Försvarstal utan raka svar.
SYDSVENSKAN 070904
Som bokprojekt är Lars Danielssons "I skuggan av makten" inte lyckat.
Att Danielsson har ett behov av ett offentligt försvarstal är närmast självklart efter det hänsynslösa mediedrev han utsattes för i efterspelet till tsunamikatastrofen. Samtidigt var den sakliga grunden för drevet så futtig att han knappt har något att skriva om utöver det egna lidandet.
De första två tredjedelarna av boken är därmed utfyllnad. Danielsson hade aldrig skrivit denna text, och inget förlag hade varit intresserat av att publicera den, om han inte först blivit berömd som mobbningsoffer.
Nu redovisar han snarare än berättar om sin väg in till maktens centrum, d v s till rollen som Görans Perssons närmaste man. Eftersom det handlar om (för Sverige) viktiga skeenden och är hyggligt välskrivet blir det aldrig långtråkigt - men heller inte särskilt upplysande. Danielsson är diplomat med vana att väga sina ord på guldvåg, och därtill en diplomat mitt i karriären. Han hoppas ju få behålla sin tjänst på UD.
En berättelse som ska vara både personlig och diplomatiskt korrekt blir falsk på samma sätt som all offentligt bedriven diplomati är falsk. Med förskönande omskrivningar och ett taktiskt förtigande av centrala fakta undviker han den realpolitiska verkligheten. Icke ett ord om det cyniska och ofta brutala stormaktsspel om inflytandesfärer och råvarutillgångar som har varit huvudsaken i internationell politik så länge en sådan har funnits.
Läsningen blir mest en frustrerande resa fram mot tsunamikatastrofen. Inte heller här blir man så mycket klokare.
Ja, såväl den svenska statens som själva regeringens beredskap att hantera denna typ av katastrofer var dålig. En bättre förberedd organisation hade visserligen inte kunnat rädda fler liv i Thailand, men de överlevande och de omkomnas anhöriga hade fått ett bättre bemötande och bättre information.
Ja, kanske överdrev Danielsson en del när han i efterhand beskrev hur aktiv han hade varit under de första kritiska dagarna efter katastrofen. Observera "kanske". Inte ens katastrofkommissionens närmast löjeväckande ambitiösa studium av vad denne statstjänsteman gjorde och inte gjorde en dag för två och ett halvt år sedan ger säkra belägg.
Ja, det går att piska fram drev mot kända eller halvkända personer på nästan inget underlag alls. I efterhand kan alla se vilket personligt lidande som "rapporteringen" om Danielsson måste ha vållat. (Tänk er att få ert porträtt över hela Aftonbladets förstasida med rubriken "Lögnare"!)
Att mediekonsumenterna som under häxjakten villigt köper och slukar "nyheterna" om Danielsson snabbt glömmer sin egen roll och, med lite distans till saken, fördömer journalisterna är typiskt. Att politiker som gärna exploaterar häxjakten för egen vinning medan den pågår sedan, med sådana exempel på hänsynslös journalistik för ögonen börjar tala om nödvändiga inskränkningar i tryckfriheten förvånar inte heller.
Och att andras dubbelmoral inte på minsta sätt ursäktar journalisternas är givet.
Så kan även en dålig bok göra nytta genom att banka i oss de sanningar vi helst vill glömma.
Anders R Olsson