Måste riksdagen säljas ut?
SOCIAL QRAGE nr 4 - 2007
När min son var sexton månader började han på ett nyligen privatiserat daghem. Två månader senare tvingades all personal på småbarnsavdelningen sluta efter en konflikt med ägaren. Min fru och jag fann, liksom många andra föräldrar, ägarens beteende oacceptabelt i flera avseenden.
Efter betydande vånda - sonen hade ju ändå vant sig vid lokalerna, rutinerna och övrig personal - bestämde vi oss för att flytta honom till ett annat daghem. Ny invänjning, men daghem nummer två visade sig fungera väl och sonen vande sig snart vid det nya. Efter mindre än ett halvår hade dock den ägare vars agerande och förhållningssätt vi inte kunde acceptera sålt det daghem vi just lämnat och köpt det vår son nu flyttats till.
Vem påstod att privatisering ger valfrihet? Att den ger konsumentmakt?
Jag är inte motståndare till all privatisering av kommunal verksamhet, men jag störs av den ideologiska förblindning och fördumning som präglar diskussionen. Man tycker att Sverige efter 20 års politisk debatt i frågan borde ha kommit längre med den.
Skötseln av en park och skötseln av gamla mormor är kanske båda "tjänsteproduktion" i bokföringsteknisk mening, men det betyder inte att man kan likställa dem i något annat sammanhang. Ändå sker just det i den offentliga debatten. Debattnivån är extremt primitiv. Människor förväntas heja på "det privata" eller "det offentliga" som de hejar på Djurgården eller AIK.
Huruvida gräset klipps och häckarna trimmas i parken är lätt att fastställa. Så länge parkarbetarna har rimliga löne- och arbetsvillkor spelar det ingen roll om de är privat- eller kommunanställda. Det får gärna vara ny personal varje år.
För skötseln av människor - de må vara 16 månader eller 90 år - gäller helt andra krav. När gamla mormor är så fysiskt och mentalt svag att hon måste ha hjälp med det mesta är det oerhört viktigt att samma människor gör jobbet, med rutiner som mormor själv har kunnat påverka och vänja sig vid, och att det sker på samma ålderdomshem eller vårdavdelning. Varken småbarn eller gamla kan skyfflas runt mellan olika vårdföretag allteftersom de lyckas eller misslyckas med sin affärsidé, köps upp, omorganiserar eller går i konkurs.
Vårdens institutioner måste vara stabila och demokratiskt kontrollerade. Vi som bryr oss om mormor ska ha insyn i verksamheten och de anställda - de som vet mest om hur hon har det - ska kunna slå larm om något fungerar dåligt. De ska ha rätt att uttala sig i massmedia utan att straffas eller kritiseras av arbetsgivaren. De ska ha rätt att anonymt tipsa en journalist om missförhållanden, och det ska då vara förbjudet för chefer och andra anställda i organisationen att försöka ta reda på vem som läckte uppgifterna.
En offentlighetsprincip som ger utomstående möjlighet att granska hur pengar och andra resurser används och ett starkt skydd för anställdas yttrandefrihet finns bara i offentlig sektor. Det är ett problem att så få människor utnyttjar sin rätt till insyn där, liksom att anställda inte utnyttjar sin yttrandefrihet oftare. Problemen bör dock inte lösas genom att rättigheterna tillåts förtvina i en allt mindre offentlig sektor utan genom att medborgarna får bättre kunskaper om dem.
Att en verksamhet bedrivs i offentlig sektor garanterar varken hög kvalitet eller att den blir kritiskt granskad. Offentliga institutioner riskerar alltid att stelna i byråkrati och fastna i föråldrade och ineffektiva arbetsmetoder. Men för det första är det en ideologiskt grundad myt att privat ägande garanterar effektivitet. Amerikansk sjukvård är helt privatiserad och väsentligt dyrare än den svenska, offentliga. För det andra har ingen kunnat förklara varför förnyelse måste komma från privat sektor. Om det i samhället finns driftiga och kreativa personer som vet hur man ger mormor bättre vård till lägre kostnad - anställ dem i offentlig sektor! Ge dem möjlighet att förändra - och ge dem riktigt bra betalt om de lyckas!
T o m demokratins grundfunktioner skadas nu av privatiserandet. När kommunerna säljer ut hela centrumanläggningar - i Stockholm sker det i stor skala - säljer de ut mötes- och yttrandefriheten. Allmän plats blir privat plats. Där man hittills haft en grundlagsskyddad rätt att nå andra medborgare med plakat, flygblad och insamlingsbössor har man snart ingen rätt alls. Direktörer i stora förvaltningsbolag bestämmer vilken opinionsbildning som ska tillåtas i varje centrum och Securitas-vakterna ser till, med batonger om så behövs, att besluten efterlevs.
Måste nyliberalerna sälja riksdagen också för att de viktiga frågorna ska komma upp på bordet?
Anders R Olsson