaktligen lång.
Dock inte så lång som raden av oskyldiga offer för västvärldens satsningar på "säkerhet".
Anders R Olsson