Offentlighetshyckleri
MEDIEVÄRLDEN april 2007
Offentlighetsprincipen görs nu, i övergången till IT-samhället, alltmer verkningslös som medborgerlig rättighet. Ståhejet kring företag som erbjuder kreditupplysningar "light" gratis via Internet illustrerar hur illa det är ställt.
Rådata till kreditupplysningarna hämtar företagen från Skatteverket. När verkets generaldirektör Mats Sjöstrand i Svenska Dagbladet (16/3) meddelar att han stoppar utlämnandet av dessa offentliga uppgifter till företagen blir han närmast hjälteförklarad.
För tio år sedan, när medvetandet om (och stödet för) offentlighetsprincipen var starkare, skulle kritiska frågor ha ställts. Inte nu. Låt mig börja med några mindre viktiga.
Hur har de grunduppgifter om enskildas ekonomi som alltid varit offentliga och som i decennier har tryckts i taxeringskalendrar plötsligt blivit "känsliga"? (I nyhetsrapporteringen som följde på Sjöstrands artikel behandlas känsligheten som ett faktum.)
Betydelsen av att den enskilde får veta att en kreditupplysning har begärts om honom/henne tillmäts nu avgörande betydelse. Varför? För det första har uppgifterna alltid kunnat hämtas, utan upplysningsplikt, hos skattemyndigheten. För det andra beställs vanliga kreditupplysningar praktiskt taget alltid av företag. Hur stort värde har jag av att veta att bolaget X begärt en kreditupplysning på mig när det inte behöver förklara varför, vem som äger företaget, vilka som jobbar där eller vart uppgifterna sedan tar vägen?
Och vilken är den allmänna meningen? Om nu Sjöstrand, som han själv uppgett, har fått flera hundra e-postbrev där människor protesterar mot att inkomstuppgifter lämnas ut, och företagen samtidigt kan registrera hundratusentals användare av gratistjänsten - tyder inte det på att önskemålen om öppenhet är starkare? Varför utgå från att det bakom gratis-frågor ligger moraliskt klandervärda motiv? Ökar inte A:s möjligheter att hävda sin rätt om han får kunskap om villkoren, ekonomiska eller andra, för B, C och D?
Viktigast är dock att ingen reagerar på Sjöstrands tolkning av vad handlingsoffentlighet är. Han säger att Skatteverket inte gillar hur de offentliga uppgifterna används, och att han därför slutar lämna ut dem. När blev en sådan "offentlighetsprincip" rumsren?
Nu skyndar sig Sjöstrand att påpeka att han visst lämnar ut uppgifterna, bara inte i elektronisk form. Därtill har han lagstöd för sitt beslut, i Förordning (2001:588) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet.
Det är riktigt. Förordningens bestämmelse om att myndigheten kan vägra lämna ut offentliga handlingar i elektronisk form är dock överflödig. Riksdagen har redan skrivit in det i grundlagen, i TF 2:13. Det är ett av många riksdagsbeslut som under åren dragit tänderna ur offentlighetsprincipen.
Med de offentliga uppgifterna i en databas får jag kunskap på samma nivå som myndigheten själv. Jag kan t ex finna mönster. Behandlar myndigheten höginkomsttagare likadant som låginkomsttagare? Kvinnor likadant som män? Vilka personer beviljas lån eller tillstånd - vilka utsätts för kontroller - och vilka inte?
Sådan kunskap kan jag bara utvinna om uppgifterna har elektronisk form. En meterhög bunt med pappersutskrifter må innehålla samma data men är näst intill värdelös som kunskapskälla - och skulle dessutom kosta mig tusentals kronor i avgifter.
Om svenskarna numera är så uppskrämda och ömtåliga (vilket jag betvivlar) att de uppfattar även triviala uppgifter som känsliga måste en inskränkt offentlighetsprincip accepteras, åtminstone om de samtidigt hyser så stark tilltro till den offentliga sektorn att reell insyn framstår som onödig. Men då bör lagstiftaren klargöra det!
Nu hycklas bara. Lagstiftaren snöper offentlighetsprincipen under ivrigt ordande om hur omistlig den är. Ska något gott sägas om Mats Sjöstrands insats är det väl att han gör hycklandet mer uppenbart.
Anders R Olsson