Ny teknik - samma makthavare
(Om Matthew Hindmans bok The Myth of Digital Democracy.)
DAGENS SAMHÄLLE 2009-05-07
Med internet kan vem som helst publicera information och sprida sina åsikter. Makthavarnas och journalisternas dominans i offentligheten är bruten. Så har teknikentusiaster argumenterat länge. Exakt hur denna demokratins förnyelse ska gå till har ofta varit oklart, nu sätts hoppet till bloggandet.
Problemet är att möjligheterna överskattas, att reella maktförhållanden underskattas och att optimismen utgår från tekniska system i stället för från medborgarna.
Medieforskaren Brian Winston visade redan för tio år redan hur överheten i varje samhälle självklart undertrycker de möjligheter till maktförskjutning som nya kommunikationsteknologier skapar. Det handlar inte om konspirationstänkande. Naturligtvis anser de starkaste samhällsaktörerna att deras position är berättigad. Varför skulle politiska partier, mediekoncerner, storföretag eller intresseorganisationer avstå samhällsinflytande bara på grund av en teknisk uppfinning?
Statsvetaren Matthew Hindman bekräftar i en ny studie att koncentrationen på åsikts- och nyhetsmarknaden är minst lika stark på internet som i "gammelmedierna". Det gäller i USA, och säkert också i Sverige.
Andelen nätanvändare som diskuterar samhällsfrågor är liten, några få procent. Av de webbplatser som främst ägnas åt politisk information och debatt dominerar ett fåtal starkt. Den stora majoriteten vanliga människor som bloggar om politik blir inte lästa överhuvudtaget. Hindman förklarar denna utveckling med samverkande tekniska, ekonomiska och sociala faktorer.
Det tekniska handlar bl a om sökmotorernas konstruktion. I praktiken fungerar de enligt principen vinnaren-tar-allt. En webbplats som många besöker och länkar till får en stark position i sökmotorernas hierarki. De rankas högt när användarna söker information, vilket genererar mer trafik och mer länkning, vilket gör dess position i sökmotorernas hierarki än starkare…
Ekonomiska faktorer är också viktiga, särskilt vad gäller journalistiken. Varför hämtar nästan alla människor sina nyheter på nätet från dagstidningars, radio- och TV-stationers webbplatser? Svaret är naturligtvis att de etablerade nyhetsmedierna redan har gjort investeringarna i en organisation för inhämtande och bearbetning av nyhetsmaterial. Det är omöjligt att ta upp kampen med dessa jättar, särskilt som de har lärt sig att snabbt knyta till sig de bloggare som lyckas väcka uppmärksamhet.
De sociala faktorerna bakom koncentrationen på nätet är också tämligen självklara. Man söker ju en publik. Man gör hellre sitt inlägg på en blogg med många besökare än på sin egen - så länge den bara besöks av mamma och en kompis på jobbet.
Naturligtvis är frågan om internets funktion i det vi kallar "demokratin" oerhört komplex, men en sak står klar. Det är inte så att vanligt folks kunskaper, perspektiv och åsikter fått ett starkare genomslag i offentligheten tack vare internet.
Min slutsats - inte Hindmans, han för ingen sådan diskussion - är att både demokratins processer och nyhetsförmedlingen kan förnyas med internet, men att det kräver politiska beslut, organisering - och pengar.
Formerna för folkstyret bestämdes under tidigt 1900-tal, med tidens givna tekniskt/praktiska begränsningar. Då, till skillnad från idag, var det dyrt och tidsödande att sprida kunskap och åsikter. Då, till skillnad från idag, måste politiska möten och omröstningar hållas på ett givet klockslag och på en given plats.
Ett starkare folkligt inflytande på politiska beslut är möjligt. Det är sannolikt också nödvändigt för att verkligt breda grupper av medborgare ska ta på sig den krävande uppgiften att studera och diskutera vår tids viktigaste politiska frågor. (Man behöver fördenskull inte, som schweizarna, välja en extrem variant av direktdemokrati.)
Den avgörande frågan är om det hos ledande politiker finns en vilja att på allvar diskutera en sådan förnyelse?
Anders R Olsson
Frilansjournalist och författare
Brian Winston: Media and Technology. A history: From the Telegraph to the Internet (Routledge 1998)
Matthew Hindman “The Myth of Digital Democracy (Princeton University Press 2009)