Riddarna av fria ordet - här väntar er nya strid.
SYDSVENSKAN 070720
En bevakningstjänst på Internet rapporterar varje dag till mig om tidningstexter där ordet "yttrandefrihet" förekommer. De tycks bli allt fler, men texterna handlar, visar det sig när man länkar sig dit, ganska sällan om yttrandefrihet. Ordet används mest som tillhygge. Ett vapen mot åsiktsmotståndare, inte ett värde att slå vakt om.
Den yttrandefrihetsdebatt som handlade om Muhammed-teckningar och som fortfarande flammar upp, var ingen debatt - åtminstone inte om yttrandefrihet. Ingen etablerad svensk skribent eller politiker har hävdat att teckningar som de Jyllandsposten publicerade borde förbjudas. Tvärtom. Alla har försvarat yttrandefriheten.
Men att försvara danska tecknares och tidningars yttrandefrihet och sedan använda sin egen till att kritisera dem för att de kränker muslimer, det får särskilt borgerliga skribenter att formligen koka över.
När dåvarande utrikesministern Laila Freivalds tog avstånd från teckningarna var det "ett principlöst svek av grundläggande värderingar" (riksdagsmannen Carl B Hamilton i SvD 060304).
All diskussion om vilka inslag i västländernas politik som kan gynna framväxten av terrorism eller politisk-religiös extremism fördöms. Att försöka förstå andra kulturer, åtminstone muslimska, är att ursäkta brott som begås i dessa kulturers namn, hävdar kulturskribenten Jan Söderqvist. Det är "undfallenhet" och "smygrasism" (SvD 070628).
DNs ledarskribent Hanne Kjöller beundrar danske statsministern Fogh Rasmussen för att han vägrade att tala med sändebud från muslimska länder om teckningarna. "Han valde att inte klappa muslimerna på huvudet, att inte säga stackare - ni förstår inte bättre…". (DN 070705.)
Vad man än tycker i dessa frågor - om yttrandefrihet handlar de inte. När yttrandefriheten faktiskt inskränks i Sverige - som tydliggjorts denna vår - hör man heller inte av dessa stålhårda riddare av det fria ordet.
Med folkpartiets s k dataintrångsskandal, som avslutades i våras med en dom i Stockholms tingsrätt, skedde just det. Med domen bekräftas att yttrandefrihet som utövas med IT-stöd får snävare ramar än den som utövas på papper. Två av de rättigheter som grundlagarna garanterar medborgaren - meddelarfrihet och anskaffarfrihet - beskärs kraftigt.
I brottsbalken 4 kapitlet, paragraf 9c, finns ett förbud mot att ta del av elektroniskt lagrad information "olovligen". Nyckelmeningen lyder:
"Den som … olovligen bereder sig tillgång till upptagning för automatisk databehandling … döms för dataintrång till
böter eller fängelse i högst två år."
Något motsvarande förbud mot att "olovligen bereda sig tillgång" till information lagrad på annat sätt, t ex på papper, kassett- eller VHS-band, finns inte och har aldrig ens diskuterats. Om en journalist - i fp-målet var det Expressens Niklas Svensson - tar emot dokument av en meddelare kan både meddelare och journalist anses brottsliga om dokumenten har elektronisk form men inte om de har pappersform. Hade Svensson fått hela innehållet i SAPnet utskrivet på papper hade han inte kunnat straffas. Nu fick han lösenordet till databasen istället, och dagsböter för att han läste. Om han fått materialet på DVD-skiva kunde det också ha blivit dagsböter. Även då vore det "upptagning för automatisk databehandling".
Hur mycket av Bofors krut- och vapensmuggling hade avslöjats om det hade varit straffbart för fredsaktivister och journalister att titta på de pappersdokument Ingvar Bratt överlämnade? Hur mycket Ebbe Carlsson-affär hade det blivit om s-regeringen kunnat bestämma vem som fick "bereda sig tillgång till" Anna-Greta Leijons rekommendationsbrev?
Pappersdokumentens tid är i praktiken förbi. Det mesta av den viktiga informationen finns numera på "upptagningar för automatisk databehandling". Hur många skandaler kommer att avslöjas när ägaren till komprometterande dokument kan skicka polisen på varje utomstående som tittar på dem?
Här, yttrandefrihetsvänner, har ni något att kämpa för!
Anders R Olsson