Oförklarat om TF
TIDSKRIFT FÖR FOLKETS RÄTTIGHETER 2-4/2007 (publicerad i mars 2008)
Grundlagarnas skydd för yttrandefriheten duger inte alls, är budskapet från flera maktcentra. Tryckfrihetsförordningen, TF, från 1766 och dess sladdbarn Yttrandefrihetsgrundlagen, YGL, från 1992 bör avskaffas.
Den förra regeringen (s) tillsatte en utredning med uppdraget att tänka radikalt nytt kring yttrandefriheten. Hösten 2006 presenterade den tre tänkbara alternativ till den nuvarande ordningen med TF och YGL. Den borgerliga tankesmedjan Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, har i ett par pamfletter förklädda till forskningsrapporter pläderat för TFs avskaffande. Under 2007 har justitiekansler Göran Lambertz med stor iver och i flera medier hävdat att den gamla TF måste skrotas.
Riktigt varför förblir oklart. Vi kommunicerar alltmera med hjälp av Internet, påpekar TF-kritikerna helt riktigt, och denna förändring är så dramatisk och djupgående att det måste leda till omfattande konstitutionella reformer. Att den som vill ha grundlagsskydd för t ex en webbplats redan idag kan få det gör tydligen ingen skillnad. De nämner det inte ens.
Någon slags fara hotar, anser de, så länge inte alla yttranden alltid har skydd på samma sätt och av samma grundlag. Så är det ju inte idag. TF och YGL är "teknikberoende" lagar. De gäller bara för yttranden framställda med viss teknik. Vi behöver enligt kritikerna "teknikoberoende" lagar, så att alla yttranden som är riktade till allmänheten får samma skydd. Det blir på något sätt fel eller orättvist att yttranden som framförs med hjälp av en viss teknik har starkare skydd än andra, t ex muntliga yttranden.
Det är ett märkligt missförstånd.
Låt oss ta det från början. (Det gör aldrig TFs kritiker.)
Idén som genomsyrar dagens grundlagar är att alla yttranden ska ha ett så starkt grundlagsskydd som möjligt. Det betyder att yttranden som kan ges ett extra starkt skydd ska få det. För yttranden som inte kan ges ett lika starkt skydd måste man acceptera ett något svagare - där blir det något lättare för staten att ingripa.
Har man det idealet: så bra skydd som möjligt, då måste det bli olika nivåer på skyddet, beroende på situationen. Ska man ha lika starkt skydd för alla yttranden, måste man alltså försvaga det skydd som idag är starkast. Lägstanivån blir bestämmande.
Vilka yttranden kan då ges ett extra starkt skydd?
Jo, det är yttranden som fixeras med något slags tekniskt hjälpmedel, som därmed kan sparas till eftervärlden, och som en person kan ta ansvar för. Typiskt sett är det tidningar, böcker, radio- och TV-sändningar som bandas och webbsidor som arkiveras under betryggande former. De kan idag få grundlagsskydd. Även webbsidor alltså.
För just den sortens yttranden kan man låta en del annorlunda regler gälla.
Man kan jämföra med en idrottsarena - säg, en boxningsring. Den som deltar i en boxningsmatch går upp i ringen frivilligt. Villkoren där är fullkomligt klara: en boxare är skyldig att känna till reglerna och att lyda domaren. Han/hon syns hela tiden och kan därmed aldrig skylla fel/misstag på andra. Under just de villkoren kan man tillåta människor att bete sig annorlunda - tuffare - mot varandra än de får utanför boxningsringen. Den som tar på sig ansvar för en tryckt skrift framträder också öppet och frivilligt, är skyldig att känna till reglerna för tryckta skrifter och kan inte gömma sig eller skylla innehållet på någon annan. Därmed kan man ha ett mer tillåtande regelverk för den tryckta skriften än för annan kommunikation mellan människor.
Jämförelsen mellan en idrottsarena och en grundlagsskyddad skrift kan naturligtvis inte drivas för långt. Skillnaden mellan vad som är tillåtet i en boxningsring och vad som är tillåtet i vanligt mänskligt umgänge är väldigt stor. Skillnaden mellan vad som får sägas i en tryckt skrift och i ett muntligt anförande är ganska liten. Det är heller inte den ansvarige utgivaren för skriften som får starkast skydd genom TF - det får alla andra människor som bidrar till den.
Eftersom en person är ansvarig för hela tidningen - eller radioprogrammet eller webbplatsen - så blir alla andra medverkande rättsligt immuna. De som lämnar information dit, de som gör research, de som skriver, redigerar, trycker och sprider tidningen - staten kan inte röra dem. De behöver inte vara rädda för att medverka.
Och nästa steg - lika viktigt: eftersom de ändå inte kan göras rättsligt ansvariga kan de också få vara anonyma. Meddelare, skribenter m fl behöver inte identifiera sig och den ansvarige utgivaren har tystnadsplikt om deras identitet. Alltihop går ut på att de människor i samhället som har något viktigt att säga ska våga göra det.
Men varför fungerar detta med rättslig immunitet och anonymitet bara på de fixerade/sparade yttrandena? Därför att ensamansvaret - som skyddar meddelare och skribenter och alla andra - bara fungerar om utgivaren i förväg kan se och bedöma det han tar ansvar för.
I en offentlig debatt som förs på torget eller i en chat på Internet måste deltagarna själva ta ansvar för sina yttranden. Eftersom ingen annan vet vad som kommer att sägas kan ingen annan ta rättsligt ansvar för yttrandena innan de sprids. Om samma debatt bandas eller skrivs ut för att spridas i efterhand fungerar det däremot med en ansvarig utgivare. Han/hon får möjlighet att kontrollera och godkänna innehållet.
Konstruktionen med ensamansvar-meddelarfrihet-anonymitet o s v förutsätter därmed fixerade/sparade yttranden. Att fixera/spara yttranden förutsätter någon slags teknik. Ska vi ha samma rättsliga skydd för alla yttranden - alltså ett teknikoberoende skydd - måste vi avskaffa den meddelarfrihet, den möjlighet till anonymitet och den anskaffarfrihet som gäller idag. Hela den rättsliga konstruktionen bygger på ensamansvar för utgivaren.
Även TFs kritiker påstår sig älska meddelarfrihet och anonymitetsskydd, samtidigt som de kräver att förutsättningarna för sådana medborgerliga rättigheter ska undanröjas.
De är faktiskt skyldiga att förklara sig.
Anders R Olsson