Vilda Västern-journalistik
MEDIEVÄRLDEN nr 9 - 2007
Man behöver inte se många västern-filmer för att få en bild av hur överfall på diligenser brukade gå till. Det var kapplöpning i rasande tempo. En desperat kusk piskade sitt fyrspann för att komma undan de jagande banditerna. Den djärvaste förföljaren försökte från sin häst klättra över på vagnen för att stoppa ekipaget.
Så gick det naturligtvis aldrig till i verkligheten. De "vägar" som diligenserna färdades på var usla, fulla av branta backar och andra besvärliga passager där passagerarna måste gå av och skjuta på för att vagnen överhuvudtaget skulle komma vidare. Diligensrånarna - sådana fanns förvisso - gömde sig bara vid en lämpligt belägen backe.
Detta exempel på hur mediebilden av något farligt (rånare) leder våra tankar fel är hämtat ur boken "Beyond Fear" av den amerikanske säkerhetsgurun Bruce Schneier. Ska vi undvika det farliga måste vi ta reda på fakta och planera rationellt, påpekar han.
Det tycks bli allt svårare. Mediebilden av det farliga, som tidvis knappt rymmer ens ett korn av sanning utan förmedlas därför att den är spektakulär och säljande, får allt oftare styra både den offentliga debatten och de politiska besluten. Det är lika frustrerande varje gång.
I början av augusti toppade Metro med nyheten "Extremister hotar avliva poliser. Har fått ut uppgifter om alla poliser i Västsverige". Genomslaget blev stort. Under ett par dagar ringde journalister från TV, radio och tidningar och frågade mig om inte offentlighetsprincipen nu måste inskränkas ytterligare eftersom nazister kan utnyttja den i sin planerade masslakt på poliser. Suck.
Här hotar alltså två faror. Dels nazister, dels nya inskränkningar i offentlighetsprincipen. Båda förtjänar uppmärksamhet, båda borde diskuteras, men gör man det med utgångspunkt i Metros nyhetsrapportering kommer man aldrig rätt.
Nazisterna ifråga är alltså ett litet gäng i Mälardalen som lovat utföra de hemskaste illdåd men som i praktiken inte gjort mer än att panga fönsterrutor. Med löftena om illdåd lyckades de dock skriva och prata sig till en dom för "förberedelse till terroristbrott". Från cellen fortsätter nu pratandet, och nyhetsreportrarna är idel öron.
Det var mindre än tio år sedan Aftonbladet avslöjade en extremt våldsam, nazistisk terrorliga som etablerat sig i Sverige. Tidningen blev så upphetsad att den t o m hjälpte ligan att hota Alexandra Pascalidou och Claes Cassel. Småningom visade sig ligan bestå av ett par tonåringar beväpnade med en leksakspistol. Ett journalistiskt misstag? Visst, men ett misstag med konsekvenser. Riksdagen agerade. Som ett direkt resultat av Aftonbladets nazistaffär fick vi fyra nya tryckfrihetsbrott.
Om de nazister som Metro nu upphöjer till berömmelse faktiskt är farliga vet jag inte, och det vet uppenbarligen inte Metro heller. Borde man inte vänta med den upphetsade publiciteten tills de faktiskt har gjort något? Juridiska konsekvenser lär det bli även denna gång. Anhängarna av vidgad sekretess för polisiär verksamhet är många och de kunde inte ha önskat sig en bättre rapportering.
Men på nazister måste man väl hålla ögonen, bevaka?
Ja, men vad dessa psykopater (eller pratmakare, det vet vi alltså inte) har med nazism att göra är svårt att begripa. Deras föreställning om nazismen är uppenbarligen hämtad från amerikanska C-filmer i vilka nazister blev omåttligt populära hos det tyska folket genom att marschera, skrika, hota och mörda så blodet stänkte.
Så var det naturligtvis inte. Så har den riktiga nazismen aldrig sett ut. En stolle som i (den demokratiska) Weimarrepublikens Tyskland hade yrat om att avliva poliser skulle aldrig ha släppts in i nazistpartiet. Gatuslagsmål mellan nazister (från SA) och kommunister förekom under Weimertiden, men slagskämparna var aldrig särskilt populära ens i nazistpartiet. När Hitler väl kom till makten 1933 knäckte han effektivt kommunisterna och kväste SA genom att mörda ledaren Röhm. Den riktiga nazismen kändes bra därför den lovade höjd levnadsstandard, "rättvisa" åt majoritetsbefolkningen, krafttag mot lömska judar och lag och ordning på gatorna. Vissa undermåliga och perverterade element i befolkningen måste bort, men om massmord talade propagandan inte högt. Den som ville kunde långt in på 40-talet tro att det handlade om deportering.
Journalister som rapporterar att hotet från nazismen idag kommer från grupper som yrar om blod och mordorgier bidrar inte till vår säkerhet. De leder uppmärksamheten bort från de grupper som verkligen har ett ideologiskt släktsskap med nazismen: de som lovar "rättvisa" åt svenskarna som "byggde landet", krafttag mot lömska muslimer och trygghet - inte skrikande och våld - på gator och torg.
Västernfilmerna ljög. Måste journalistiken också göra det?
Anders R Olsson