Tvångsmedlen hotar demokratin
SYDSVENSKAN 070309
Såväl den avgångna s-regeringen som den nya borgerliga driver kravet: staten behöver starkare tvångsmedel, d v s effektivare övervakningsmöjligheter genom buggning, lagring av teledata, större DNA-register, avlyssning av tele- och datatrafik över gränserna och mycket mera.
Protesterna har varit många, envisa och högljudda och har i åtminstone några fall hejdat, om än tillfälligt, genomförandet av reformerna. Man pekar på riskerna för integritetskränkningar.
Något ligger kanske i det, men protesterna är egentligen missriktade. De skulle få större tyngd om man klargjorde att det är hotet mot demokratin som är huvudsaken, inte hotet mot känslolivet hos ett begränsat antal medborgare. Att förse den stat som redan har monopol på våldsanvändning med så långtgående möjligheter att övervaka medborgarna tyder på en politisk naivitet som kan stå Sverige dyrt.
Vilkas integritet är det som hamnar i farozonen när staten mer effektivt kan övervaka medborgarna? Polis, men särskilt säkerhetspolis, kommer att granska, mer eller mindre ambitiöst, tiotusentals eller hundratusentals oskyldiga människors privatliv.
Varför så många? Av åtminstone tre skäl. För det första är den polisiär strategin radikalt ny: man går från övervakning av misstänkta till övervakning av alla. Teledatalagring och FRA-avlyssning av kommunikationen över gränserna innebär att uppgifter om alla fångas upp, eftersom alla kan vara brottslingar. De databaser som nu ska byggas upp överträffar följaktligen - vad gäller mängden personuppgifter - med enorm marginal alla som tidigare har diskuterats.
För det andra har stora ekonomiska resurser investerats i tvångsmedlen. Varje individ, liksom varje organisation, gör normalt sitt bästa med de redskap som finns till hands. Har man en hammare försöker man lösa sina sin uppgift genom att hamra, har man en såg försöker man såga. Polisen får nu ett fångstnät att kasta över hela befolkningen. Det kommer att kastas flitigt. Eftersom inget nät kan skilja fula fiskar från de övriga måste fångsterna bli stora. När enstaka IT-experter antyder - de vågar aldrig påstå det rent ut - att sofistikerade datorprogram kan vaska fram skurkarnas e-post ur oceaner av oskyldiga mail så bluffar de.
För det tredje handlar tvångsmedlen nu om prestige. Alla högre politiker och ämbetsmän med ansvar för brottsbekämpning har offentligt bedyrat hur viktiga de nya tvångsmedlen är i bekämpning av den aldrig närmare definierade företeelsen "organiserad brottslighet". Visar sig tvångsmedlen ineffektiva i kampen mot brottsligheten kommer ingen av dem att erkänna det på många år. Tvångsmedlen kommer att användas, överanvändas och i sista hand missbrukas om det behövs för att bekräfta den polisiära nyttan.
Personliga uppgifter om tiotusentals eller hundratusentals hederliga och laglydiga medborgare hamnar i sekretesskyddade statliga databaser. Det kan gälla politiska aktiviteter eller djupt privat information om sjukdomar, sexualvanor, personliga misslyckanden eller mänskliga kontakter. Hur farligt är det?
Faran för att sådana uppgifter läcker ut ska i och för sig inte underskattas. Sammantaget kommer många människor att vara inblandade i datahanteringen. Sannolikheten för att åtminstone några av dem kommer att missbruka materialet - därför att de är nyfikna, mutade eller hotade - är stor. Däremot finns det ingen anledning att tro att uppgifterna sedan sprids till allmänheten. Om det faktum att herr A har varit otrogen råkar fastna i t ex Säpos databas är det ytterst osannolikt att fru A just därför får nys om saken. (Om hon inte känner någon på Säpo, alltså.)
Huvudproblemet - den betydligt större faran - är politisk.
Historisk erfarenhet visar att de polisiära befogenheter som ska användas för bekämpande av allvarlig brottslighet alltid missbrukas, mer eller mindre. Hela efterkrigstiden präglades av Säpos och IB:s jakt, ofta med illegala metoder, på människor med vänsteråsikter - människor som skulle registreras, bevakas och styras bort från jobb där de kunde få inflytande. Säkerhetstjänstkommissionen konstaterade att verksamheten pågick så långt fram i tiden som regeringen överhuvudtaget tillät en granskning.
Säpo behöver spioner och terrorister på samma sätt som journalister behöver spektakulära nyheter, nämligen för att motivera sin existens. Finns inte välgrundade misstankar mot någon att utreda får Säpo utreda svagt grundade eller ogrundade misstankar. Finns inga riktiga nyheter att rapportera får journalisterna tillverka dem själva.
Med de nya tvångsmedlen ändras förutsättningarna för politisk aktivitet, för fritt medborgerligt agerande. Hur ärlig och öppen vågar en människa vara i sitt kommunicerande med omvärlden när han/hon vet att allt kan fastna i registren?
-Ska jag verkligen besöka den kontroversielle aktivisten X webbplats?
-Ska jag verkligen ringa den undersökande journalisten Y och berätta?
-Ska jag verkligen skicka någon e-post till debattören Z?
Många gånger blir det rationella svaret att "Nej". Jag kan inte veta i vilka sammanhang uppgifter om mina kontakter med X, Y eller Z kan dyka upp, eftersom jag inte vet vad de kan göra eller misstänkas för i framtiden.
Vill du leva ett normalt liv, med normala möjligheter till befordran och intressanta arbetsuppgifter?
Sitt i båten och håll käften!
Anders R Olsson