Författarfällan
Makten tänker inte släppa taget om de intellektuella.
SYDSVENSKAN 2009-03-25
Nu debatteras såväl upphovsrättens som Författarfondens framtid. Fildelarna kräver frihet från upphovsrättens tvång och en statlig utredning anser att Författarfonden bör sväljas av en ny Kulturens Centralmyndighet. Egentligen är det samma konflikt. Den är gammal. Den handlar om beroendet.
All kvalificerad litteratur kräver kvalificerat arbete under lång tid. (Jag talar om litteratur men resonemangen är giltiga, mer eller mindre, för all konst.) Medan författaren skriver måste han/hon betala för mat, boende, kläder, arbetsmaterial, Internetabonnemang och ytterligare några livets nödvändigheter.
Här finns två möjligheter. Antingen får författaren pengarna från en publik som köper böckerna eller från en mecenat. Den första modellen förutsätter en fungerande upphovsrättslig ordning, den andra gör det inte. Den första ger goda möjligheter att utmana den rådande ordningen och de officiella sanningarna, den andra sämre.
Mecenaternas villkor för att bekosta författande varierar, beroende på om de är företag, politiska "tankesmedjor", fackföreningar eller fonder med anspråk på oberoende. I någon mening representerar de ändå samhälleliga eliter. Att skriva för en publik så att det också passar eliter blir något annat än att skriva endast för en publik.
Hur ser beroendet ut idag?
Ja, upphovsrätt finns, men av det pris bokköparen betalar når bara omkring 10 procent författaren som royalty. Ett fåtal som skriver bestsellers blir rika. Ett tunt skikt hyggligt framgångsrika författare kan försörja sig på bokskrivande. För det stora flertalet utgör royalty bara ett ekonomiskt tillskott, viktigt för vissa, mest symboliskt för andra.
Flertalet författare är därmed mecenatberoende, åtminstone delvis. Vissa mecenater betalar endast för texter som gynnar dem politiskt eller ekonomiskt. Författarfonden är som mecenat den minst styrande och därmed författarnas minst dåliga alternativ. Där är det ändå författare, översättare, tecknare och fotografer som fattar besluten. Självklart slåss de nu för den relativa självständighet fonden ännu har.
Internet är för författarna ett löfte på väg att förvandlas till katastrof. Nätet är potentiellt den kanal till läsarna som minskar - men inte eliminerar - behovet av förlag. Läsare skulle kunna nås utan höga kostnader för tryckning-distribuering-försäljning av pappersböcker. Det tycks möjligt att sänka bokpriset och samtidigt höja författarens royalty per bok.
"Pirater" och unga politiker motsätter sig dock varje lösning som möjliggör att betalning kan utkrävas. De underkänner IPRED och andra kontrollmekanismer som en fungerande marknad kräver. Författarna drömmer om att slippa beroendet av staten och särintressena. De politiska ungdomsförbunden och piratpartisterna drömmer om annat.
Den som kan sin politiska historia förvånas inte. Sedan urminnes tider har Makten avlönat intellektuella - präster, akademiker, konstnärer - som förklarat och motiverat den rådande ordningen. Vill Makten nu ha skärpt statlig kontroll över Författarfonden? Ja. Vill Makten öka författarnas mecenatberoende? Självklart.
Den dag eliterna frivilligt släpper taget om de intellektuella är den dag grisar börjar flyga.
Anders R Olsson