Dataintrångsaffären - en journalistisk katastrof
JOURNALISTEN 070424
Den s k dataintrångsskandalen är kanske skadlig för folkpartiet, men den är definitivt en katastrof för journalistiken. Här bekräftas att den grundlagsskyddade anskaffarfriheten inte gäller i IT-samhället. Expressen-reportern (f d) Niklas Svensson ska dömas för att ha gjort sin journalistiska plikt.
Tryckfrihetsförordningens portalparagraf (1 kap 1 §) avslutas med:
"Vidare skall envar äga rätt att, om ej annat följer av denna
förordning, anskaffa uppgifter och underrättelser i vad ämne
som helst för att offentliggöra dem i tryckt skrift eller för
att lämna meddelande som avses i föregående stycke."
Denna rätt att har naturligtvis sin begränsning. Brottsliga handlingar är brottsliga även när syftet med dem är att anskaffa uppgifter för publicering. En journalist som gör inbrott för att söka information ska straffas för inbrottet. En journalist som hotar att slå intervjuobjektet på käften om han inte svarar på frågan ska straffas för olaga hot.
Men vad är brottsligt?
Niklas Svensson fick ett lösenord till socialdemokraternas intranät Sapnet av en ung folkpartist - som fått det av en SSU-are - och använde det för att logga in och läsa. En meddelare gav honom information på ett för IT-samhället typiskt sätt.
För 15 år sedan skulle han ha fått materialet på annat vis. Svensson skulle ha fått en pärm med SAP:s interna cirkulärskrivelser, avsedda endast för partiets förtroendemän. Naturligtvis hade Svensson tittat på innehållet, för att se om där fanns något som borde berättas för allmänheten.
Ingen hade då kommit på tanken att kalla honom brottslig. Tittandet var självklart. En meddelare anställd av Liberala ungdomsförbundet hade försett honom med (s)-hemligheter. Det hade varit hans förbannade plikt som journalist att öppna pärmen och läsa.
Men nu förvandlas alltså, framför ögonen på landets samlade journalistkår, det som var en plikt till ett brott. Ingen reagerar. Tydligen är hela historien så upphetsande i sig - polisutredning, rättegång, toppolitiker på fallrepet, nästan som Watergate! - att varken reportrar eller redaktionschefer kan luta sig tillbaka i ens tio sekunder och fundera över vad som hänt med de medborgerliga rättigheter som är den fria journalistikens förutsättning.
Begreppet dataintrång skrevs in i brottsbalken på 1990-talet, utan att man i förarbetena seriöst diskuterade frågorna om informations- och anskaffarfrihet. Lagregeln lyder nu:
"Den som (…) olovligen bereder sig tillgång till upptagning för automatisk databehandling eller olovligen ändrar eller utplånar eller i register för in sådan upptagning döms för dataintrång till böter eller fängelse i högst två år." (4 kap 9c §)
Att titta på innehållet på en diskett, en DVD eller en hårddisk utan ägarens tillstånd ("olovligen") är alltså brottsligt. Så gick det med den anskaffarfriheten. Får man viktig information i pappersform går det bra att läsa. Får man den i digital form ger läsandet böter eller fängelse.
Det värsta med dataintrångs-skandalen är att en vansinnig ordning nu cementeras. Ledande politiker, jurister och ledarskribenter har i åtta månader offentligen fördömt, med stämmorna darrande av indignation, det moraliska förfallet i fp-leden och den brottslighet som avslöjats. Av prestigeskäl kommer de inte på många år att kunna vända på klacken och förklara den lagregel som allt ståhej bygger på orimlig.
1992 skrev jag på SJF:s uppdrag en handbok för journalister i yttrande- och tryckfrihet. Redan då - och många gånger sedan dess - pekade jag på den befängda definitionen av "dataintrång". Varje publicist som jag talat med under åren har gett mig rätt, i princip. Ingen har dock varit intresserad av frågan. Inte ens idag, när Niklas Svensson ska straffas för att ha gjort sitt jobb, finns något intresse.
Många goda principer begravs i övergången till IT-samhället. Den som vill ha insyn i myndigheters databaser finner snart att den gamla offentlighetsprincipen är näst intill död. Yttrande- och informationsfriheterna framstår - med PUL, EU-anpassning och nya polisiära tvångsmedel - alltmer som livlösa formaliteter.
Nu kan vi begrava också anskaffarfriheten.
På fredag faller tingsrättens dom. Mera gravöl, någon?
Anders R Olsson