Häxjakter då och nu.
SYDSVENSKAN 070831
Vad får hederliga, psykiskt friska människor att begå onda handlingar? Ett svar är totalitära regimer, som kan generera brutalitet långt ned bland de förtryckta. Den som vägrar tortera statens fiender definieras själv som fiende och blir torterad. Alltså torterar man.
Närmare studier av stater som Sovjetunionen och Nazityskland visar att det är en sanning med modifikation. Åtskilliga människor vägrade gå regimernas ärenden, och kom undan med det.
Socialpsykologen Stanley Milgram visade 1961 hur även socialt välfungerande människor i USA kunde välja att begå grymheter. Hans försökspersoner gav, när de uppmanades till det av ledaren för ett vetenskapligt experiment, människor allt starkare och till slut potentiellt dödande elchocker.
I praktiken kan hela samhällen som bekänner sig till demokratiska och humanitära ideal spåra ur moraliskt. Människan är en social varelse, och det sociala i oss är ofta starkare än vi riktigt vill kännas vid. När rädsla och hat samtidigt drabbar en befolkning alstras en destruktiv kraft som aldrig får underskattas.
Om detta har Robert Rapley, pensionerad kanadensisk statstjänsteman, skrivit en intressant bok: Which Hunts - from Salem to Guantanamo Bay. Rapley frilägger mekanismerna i samhälleliga häxjakter, från den bokstavliga varianten på 1600-talet till vår tids "krig mot terrorismen". Han menar inte att terrorister är hjärnsöken, som häxorna var, men att skräcken för terrorister utlöser likartade irrationella och brutala reaktioner från de misstänktas omgivning.
-Personer utpekade som skyldiga behandlas som skyldiga tills de bevisar motsatsen, vilket oftast är omöjligt. Inga principer om rättssäkerhet tillämpas för terroristmisstänkta i Guantánamo eller hemliga fångläger på andra platser.
-Tortyr anses berättigat, på Guantánamo i något mer sofistikerad form än i de hemliga förhörsrummen i länder som Egypten, Syrien eller Afghanistan dit USA skickar misstänkta.
-Hemliga domstolsförhandlingar och hemliga bevis anses helt i sin ordning.
-Övertygelsen om de gripnas skuld är så stark att även den svagaste bevisning accepteras, t o m sådan som nästan säkert är falsk. Uppgifter som talar till de misstänktas fördel ignoreras. Misstänkta tvingas namnge "medbrottslingar" under tortyr, hot om tortyr eller hot om att aldrig bli släppta.
-När det blir uppenbart att oskyldiga har drabbats utkrävs aldrig ansvar av någon med beslutsmakt. Utredningar mot ledande politiker och höga militärer förbjuds och fakta hemligstämplas med hänvisning till statens säkerhet.
Rapleys historiska exposé över häxjakter inkluderar övergrepp mot svarta ungdomar i Alabama på 1930-talet (The Scottsboro Boys) och mot misstänkta IRA-aktivister i Storbritannien på 70-talet (The Guildford Four, The Maguire Seven). Mönstret går igen. Någon/några pekas ut som skyldiga till förfärliga brott och i det rådande samhällsklimatet framstår deras skuld som självklar. Bevisning får ordnas - måste ordnas! - i efterhand.
Även den svenska regeringen har skickat iväg människor att torteras. Exemplen från andra västländer är många. Vi måste minnas, skriver Rapley, att häxjakter inte bara är en serie grymma handlingar. Det är också ett själsligt tillstånd.
Anders R Olsson