Absolut sekretess.
SYDSVENSKAN 070802
Sällan ser man ett riksdagsbeslut klubbas igenom så snabbt och med så konstiga motiveringar. Över en natt belades de s k tsunamibanden med absolut sekretess, den strängaste formen av sekretess. Här illustreras hur lite det i själva verket finns kvar av vår omskrutna princip om offentlighet hos myndigheterna.
Banden är säkerhetskopior av den elektroniskt lagrade information som regeringen förfogade över från slutet av december, då flodvågskatastrofen inträffade i Sydasien, och en tid efteråt. Där finns stora mängder text men också uppgifter om telefonsamtal, e-post och annan internetanvändning i regeringskansliet.
Att varje uppgift ska hemlighållas motiveras med "skydd för rikets säkerhet". Om allt vore offentligt skulle utomstående kunna göra en total kartläggning av hur man arbetar inom regeringen, säger justitieminister Beatrice Ask till Ekoredaktionen.
Med ett sådant allt-eller-inget-tänkande kan vi naturligtvis inte ha någon offentlighetsprincip. Om alla handlingar i regeringskansliet vore offentliga skulle väl utomstående kunna kartlägga hur man arbetar inom regeringskansliet? Alltså borde inte bara tsunamibanden utan alla regeringens handlingar, papper som elektroniska dokument, hemlighållas?
Nej. Låt oss ta det från grunden. Offentlighetsprincipen finns inskriven i tryckfrihetsförordningens andra kapitel. Där står att allmänna handlingar, d v s handlingar som myndigheter förfogar över, är offentliga. I en särskild lag - sekretesslagen - beskrivs vilka uppgifter i sådana handlingar som ska hållas hemliga. Där finns redan paragrafer som gör det möjligt att vägra lämna ut information av betydelse för rikets säkerhet.
Att regeringen, med tsunamibanden i knät, har juridiska problem är förvisso sant. Idag, 46 år sedan den civila statsförvaltningen köpte sina första datorer, är det oklarare än någonsin hur regler om handlingsoffentlighet ska tillämpas när den "nya" tekniken används. Konstitutionsutskottets skrivelse till riksdagen i juni 2007, med förslaget till ny sekretessparagraf, är en yrvaken genomgång av rättsliga problem som man inte har tänkt på i övergången från pappersmediet till elektroniska medier, och en närmast desperat inventering av tänkbara argument för vägra tillämpa offentlighet.
Regeringens problem är i praktiken två. Dels täcker sekretesslagen idag inte så många uppgifter av privat karaktär om regeringskansliets anställda som den borde, dels är tsunamimaterialet mycket stort och lagrat utan avsikt att fungera som arkiv. Om offentlighetsprincipen skulle tillämpas i normal ordning skulle hundratals, kanske tusentals medborgare begära utdrag från banden och varje utdrag skulle fordra flera dagars eller veckors kvalificerat arbete. Enklaste lösningen blev att sekretessbelägga allt. "Rikets säkerhet" är bara svepskäl.
Jag har följt frågan i 30 av de 46 åren. Problemen är gamla men yrvakenheten typisk. Den juridiskt skruvade "lösningen" känns också igen. Steg för steg blir allt mindre av den information myndigheterna faktiskt förfogar över tillgänglig för medborgarna.
Det enskilda riksdagsbeslutet om tsunamibanden speglar därvid helheten - blir är en god indikation på färdriktningen:
Mot absolut sekretess för allt.
Anders R Olsson