Slägga fel verktyg för snorkråkor
Sydsvenskan 2009-05-20.
För Jonas Gardell är det lätt att känna sympati, och inte bara därför att han mordhotas. Han är en av landets mest värdefulla intellektuella. Få artister tvingar sina åskådare - och få författare sina läsare - att tänka igenom livs- och moralfrågor som just Gardell.
Hur ofta han själv har rätt är en annan sak. Hans artikel om Internet och pöbelväldet (Sydsvenskan 18/5) är lika viktig som problematisk. Möjligen är den skriven i affekt. Att framställa slavsamhällena kring Eufrat och Tigris som rättsstater kan rimligen inte ha varit hans mening.
Visst, allt finns på Internet: det värdefulla, det meningslösa - plus hoten och de verbala spyorna. Alla som sagt något kontroversiellt har mött det, även jag. Att Jonas Gardell haft det jävligare än de flesta är uppenbart. Frågan är vad man kan och bör göra åt saken. Det gäller trots allt yttrandefrihetens gränser. Därmed gäller det också demokratin.
Jag tror som Gardell att ett historiskt perspektiv är viktigt. Från det antika Mesopotamien har vi dock inte mycket att hämta. Rimligare är att börja i 1700-talet.
När vår första tryckfrihetsförordning antogs 1766 vilade den naturligtvis på de beslutandes 1700-talsmässiga föreställningar om det samhälle i vilket den skulle tillämpas.
Att skriva och sprida tryckta skrifter skulle vara allas rätt - men naturligtvis föreställde sig ingen att vanligt folk skulle utnyttja den. Tryckfrihetsförordningen var något för de bildade klasserna, de som hade kunskaper och förstånd och samhällsansvar. Det var inte gödseldoftande drängar eller pigor som skulle skriva pamfletter eller ge ut tidningar. Herregud - de kunde ju knappt stava sig igenom katekesen!
Under 1700-talet genomdrevs radikala reformer på många håll. Det vi kallar "upplysningen" var dock inte en så helgjutet 1900-talsmodern politisk strömning som många tycks tro.
I det nybildade USA proklamerades högtidligt "The Rights of Man" - allas rätt till liv, frihet och att söka lyckan. I Frankrike garanterade revolutionärerna allas frihet och jämlikhet. Men det gällde ju inte kvinnorna, naturligtvis. Eller negrerna, eller tiggarna, eller brottslingarna, eller…
Det som händer sedan, under 1800- och 1900-talen, är att allt större delar av befolkningarna "växer i" sina rättigheter, börjar utöva dem. De svarta blir formellt fria på 1860-talet. Sedan dröjer det nästan ett sekel innan USA:s regering och Högsta Domstol börjar fatta beslut som innebär att de faktiskt ska behandlas som vita, i alla avseenden, i alla delstater.
Den kampen är långtifrån vunnen. Rashat drabbar fortfarande oskyldiga. Stanken av rasism och etnocentrism tycks omöjlig att helt vädra ut, i USA som i Europa som på andra håll.
Kvinnornas frigörelse följer ett liknande mönster. Formella rättigheter sitter långt inne, motståndet är oerhört starkt, men de erkänns till sist. Sedan börjar kampen för reell frigörelse. Det går framåt, men långsamt, långsamt: med oskyldiga offer och ständiga bakslag.
Den för demokratin nödvändiga utvidgningen av medborgerliga fri- och rättigheter har alltid varit plågsam. Oskyldiga tycks alltid drabbas. Rättigheter rådbråkas och missbrukas. Nu gäller det yttrandefriheten. Med Internet har den börjat bli reell. Att sådana som Gardell drabbas av missbruket är orättvist.
Men vi får inte dra slutsatsen att de ynkliga figurer som hotar och spyr via Nätet är typiska för sin samhällsklass, sin åldersgrupp eller sitt kön. Vi får inte inskränka yttrandefriheten för den överväldigande stora majoritet som har en moralisk kompass. Vi kan inte acceptera en polisiär kontrollapparat som alltid - de historiska erfarenheterna är entydiga! - missbrukas av de styrande.
Vi talar om snorkråkor som behöver petas ur den samhälleliga näsan. Att drämma till näsan med slägga istället känns kanske bra men skulle inte lösa problemet.
"Pöbeln" ödelägger upphovsrätten och därmed musikers och författares möjligheter att försörja sig, skriver Gardell. Jag instämmer i sak, men går inte med på att tala om en pöbel. "Piraterna" har förvisso fel, men jag har mött tillräckligt många för att påstå att åtminstone nio av tio är hyggligt folk.
Att de tänker dåligt om upphovsrätt betyder inte att de utgör en pöbel. Det betyder att vi andra måste förklara bättre.
Anders R Olsson